Schneider TM - The Light 3000

Jag tänkte vara lite förutseende och tänka på morgondagen. När ni ligger där bakfulla och skröpliga, med hela det nya året framför er, så ska ni inte glömma att det finns ett ljus som aldrig går ut. Precis som i Schneider TMs gamla örhängecover, kan det ofta tändas med lite fantasifullhet, vacker lyrik, electronica och en vocoder. Precis som i "The Light 3000" består ljuset ofta av ljuv musik. Precis som i år kommer vi på L'amour att fortsätta jakten på ljusen i mörkret.

Med det ramlar vi ut i natten och in i lasern. Så vi ses där, även i framtiden. I det nya året, som vi hoppas blir gott.

(Ni kan spana in videon här, om ni imorgon är tillräckligt krya för att orka hålla även ögonen öppna.)

Erlend Øye - Sudden Rush (with Kompis)

Erlend Øye-peppen fortsätter. När världens gulligaste norrman skriker

"Det är gott att vara här i Malmö. Det är ensamt, mörkt och kallt på gatorna. Men här inne är det kärlek!!!"

så är det mitt hjärta som smälter.

Så ja, Erlend Øye var (surprise surprise) fantastisk. Han överraskade med loopar och taktmixtrix man inte visste att han behärskade, och sjöng Smiths-örhängen över den bästa meloditechnon. Jag menar, vad är Morrissey för en sångare egentligen i jämförelse? Enda felet var att euforin inte varade tillräckligt länge - en timme enligt mig, två enligt de flesta vänner - men tiden går visst fort när man har roligt. Och det är en få förunnad konst att klara av att sluta när det är som bäst.

Nu är jag bara orolig för att Erlend inte ska hitta till Indierave. Jag fick rapporter om att han stod utanför Deep vid 4 igår och inte hittade hem. Sen såg vi honom stå och se disträ ut vid kaffestugan på flygplatsen då de ropade oss till gaten. Och han var inte med på planet.

"It's a fine day, people open windows.
They leave their houses, just for a short while.
They walk by the grass, they look at the sky.
It's going to be a fine night tonight, it's going to be a fine day tomorrow!"

Så är det. Och "Sudden Rush" är bästa spåret från Unrest-cd:n.

The Books - Tokyo

Nyss hemkommen från USA, och jag måste erkänna att de musikaliska upplevelserna uteblev. Dungen är faktiskt stora därborta, liksom. Istället har jag ägnat mig lite åt att fundera på det musikaliska året som gått. För mig har 2005 handlat ovanligt lite om enskilda artister och deras album, jag har snarare upptäckt och gillat låtar (Some Indulgence, Be Mine, Tell No One About Tonight, La Menteuse, It's Been Too Long, Be My World osv) och skivbolag (Kompakt, Kitsuné). Men mycket av det där har vi ju redan skrivit om här, så jag tänker istället uppmärksamma ett band som funnits ett tag och inte ens släppt sin bästa skiva i år, men som ändå varit en av de stora upptäckterna för min del år 2005. Nu motsäger jag mig själv här, men jag måste säga att jag hade svårt att välja ut en särskild låt med The Books, skivorna gör sig bäst som i helhet, och bäst är nog The Lemon Of Pink från 2003. Nåja, till sist har jag lyckats bestämma mig för Tokyo, kanske för att jag är så svag för flygvärdinnesamplingen.

Erlend Øye - Sheltered Life (Remix) / Fine Night (A Cappella)

Nu börjar den officiella peppen inför min dubbeldate med Erlend! Vi ses på Crush i Malmö den trettionde, och på Indierave i Stockholm nyårsafton. Jag har drömt om det här i flera år nu...

Erlend Øye är ju, trots Annies vidunderliga existens, min favoritnorsk. Det finns ingen låtföljd jag tycker bättre om än de tre spåren nedan på hans DJ Kicks-album. Talande för den nya tiden är just att den mest briljanta låtföljden inte sker på en enskild grupp eller artists egen cd, utan på en "samling", som the singing dj sjunger över och mixar om till en ny kontext. Perfektionen i produktionen av Erlend Øyes vackra stämma (jag undrar om det finns någon röst jag tycker bättre om) över tre av världens finaste och fräschaste pophits, i denna följden

02 Erlend Øye - Sheltered Life (Remix) / Fine Night (A Cappella)
03 Cornelius - Drop (Kings Of Convenience Remix)
04 Phoenix - If I Ever Feel Better

är ingenting annat än ett reningsbad i perfekt musik. Det har i år talats mycket om den teoretiska drömklubben. Min sådan sker i min familjs vardagsrum (för de har den bästa stereon jag vet om) blundandes och drömmandes till de här tre spåren, vars skönhet fyller hela mig med sin renhet och helhet. Ah, ett spa för själen - ingen jävla kaffehouse, utan Erlend Øyes sköra stämma - över den vackraste, helande popmusiken.

(När ni laddar ner mp3orna kommer det bli ett litet hack mellan varje spår, som ni tyvärr bara slipper genom att köpa hela skivan. Fotot på Erlend är taget av Jens Lekman. Och ja, om Rapidshare strular med prat om nyårsuppgraderingar, prova igen 5 minuter senare. Det brukar funka för mig.)

Kalle J - Vart stack du?

Kalle J bevisar att han är Sveriges bästa Handsomeboy Technique i ett av hans största ögonblick hitills. Den första spelningen någonsin på Digfi: mix förrförra lördagen var riktigt fin, och Kalle J går från viss ojämnhet till klarhet. Han är bäst när det svänger rejält, som här.

(Hybris bjussar på mp3:an (tack Hybris, ni är snälla)! På deras fina hemsida kan ni donera dem pengar, eller köpa grejer på julrea.)

Brad Carter - Morning always comes too soon

Linköping: "The city has the advantage of being a major city with all that it entails yet retaining the cozy quiet small town feel, largely due to the lack of high buildings (a result of the military airfield just outside the city)."

Ha, ha, ha.

Efter ett otroligt misslyckat försök att gå ut i Linköping igår på en klubb där testosteronstinna "riktiga män" tyckte det var en fräsch idé att försöka slå folk som de inte har en aning om vilka de är (ja, jag alltså), krunkefunken var poppis och det hetaste var att låtsas att man är rik råkade jag hamna på en mc klubb av en rätt lycklig slump. Åhyddans mc var som ett högstadiedisco uppeldat på eurotechno och bensinångor. Ett tag var jag Haddaway på den lilla scenen tillsammans med en storasyster som var min dansare påhejade av knuttar och lite vanligt folk. Sen sträckte vi armarna i luften och dansade tills det var dags för mellanölspaus. På det hela taget en rätt underbar upplevelse. Svartklubb med knuttar är småstädernas räddning. Djn blev gladare för varje minut som gick även fast hans bås var i en oljepöl. Mitt leende såg ut ungefär så här ) hela natten. Hans favoritmotorcykel var Moto Guzzi men han hade ingenting med the man, the myth, the concept: Brad Carter (!) och det var det enda som var fel med slutet på den här juldagen. Ahhh, morning sometimes comes too soon!

Annie - Heartbeat (Phones Maximo Park remix)

Jag har aldrig gått ut på juldagen (mitt hem har alltid varit för impermanent för att ha nån hemvändarfest att gå till), men funderade på att låta ikväll bli första gången. Tyvärr är jag sjuk, vilket i Stockholm aldrig skulle hindra mig (av den här anledningen), men kollar man vad som händer i Lund och Malmö vill man mest stanna i sjuksängen, då det visar det sig att r'n'b, crunk, studentfunk, hiphop, reggaeton och bailefunk fortfarande är det som gäller. Och jag som naivt hoppades på att fågeln som viskade i mitt öra att vi snart skulle få slippa det hade rätt...

Så äh, jag stannar nog hemma, ägnar min tid åt de två bästa julklapparna (Hjalmar Gullbergs "Sonat" i originalupplaga och Julian Barnes "Arthur & George" (årets vackraste bok!)) och lyssnar på Annie istället. Den närmaste veckan för mig här kommer handla rätt mycket om mina idoler från Norge (Annie och Erlend Øye). Jag har länge varit kär i honom, men har med tiden blivit mer och mer kär i henne med. Kanske skulle t o m min dröm-l'amour à trois vara med dem? De gör båda fantastisk musik och ger grymma DJ Kicks. Och så har Annie likadana skor som jag och diggar också Jamba Juice (My favorite!). Till helgen ska jag ha en dubbeldejt med Erlend, som ni får läsa om inom en snar framtid, men när får jag träffa Annie egentligen? I väntan lyssnar jag på den finfina Phones Maximo Park-remixen av "Heartbeats".

Ce Ce Rogers - All Join Hands (Essay Mix - Accapella Beginning)

När Johan B bodde i Lund brukade han stå i ett DJ-bås på den numera insomnade klubben Refuge där han predikade den svarta musikens gospel och tog sig själv på en gnutta för stort allvar. Sedan åkte han till Kanada, träffade Ace, spelade blandband för utlänningar och ordnade fest för 150 personer i sitt eget vardagsrum (han och Ace har sedan dess även haft två andra små klubbar ihop). Johan B bor för tillfället i London och försörjer sig som något slags konsult, men drömmer om den svenska indie-euron och poptrancen på natten. Denna text av honom handlar om "The mother of all housepianon":

När man kommer hem till sin gode vän Thomas för att sova där under en kort visit till Stockholm finns det ett par saker man måste göra:

1. Ta med sig lime för man vet aldrig om det ligger Bacardi på kylning eller inte.
2. Kolla igenom hans mapp Öra på datorn för där ligger alltid den bästa och senaste housen, technon och electron.

Nu hade jag sån tur att han laddat ned de allra bästa låtarna som spelades på Paradise Garage, 4,3 gigabyte kärlek och vansinnigt bra musik. I en sådan lista måste man alltid leta upp Ce Ce Rogers för Ce Ce Rogers har alltid haft de bästa housepianon som världen har skådat. Jag tror i min enfald att Ce Ce Rogers uppfann housepianot.

"All join hands" inleds med att en röst mässar

"What is house music? A unique form of music that gives complete freedom of expression..."

och alla som någon sin träffat mig vet att jag redan nu är ute på dansgolvet och trummar en egen takt till musiken som ännu inte har börjat. Den börjar inte förrän 2.29 in i låten då de första pianostabbarna sätter hela min värld i gungning. Det här är the mother of all house anthems and the birthplace of the housepianot.

Modesty Blaise - Carol Mountain

Jag undrar vad som kommer hända när vi kommer fram till nästa sommar egentligen. Jag tror jag kommer explodera när alla tankar på utomhusklubbar och varma äventyrsnätter som aldrig tar slut tillsammans med försklassiga personer med tussilago och solnedgångar i blicken besannas. Rosévinet i parken kommer i alla fall säkert ackompanjeras av musik som precis som Modesty Blaise dito kallas "full-on summer P!O!P! fun".

Jag tyckte inte att Rough Trades indiepopsamling lät så skojig innan min gode vän Björn köpte den och sa, hör på det här då. Da da da da. I called you up in the middle of the night! Got you out of bed yes, got you a fright and when you're famous you can do what you liiiiiiiiiike! Hela rummet omfamnades av en kör som helt klart utgörs av Mr Wilsons sommarbarn och vårkänslor från hundra kära tonåringar. Jag vet ingenting om det här bandet förutom att Carol Mountain är en fantastisk indiebakelse och att du kan läsa mer och hitta fler sånger på Apricot Records och bandets sidor vilket jag inte orkar just nu för det är jättesent och jag ska på Linköpings traditionella hemvändarutgång nästa natt. Du kan väl läsa, hitta mig här och skrika allt du läst i mitt öra någonstans mellan den där hiphoplåten som var en hit 2000 men som vi tröttnat på för länge sen och Jackson 5, för det är så det blir på sin höjd här, och avsluta det hela med nu är det efterfest istället. Det hade varit årets finaste tjänst. God julenatt allihopa.

Pansy Division - Homo Christmas

L'amour à trois önskar god jul!








(Don't be miserable, like Morrissey
Let me do you, underneath the Christmas tree!)

The Tough Alliance - Now That's What I Call Indulgence

Now That's What I Call Indulgence

(Bara titeln liksom!)

Nytt av TTA! Kan ni se mig dansa dansen? Kan ni låta bli att göra det? När ett av Sveriges bästa och mest nödvändiga band gör remix på ett annat av Sveriges sådana, så blir slutresultatet inget annat än helt otroligt. Det här är däruppe i klass med Billy, bland remixarna som slår de redan strålande originalen. Jag trodde det fanns något slags gräns för hur många sådana här glädje-explosioner inombords man kunde uppleva under en tidsperiod för musik. Men inte, för det förlovade året 2005 är svensk musik så förkrossande världsledande. Det året föder svenska band bra och nyskapande låtar som barn i Kina, låtar som ständigt och kontinuerligt chockerar en med sin förträfflighet. Och med avslut, nyårspresenter som denna, pekar inget mot att 2006 inte skulle kunna bli lika fantastiskt! Tack, The Tough Alliance! Ni bevisar återigen, för alla som inte redan fattat det, att ni är väldigt söta, snälla och fina egentligen.

(Thetoughalliance.com rekommenderas, men det gick inte att direktlänka till låten, så jag laddade upp den här med. Det är inte TTA på bilden.)

Directors Cut - Start Over

Förra torsdagen på jobbet var allt sweet.Vi hade inte haft något att göra den veckan än, så vi spelade mest fifa, ping-pong (mycket roligare än pingis!) och gick till Lidl och köpte julmust. Jag fick välja mellan tre hotell och två sorters fullservicelägenheter i centrala Madrid, inför min all expences-arbetsvistelse där i januari och februari (i hård konkurrens med ett fyrstjärnigt spahotell valde jag en egen lägenhet, som jag tänkte mig skulle vara en duplexvindsvåning med utsikt över staden). På torsdagkvällen beställde vi pizza, drack läsk och åt godis medan vi såg på Gudfadern på storbildsprojektor. Sedan åkte vi i varsin taxi hem. Det var min bäst spenderade arbetstid sedan jag var femton, då jag och en kompis jagade varandra med häftpistol och traktor på Skånes böljande fält. När taxin kom in i tunneln under Klarabergsviadukten såg jag en vit limousine med ordet "Kalas" på registreringsskylten. Och typ så kändes livet.

[Klipp]

Denna torsdagen har allt gått åt helvete. Jag kände mig tröttare på morgonen än någonsin. Jag var så tjock i halsen imorse att det kändes som att jag hostade blod och inte slem. Min chef och bäste jobbkompis slutade idag och flyttade till Norge. Och så blev Madrid inställt, av en helt absurd anledning. Så istället för två månaders lyxande med gratis tapas och taxi hit och dit, så blir det snöslask och pendeltåget till Upplands Fucking Väsby. Nu utan min arbetsplatsfavorit.

[Klipp]

Så förlåt mig om jag är gnällig. Men jag vill göra en Directors Cut på mitt liv, för just idag gör producenten det olyckligt. Tur att jag i alla fall får bestämma soundtracket. Bandet Directors Cut upptäckte jag då jag såg att Discolor-killen skrivit om att Björn skrivit om honom. Det handlar om ett suggestivt, mörkt möte mellan synt och stämningsmusik till dataspel, och den 28e december spelar Directors Cut, Discolor och Locos Solos (Discolor-killen och Tomas Bodén!) i Upplands Väsby. Tyvärr missar jag den enda kulturhändelsen någonsin i förortshelvetet där min arbetsplats tyvärr befinner sig, men det minsta jag kan göra är att tipsa om det. En bra grej är i alla fall att den mörka musiken nu passar min sinnesstämning bättre än förra torsdagen då jag var lycklig. Man får aldrig bli för lycklig, då kommer någon jävel och skjuter en i benet. Så det var väl lika bra att det hände förr än senare, egentligen.

[Slutklipp]

(Ni kan ladda ner fler låtar på directorscut.se. Jag fann det i princip omöjligt att bestämma mig för vilken av "Start Over" och "Saigon" som är bäst, så gå dit och döm själv.)

Hypno Love - Assault On Precinct 13 (Hypno Love Remix)

Hej kära läsare. Sitter här i pyjamasen, borde gå och lägga mig men kan inte somna. Jag har drabbats av en rejäl resfeber. Eftersom Björn är på väg hem lämnar jag landet. Sticker till USA i morgon på jakt efter nya grejer att blogga om. Men nu kan jag inte somna, kanske en rejäl whisky hjälper? Det enda som funkar i min playlist för tillfället är konstigt nog franska grejer. Jag har spelat sönder Alyoa hela veckan så ikväll har jag gått över till Hypno Love. Jag är inte precis överväldigad av deras ep Mademoiselle, särskilt inte eftersom Play Paul är där och sabbar, men varianten på Assault On Precinct 13 är riktigt fin.

Hans Appelqvist - Zenna & Marie

Jag har tänkt posta den här låten länge, och nu såg jag precis att Emil Arvidson visst tänkt det med. Istället för att låta det låta mig låta bli, får det inspirera mig till att äntligen sprida det här fascinerande lilla stycket till världen ytterligare. Vi har pratat om iTunes lustiga klassifieringar tidigare, men den här har musikspelaren faktiskt nailat spot-on (och nej, vi tror inte på den där teorin om att det egentligen är människor som bestämmer vilken genre det är), som avant-garde. Och lite avant-garde skadar ju som bekant aldrig...

Stycket är en konversation mellan Hans Appelqvist och två små flickor; "Zenna & Marie". De inleder och avslutar låten med att sjunga egna sånger, på svenska och engelska. I mitten intervjuar Hans dem, om vad de vill göra i framtiden. Flickornas sång på slutet handlar just om det, att "du kan bli det du vill bli". Och
inledningslåten handlar om dåtiden, skolan innan sommarlovet.

"Zenna och Marie" är en intressant konversation mellan Hans och två söta barn - deras känslor inför skolavslutningen, sommarledigheten och framtiden blir på något sätt fångade i Appelqvists dubklick och pianoklink. Allt vävs ihop till någonting som jag helt enkelt skulle vilja kalla genuint fint. Hans Appelqvists värld är så vacker och speciell, och hans röst så mysig. Jag tror inte barnens värld kan bli mer magisk än så han som han fångar den. Precis som Zenna och Marie vill jag väl också jobba med djur egentligen, men jag nöjer mig med att följa bebispandans uppväxt så länge.

(Fotot är ifrån när Hans var hos mig och Simon i Umeå i våras och framförde sin Bremort-föreställning.)

The Very Best of Italo Disco: 01 Sensitive - Driving

L'amour à trois har härmed glädjen att presentera följetongen"The Very Best of Italo Disco"; tidigare bara tillgänglig via limiterad cd. Skivbolagschefen för "I Love Hits", Jochen, behöver egentligen ingen närmare presentation, hans egen blogg presenterar honom bäst. Men nämnas kan ju att han och Per Hagman räknas till Sveriges bästa italo-konsulter (om vem av dem som egentligen kan mest tvistar de lärde). Vi kör hitsen i ordning, från ett till femton, med ackompanjerande text av Jochen. Först ut är Sensitive med "Driving":

Sist jag kollade på ebay gick "Driving"-tolvan för över 400 dollar. Dess mytiska status närmar sig kanske Black Devil-nivå. Sensitive vet jag egentligen inte mycket om. "Driving" släpptes tidigt 80-tal och fick ett visst rykte, som sedan har vuxit genom åren. Italon från början av 80-talet hade ännu inte kommersialiserats och omfamnats bortom underjorden. Jag tror att en skiljelinje before and after går ungefär 1984. Så de riktigt insnöade skallarna ger nog "Driving" sitt bifall. Det är en fantastisk låt. På drygt sju minuter får vi oss till livs en obarmhärtigt hård dansgolvsvältare som flörtar både med disco och syntpop, och över alltihop en melodi som låtskrivarna bakom Samantha Fox "Touch Me" måste lyssnat extra noga på.

Erasure - I broke it all in two

Min plan idag var att packa lite och sen skriva något fantastiskt här som en sista sak innan jag åker hem från USA. Det hela skulle handla om något stort och ackompanjeras av soul för en gångs skull. Så kommer det inte bli eftersom den amerikanska arrogansen förstörde min dag istället. När jag hamnar i sådana här situationer där livet faktiskt känns oförstklassigt kan det hjälpa att tänka på tillfällen när allt var mer okomplicerat som till exempel när min bästa låt var Pandoras Box med OMD och min bästis var I love to hate you med Erasure. De var med på Absolute Music 12 respektive Radio City Hits 2. En av de gladaste eftermiddagarna i mitt liv var nog när vi satte I love to hate you på repeat och hoppade i min säng tills våra små ben inte kunde bära oss längre och sen berättade vi för fröken dagen efter att den var bäst. Allt var bara så jävla bra med den låten just då. Som man växer ifrån gamla vänner ibland växte jag ifrån Erasure och min kompis skrattade när jag frågade honom om han ville ha mina mp3or med dem i våras men idag när jag kom hem var I broke it all in two från senaste skivan Nightbirds (underskattad!) det enda jag ville höra. Det är ofta de gamla vännerna som kommer tillbaka och tar hand om dig när du som mest behöver det.

Om två dagar är jag hemma igen och då hoppas jag att jag kan ge alla en sån varm kram som Vince Clarke och Andy Bell gett mig idag. Vi ses snart Sverige. I love you!

Nicolas Makelberge - South America (Mr Suitcase remix)

Vi kommer aldrig bli besvikna på herr Rimgard. Aldrig. Det här är så bra att mina ögon tåras och mitt hjärta hoppar. Ge Billy en julklapp; gå till hans blogg och berätta för honom om hur magiskt det här är! Ge någonting tillbaka. Det känns fint, vi lovar!

(Pst: på bilden står det "Billy Rimgard for president". Synd att "for president" inte syns, men jag ville inte förstöra det fina originalet. Även speedwayfans i staterna älskar såklart Billy.)

Jim O'Rourke - Something Big

Varför låter inte Jim O'Rourke alltid såhär? Varför skramlar han runt med Sonic Fossils när han kunde fortsätta jakten på den perfekta popen?
"Something Big" är en av dess största stunder. Omarbetningen av Bacharachs hit, med Hal Davids fantastiska text, influerar allting av Embassy.
Det är en av mina favoritlåtar genom tiderna.
Gud gjorde den och satte den i Jim O'Rourkes händer.
Som letar efter något stort.
Och finner det.

Like a grain of sand, that wants to be a rolling stone,
I want to be the man I'm not, and have the things I really haven't got,
And that's a lot.

There'll be joy and there'll be laughter,
Something big is what I'm after now,
Yes, it's what I'm after now.

After taking, take up giving, something big is what I'm living for,
Yes, it's what I'm living for,
Living for.

Why must I go on and fill my life with little things?
When there are big things I must do,
And lots of dreams that really should come true,
Before I'm through!

(Fotnot: renässansmannen Jim var musikkonsult på "School of Rock". Världen är besynnerlig.)

Imogen Heap - Hide and Seek

Jag brukar göra små skivor till min flickvän med musik som jag tänker att hon kanske kommer tycka om. Ibland går det dåligt (som när hon tyckte att Do the whirlwind med Architecture in Helsinki var dålig och jag tyckte den var en fantastisk popdänga) och ibland går det helt otroligt bra som till exempel när den här var med. När hon hälsade på här i USA hade vi Imogen Heap-karaoke med Hide and Seek som paradnummer och sen tog vi på oss våra hemsydda rymddräkter och försvann ut i Halloweennatten med hela huvudet fyllt av körer. Vår favoritdel är runt 2:45 när lagren av röster blir lite extra maffiga sådär men ja, jag älskar varje sekund.

Jag hörde att Hide and seek tydligen var med i säsongsavslutningen av OC hemma och det brukar ju vanligtvis få folk att gå i taket och börja tycka illa om saker men sånt är ju som bekant egentligen fånigt så låt bli det.

(Bilden föreställer alltså inte oss utklädda till rymdmän. Det är någon annan utomjordning som försöker kidnappa en liten unge)

Electronic - Getting away with it

Den här veckan har jag blivit kallad motherfucker två gånger trots att jag faktiskt är rätt snäll (eller förlåt, en gång för den andra blev jag kallad cracksmoking motherfucker om man ska vara petig). De personerna som kallade mig det hade lika fel som när jag tänkte att jag inte gillade Electronic ett tag. Om man tar bort Bernard Sumner så är de en ganska tråkig idé eftersom Johnny Marr inte varit inblandad i sådär jättespännande saker efter the Smiths även om de på många sätt och vis var ett förstklassigt band. På något sätt lyckas ändå Electronic erövra en del av mitt hjärta med sin kanske lite gubbiga variant av electropop. Här låter de som Release drygt 10 år innan den kom komplett med just duon Tennant/Lowe på kör. Användandet av Pet Shop Boys ursäktar till och med det lite väl medelhavsdoftande gitarrsolot mot slutet. Det finaste av allt är nog introt där pianot (igen!) och stråkarna (ja!) ger en hint om vilket klassiskt mästerverk som snart ska breda ut sig.

Ring snuten - Mellanstadiediscot

Kilotin inatt var fantastiskt. Marie Laveaus inre rum var en rykande het bastu eldad av poptechno. Glädjeångan låg så i luften att det inte behövdes någon rökmaskin. Bildprojektioner avlöste varandra på tv-apparaterna och på scenen, bakom kvällens hjälte-djs. Jag stod still och tog in synen av den perfekta klubben länge innan jag kring ett begav mig ut på dansgolvet. Det var tätt, svettigt, vackert. Glas under fötterna och lycka i ansiktena. Det var som klubbar ska kännas, det fanns ingen morgondag, jag ville inte vakna. Jag dansade tusen danssteg och log en miljon leenden. Min favorit, huligandansen (även känd som TTA-dansen), var min bästa dans som vanligt och leendena besvarades. När John och Eric ropade ut champagnesprutarna, blev vi avkylda och blöta. Folk hade förberett sig med vita handdukar. Jag bad om minst 10 glas vatten under kvällen och hällde hälften över mig. Jag dansade med isbitar i händerna och mot ansiktet. Jag kramades med okända och vi skakade på huvudet. När sista låten spelats skrek dansgolvet, som på slutet dansat med alla ansikten vända mot scenen i hyllning och beundran - inget självupptaget hångel här inte - "en gång till!". Sedan "vi vill inte gå!". Lyckan i Kilotinduons ansikten över kärleken de välförtjänt skänktes är sånt man inte ofta ser. Jag stod kvar ett tag och tittade, men nekade till efterfesten.

Kilotin kändes lika viktigt, känslosamt, stort, som första gången på det där mellanstadiediscot. Då en hel värld uppenbarade sig i gympasalen med de lamt skiftande gröna, gula, röda och blåa ljusen, i hopp om att man skulle få dansa med den sötaste tjejen till sista dansen, fast man visste att man skulle spendera hela kvällen med killkompisarna och apotekarnasläsken på bänkarna vid redskapsväggen. Åh, man kände känslorna då, men man förstod ingenting. Kilotin, och Ring Snuten (aka Patrik), har förstått allting. "Mellanstadiediscot" handlar inte om Kilotin, men de båda till synes vitt skilda sakerna har det gemensamt att de vet att discon kan vara bland det mest känslosamma och vackra som finns. Tack Patrik, säger 11-åringen i mig, tack Kilotin, säger den unge vuxne. Rest in peace, mina minnen av er. Allt är bra, allt är fint.

Alyoa - It's Been Too Long

Joakim S. är en av trions favoritkillar. Han brukar inte bara kulturblogga, utan gör även fina samlingsskivor med italo och trance och dessutom är han en mästare på att skriva listor. På Jockes lista över årets bästa sånger hittade jag den här housepoppärlan som jag missat helt tidigare. Varför har inte detta blivit en större hit? I min värld är det är en låt lika stor som, säg, Frequency med Rex The Dog.

ps. för er som vill ha mer Joakim S. kan jag avslöja att L'amour à trois snart har mycket mer att bjuda på!

Cyndi Lauper - December Child

Just nu snöar det faktiskt i Malmö. Ypperligt läge för att posta en jullåt alltså. Julmusik verkar inte bara attrahera Indiesverige, även avdankade 80-talsstjärnor lockas av att verka i genren. Jag vågar definitivt inte lyssna på hela Cyndi Laupers julskiva (kolla på bilden liksom), men December Child är en fin bit, stillsam och avskalad och fylld av den där stämningen jag tjatade om tidigare. För Cyndi blir det inte en jul på dansgolvet, men jag gillar det ändå.

Le Sport, Montt Mardié & Mr Suitcase - Last Christmas

Le Sport, Montt Mardié och Mr Suitcase väntade tills snön lagt sig över Stockholm med att släppa första låten från Euroxmas-samlingen. Jag måste säga att jag skäms för att jag tvivlade. Det finns nog få bättre sätt att bevisa sitt geni på än att lyckas med konststycket att få en av världens mest sönderspelade låtar någonsin att kännas helt ny och fantastisk. Med musiken (framförallt syntslingorna och lagren av dem!), tempot, rytmen, sången och stämningen (fuck it, helt enkelt med allting!) gör tre av Sveriges främsta artister "Last Christmas" till sin egen, och frälser oss återigen med drömmen om den perfekta eurojulen. Jag kan föreställa mig hur roligt de hade när de gjorde det här, i vetskapen om att det antagligen fanns tvivlare, och i tryggheten att deras känsla för de perfekta melodierna och beatsen skulle få oss att bara stå där och gapa med våra munnar - i ren och skär glädje och förvåning över den trevligaste julmusiköverraskningen hitills. Men jag är orolig för musikernas själar, för de måste ha både dopat dem och sålt dem till djävulen för att lyckas med den här transformationen av kol till diamant...

(På http://www.euroxmas.tk/ så kommer i framtiden även resten av låtarna från den här fantastiska samlingen dyka upp. Det länkas där även till covern på "Santa Claus Is Coming To Town" av Bobby Baby, som jag funderat på att posta här länge.)

Red Carpet - Alright (Brad Carter Remix)

It's gonna be alright, tonight! En himlarns vis man som kallar sig Bjärn sa en gång i kommentarerna, med anledning av att han bara tyckte senaste Mr Suitcase låten var rätt fin, att "veckans stråkpophousedänga är istället Brad Carters Red Carpet-remix". Jag är redo att utnämna Bjärn till L'amours lilla hustomte och glädjespridare även om det verkar som att låten släpptes första gången redan förra året. Han får nyckeln till staden, hundra vita springare, halva kungariket och en date med den ljuvligaste prinsessan och då står jag ändå i tacksamhetsskuld. Så bra var hans tips. Först trummorna, följt av varma syntetstråkar och så housepianot. Housepianot! Jag slutar nu för jag finner inga ord men om ni skulle se hur lycklig jag ser ut varje gång jag hör den här låten så skulle ni förstå vad jag menar.

Jag tror vi alla behöver mer Red Carpet eller Patrick Bruyndonx och Raffaele Brescia som de heter på riktigt (smaka på de namnen!) så fort som möjligt. För övrigt har Brad bland annat remixat Duran Duran innan.

The Katzenjammers - Cars (Gary Numan)

Vår kärlek räcker inte bara för tre, därför kommer vi i framtiden även att bjuda på gästbloggare. Först ut är Josef Davidsson. Josef har räddat livet på indiekidsen i Lund de två senaste åren genom att boka utmärkta utlänningar som Hidden Cameras, My Favorite samt Darren Hayman, och sofistikerade svenskar som Le Sport, Embassy (två gånger!) och TTA (också två gånger!) till Blekingskas Indigo. Han har precis slutat som bandbokare, men kommer även i fortsättningen att verka där - nu som DJ-bokare - samt köra den egna klubben Emma's House på Mejeriet. Josef skramlar även fram sing-a-long shoegaze i Oh! Custer. Nedan för han sin egen talan:

Vanligtvis när jag befinner mig skivbutik så brukar jag aldrig fraternisera med personalen: att fråga om låtar som spelas eller be om rekommendationer åstadkommer helt enkelt för stora sår i den personliga stoltheten. Men härom veckan så var jag på arbetsresa i London och hade i en paus från laboratoriearbetet smitit iväg till Notting Hill och Portobello för att besöka den klassiska Rough Trade-butiken där. Stressad, svettig och hungrig så flippade jag igenom torra backar av sjuor och rader av nya cd-s. Hade precis bestämt mig för en Four Tet remix när killen bakom disken spelade en helt fantastisk låt för en äldre distingerad herre i tweedrock. Låten lät som en samplad modern calypso och jag trummade häftigt med mot den plockade vinylen, i vänta på min tur. Mannen bakom disken påminde inte så lite om Allan McGee, men lyckades inte ens med B-sidan eller sina trevliga leenden övertyga den äldre herren. Mig hade han dock sålt 7"an till för länge sedan och jag tog mod till mig och frågade vad det var för något. Det var en nyinspelning av en calypsoorkesters tolkning av en gammal Gary Numan låt. 5 pund fattigare sprang jag tillbaka till tunnelbanestation med hela Söderhavet i benen.

Sophie Rimheden & Sofia Talvik - Xmas on the Dance Floor

Nog för att jag var med på idén att posta alternativa jullåtar här, och nog för att jag t o m gjorde en alternativ jul-cd och spred för något år sen, men nu är jag jävligt trött på orden jul, bells, christmas och andra tomtepåhitt - då hela indiesverige verkar ha fått dille på julen just denna vintern. Den mest intressanta julindie-ep:n av alla verkar ändå lovande, men frågan är om ens Le Sport, Mr Suitcase och Vapnet (bland andra fina) kan få de där gamla slitna låtarna nya, fräscha och framförallt bra i någons öron. Jag måste säga att jag tvivlar, trots att de medverkande artisterna har all min tilltro. Men det är trevligt att Le Sport återigen bevisar sig vara reklamgenier...

Sophie Rimheden & Sofia Talvik gör istället för covers en helt ny hit, som de tänker tillbringa julen på dansgolvet med. "Xmas on the Dance Floor" innehåller det mesta av det som var så fint med svensk musik 2005: studsande housepianon, en bestämd men samtidigt melodisk basrytm, sång som gifter indien med euron och en makalös hitkänsla. Enda problemet är att jag känt mig tvungen att bläcka ut ordet Christmas varje gång jag lyssnat på låten, men jag tror att jag är på väg att acceptera t o m det förskräckliga, alltför ofta förekommande, ordet. När jag väl gjort det så kommer till slut även jag att omfamna julen. På dansgolvet då, såklart. Med Sophie Rimhedens och Sofia Talviks hjälp....

(På http://www.sophierimheden.com/ kan ni även ladda ner bookletten och texten. Sophie har släppt gratis mp3:or förut, och jag måste säga att det är fina initiativ hon gör, i dessa tider.)

Friday Bridge - It Girl (Nicolas Makelberge Remix)

Jag fyller 25 idag och önskar att jag slapp jobba. Jag önskar att jag var fri och kunde, säg, spela biljard och dricka champagne, bli besjungen födelsedagslåtar av Erlend Øye, vara ute i solen, eller helst av allt gå på zoo och se på djur. Nå, man får hålla till godo med de små tingen, som att jag nyss mailade Johan E och bad om den här remixen, och fick den inom 15 minuter. Jag gillar Friday Bridge riktigt mycket och det dyker kanske upp mer av Ylva Lindberg här snart. I den här mixen så discofierar Nicolas Makelberge till hennes mysiga, fragilt sjungna dänga om Chloe Sevigny på ett sätt som passar låten och hennes röst kanske ännu bättre än originalet. Och jag är aldrig främmande för franska.

Förresten. Programmet på den här sidan sätter samman låtarna du lyssnat mest på i iTunes till en signatur, så att du slipper förklara vad du gillar för musik till mindre bevandrade. Jag har mest lyssnat på mig själv på sistone, så jag var lite orolig för resultatet, men det blev rätt grymt discopophittigt och glassigt ändå! Klicka här om ni vill höra...

Fantastic Plastic Machine - Fantastic Plastic World

Eftersom jag ska åka hem snart fick jag ett litet fotoalbum av mitt sambaband idag. I det där albumet finns en liten värld samlad. En där jag alltid kan dricka Abes favoritdrink Chivaz med is och lyssna på hur det var att vara sjöman i Sao Paolo, där det är lika coolt som nödvändigt att ha gröna paljettvästar när man ska synas offentligt och där man är en fantastisk person bara man är lite glad, trummar på saker och gillar att dansa. Det värsta är bara att bilden av den här lilla underbara världen slutar med att en vän skriver: Bjorn, darling. Have a great life. I will miss you. Sånt brukar ofta betyda att det kommer dröja länge innan man får leva i en dröm igen och jag älskar drömmar.

Brooks - Roxxy (Hot Chip's Women Of The World Remix)

Idag känner jag mig lite trött på julen, och tänker lite på sommaren som gick istället. Det var ingen vidare sommar tror jag, jobbade mest. Som tur var hade jag en fin playlist i min iPod, gjord för att passa cykelturerna genom Malmös industrilandskap. Två av de mer framträdande skivorna på denna playlist var Hot Chips "Coming On Strong" och Brooks "Red Tape". De två skivorna är kanske inte så lika varandra, men jag kommer ändå förknippa dem med varandra. Varför skriver jag nu det här? Jo, jag upptäckte nyligen Hot Chips remix av Brooks "Roxxy", vilket fick mig att minnas hur jag sökt skydd från regnet under motorvägsbron med min cykel. Här har Hot Chip gjort om det ganska hårda och kantiga orginalet till en mycket snällare syntblippig variant, något som faktiskt passar bättre än vad man skulle kunna tro.

Gals and Pals - Fader Bach och Beach Boys

God only knows we can't live without you! Everyone knows that we sing about you!

I en tid då media fortfarande envisas med att uppmärksamma [xxx], [xxx] och andra tråkigheter, känns det viktigt att även besjunga våra vardagshjältar. Som ni märker har vi t ex en tendens att hylla en viss Billy. Det är bland annat för att Billy Rimgard inte bara gör fantastisk musik utan även har skrivit kärleksfullt om många - i blog och i tidning - och vi vill ge lite av denna kärlek tillbaka. För oss på L'amour är såna som Billy något av det mysigaste med Sverige. Han är kanske till och med en anledning att bo i landet.

Billys projekt, Embassy, Le Sport, Jens Lekman, Radio Dept, Tough Alliance, bara för att nämna några - kan alla få oss att längta hem, efter att gå på spelning, efter att återigen känna oss som en del av en "scen". Som en del av det bästa på jorden (den vackraste musiken), som i mångt och mycket tyvärr inte når ut särskilt, ens i landet. Därför är det självklart att vi utnyttjar den lilla plats vi har i världen och mediabruset, till det som för oss är god journalistik; att skriva kärleksfullt och positivt om det i ljudväg som får det att spritta i våra hjärtben och muskler. Till att sprida medvetenhet om det vi finner fint och vackert, i naivt hopp om att det finns andra där ute som kan känna något liknande.

Och tydligen finns det det! T ex skrev en briljant människa en kommentar här om att han skulle bli aktivist för att få Billy att fortsätta göra konserter. Det får mig att le, för det är just denna kärlek vi talar om, kärleken vi får ur bra musik, som vi nu i fåfänga men ärliga försök kan ge tillbaka till dem vars musik vi älskar. Ty en scen kräver mer än musiken och musikerna - alla kan vara en del av den - och det här är ett av våra försök att dra ett strå till stacken.

Till det bästa i fälten hyllningar och svensk musik hör Gals and Pals "Fader Bach och Beach Boys". Här hyllas strandpojkarna på ett sätt som våra egna stämband och kreativitet nog tyvärr inte mäktar med. Hade bara Beach Boys hört Beppe Wolgers vackra text i tid hade de säkert aldrig råkat i de kommande bekymren, Brian Wilson hade sluppit drog- och mentaltillståndsproblemen, och Mike Love (den onde) hade aldrig tillåtits ta över skeppet och styra det. Vi tror oss aldrig kunna åstadkomma något liknande, men vi kan åtminstone berätta om underverket! Tack till Cdoass-Peter för låttipset.

Talk Talk - It's My Life

Ibland händer det att jag tar mitt samhällsansvar och jobbar för brödfödan. Tyvärr innebär detta att man utsätts på reklamradions skvalande 8 timmar i sträck. Reklamradions eviga repeterande av "hits" tar död till och med de bra låtar som råkat hamna på deras spellista. Ibland händer dock något oväntat, som att man upptäcker musik man inte hört förut. När radion envisades med att spela No Doubts eländiga version av "It's My Life" tipsade min kollega Martin om Talk Talks fina variant av samma bit. Det kändes bra, och jag vill dela den känslan med er, kära läsare.

Flow Flux Clan - Slowmotion ears, widescreen eyes

Jag hade gett mig tusan på att jag skulle hitta en julsång som jag tyckte om idag som jag kunde skriva om men jag brukar alltid lyssna på Phil Spectors A christmas gift for you på repeat från ungefär dan, före dan, före dan, före dan, före dopparedan till ett par dagar efter dopparedan och så blir jag jättetrött på den och så ställer jag den i ett skåp och så gör jag likadant nästa år när jag börjat gilla den igen lagom till jul. Tur för mig att finfina Shaktar bestämde sig för att ha en ny svängig discohit med Flow Flux Clan på sin sida. Jag skulle nog kunna gilla bandet även om inte deras musik var bra bara för att det är Action Biker Sarah och Differnet Tomas som utgör den dynamiska duon men nu råkar de ju vara skitbra också. Bästa klanen på länge.

(Jag satte inte bara in en bild på en widescreentv eftersom det passar till låten utan också för att många nog önskar sig det i jul. Inget framkallar julstämning så som en widescreentv. )

Idag var vi med i en artikel i SVD men reportern uppfattade några grejer lite fel. Till exempel så har vi inte funnits i ett par månader utan bara lite mer än 2 veckor och det är inte bara Björn som svarar på frågor, det är såklart hela trion tillsammans. Besökarantalet är fel liksom mycket av informationen om bloggar i allmänhet men det är inte hela världen. Roligt att få vara med, tråkigt med faktafel.

Coil - Christmas Is Now Drawing Near

Ibland, och då särskilt i juletider, saknar jag faktiskt vädret från mina gamla hemtrakter i Jämtland. När det ligger nyfallen snö på marken och på alla träden och det är sådär bitande kallt som det aldrig blir här i Skåne, uppstår en särskild stämning, en stillsamhet som känns ganska avlägsen när det snålblåser och är tre plusgrader. Då lyssnar jag på den här låten istället, där Coil verkligen fångar den där känslan som jag är ute efter. Julmusik? Jag vet inte riktigt, men midvintermusik i alla fall.

Tough Alliance - Holiday (Mont Ventoux remix)

Vi fortsätter peppen inför Mr. Suitcase ikväll med ett annat projekt som den stilige mannen till höger på bilden är inblandad i. Egentligen är "Holiday" en av Tough Alliances svagare låtar, men den här tillbakalutade, originalet överlägsna, versionen hottar upp den rejält. En smekande (nästan spansk) gitarr, lite lenare röster och extra körer, samt Mont Ventoux patenterade syntbloppande och droppande till både höger och vänster, gör låten mysigare, sexigare och svängigare. När heroinsmala modeller går på fest och sniffar vitt pulver, så kan jag inte tänka mig att det finns något de hellre lyssnar på än den här blandningen av are n be och danstronica.

Cocteau Twins - Summerhead

De bästa artisterna är de som inte bara gör fantastisk musik själva, utan även ser till att man upptäcker massor av annan älskvärd musik. En av dessa artister är Tomas Bodén. Tomas gör musik under sitt egna namn, i Differnet och som Flow Flux Clan tillsammans med Action Biker-Sarah. Dessutom har han fått mig att upptäcka Durutti Column och Cocteau Twins, genom att sätta samman fina samlingar med dessa artister (hittas lämpligen där man laddar ner musik). Summerhead kom 1993, 10 år efter att Cocteau Twins släppte sin första skiva. Trots detta låter det än idag nytt och oförstört, tidlöst kanske?

Mr Suitcase - While we're learning to forget

Inofficiellt har jag peppat i flera månader, men nu börjar även den officiella L'amour-hypen! Imorgon torsdag spelar Sveriges bäste Billy på Stockholms mysigaste Nalen bar och förnäma klubben Volupté. För skivspelningen står den förträfflige Jochen (som har lovat att tillägna mig minst en låt), samt vän. Man kan undra hur den här kvällen skulle kunna gå fel...

På stödspelningen för Le Sport - där Mr Suitcase gjorde sitt första framträdande - meddelades att konserten på Volupté ska bli den sista. Men jag hoppas att Billy tar sitt förnuft till fånga, för att kunna fortsätta förgylla vår tillvaro även live. I väntan på vad som förhoppningsvis inte blir hans sista konsert får ni njuta av en gammal, instrumental Mr Suitcase-dänga!

Jens Lekman - Run Away With Me

Jens Lekman gör precis allt rätt, som vanligt. Den här hitten har jag hämtat från Jens USA October 2005 EP, och den har allt som en bra jullåt ska ha! Lyssna bara på introt med bjällerklang, klockor och kör! Dessutom handlar texten om att rymma ifrån familjen på julafton, för kärlekens skull. Kan det bli bättre liksom?

Bart Davenport - My Brother Woody

De senaste månaderna har jag nästan överkonsumerat Bart Davenport eftersom det inte finns bättre musik när man åker Toyota med solen i backspegeln längs kustvägarna vid San Diego. Det har blivit en slags tradition att lyssna på Game Preserve varje söndagsmorgon på väg till parken där jag övar med sambabandet jag råkade hamna i och som har blivit mina bästa vänner här. Hela skivan är fylld av fantastisk solskenspop och om du lyssnar på den förstår du nog varför söndagsmorgnarna är det bästa med veckan. Förresten så älskar jag When you're sad också och ja, hela resten av skivan.

(Fiffigt att jag hade den väl, Ace? Bilden är förresten från när Ace och jag åkte kustvägar ihop för någon månad sedan)

Certainly Sir feat Ben Gibbard - Midnight Again

Någonstans i mitten av Sverige sitter Panache, Kristoffer Lecander, och gömmer sig från omvärlden med att göra, mixa och tipsa om fantastisk musik. Johan E utnämnde honom tidigare till Vellinges genom tidernas största softrockkännare, och den gudsförgätna hålan (som jag lyckligtvis bara passerat igenom) skulle - i alla fall om musiksmaken påvisar ens godhet som människa - behöva honom som borgmästare. Jag skulle vilja rekommendera hans december-mix, den är antagligen hans trevligaste hitills. I alla fall första hälften är mjuk och fin och samtidigt svängig. Jag skulle gärna posta flera spår, men tills jag hittar t ex öppningslåten - Bart Davenports "My Brother Woody" - som mp3 får ni hålla till godo med bidraget av en annan L'amour-favorit; Ben Gibbard. Här gästar han Certainly Sir på en vackert svävande sång. Man kan undra varför Ben inte alltid gör underskön electronica, och önska att han skulle stanna borta från OC-favoriterna i Death Cab for Cutie lite oftare, eller åtminstone ändra stil på projektet. Nu har jag i alla fall en blipbloplåt (som Ella & Korro hade sagt) till av Ben att lära mig alla orden till!

Discolor - Ofvandahls

"Static, yet always moving, it is the soundtrack for a waiting room where the doctor never appears". Jag är inte helt säker på vad det här från Bedrooms sida betyder men det låter fint. Kanske förstår jag det inte för att det jag ser är mig själv på väg med buss nästan ensam om natten genom en snöig stad i Sverige. Kanske Linköping, jag brukar ofta känna mig lite sorgsen och nostalgisk när jag är där. Jag tycker i alla fall att det är en väldigt vacker sång, så varsågoda alla Linköpingsbor, ett soundtrack till er och min gamla hemstad.

Sufjan Stevens - I Saw Three Ships

Nu är det avslöjat! Delar av trion gillar folk! Nåväl, jag brukar alltid hävda att Sufjan egentligen gör något helt annat. Sant är i alla fall att L'amour à trois har en svaghet för julmusik. Förra året gjorde Sufjan tre julskivor med titeln Hark! Songs for Christmas, där han tolkar traditionella och mindre traditionella julsånger. På det hela taget är skivorna lite enahanda och lite väl mycket banjo, men periodvis är det mycket stämningsfullt och skönt befriat från såna där hippa och "alternativa" tendenser som julskivor med lite mer oberoende artister brukar vara späckade med.

Benjamin Theves - Texas

Ute öser regnet ner och jag måste åka till jobbet om en stund. Inte läge för att posta lite julmusik alltså. Jag försöker muntra upp mig med techno som handlar om varmare platser istället. Denna dänga hittade jag på Kitsuné Maisonsamlingen som kom tidigare i höstas, en skiva som dessutom innehåller en massa annat fint. Leta efter den i skivdiskarna!

Belle & Sebastian - Another Sunny Day

Egentligen borde man väl ha räknat ut Belle & Sebastian för längesen. De kommer ändå aldrig göra ett album som "The Boy With The Arab Strap" igen. Men så fångar de ögonblick som "Another Sunny Day", som får en att känna allt det där för bandet unika på nytt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det känns ungefär som när man var liten och solen lyste en i ögonen, och man gick på grusvägen mellan alla träden på väg för att köpa läsk i staden. Om man nynnat på en melodi då - med barnslig förväntan i rösten och glädje blandat med melankoli i själen (för att sommaren snart skulle vara över) - hade det låtit ungefär såhär.

Albumet har som bekant läckt, så Matador släpper låten själva (tidigare fanns den bara i en bootleggad liveversion). B & S har även en live-cd på gång, tillgänglig enbart via Itunes Music Store.

Nicolas Makelberge - So Young

Den bästa låten på Nikolas Makelberges Bedroomsläppta ep är So Young. Enligt DN låter det 80-tal men jag vet inte, jag hör mest syntslingan från Jamie Principles gamla hit Your Love. Bra är det i alla fall, så ladda ner nu och beställ sen epn från Bedroom.

The Human League - All I ever wanted (Dave Bascome Remix)

Söndagssynt. En av mina sysselsättningar de senaste dagarna när jag försökt göra tråkiga scheman om produktionsplanering (jag känner mig som en affärsman varje dag. Otäckt) har varit att testa vad jag får för musik när jag skriver in någon av mina favoritartister på last.fm. Den här låten kom upp både när jag skrev St Etienne och Pet Shop Boys och givetvis är den bra då. Philip Oakey sjunger med en sån lite fejkhård röst som många syntband också gillar och det är coolt. Förresten så kan du bli kompis med L'amour a trois nu på last.fm men det verkar otroligt exklusivt för inte ens jag har blivit godkänd som medlem ännu.

Saint Etienne - Sylvie (Trouser Enthusiasts Remix)

I eufori över dess briljans postade någon texten till "Sylvie" på Blekingskas klotterplank 03.31 i morse. Jag sympatiserar så till den grad att jag känner att det är dags att lägga upp den här remixen på deras hitills största ögonblick, från en av de skivor jag lyssnat mest på genom åren; "Good Humor". Coupland skrev i bookletten och här är en rolig kommentar av Sarah Cracknell om det: "Pete and I once had dinner at Douglas Coupland's house and Pete is convinced he shattered his vision of Saint Etienne (as appears in his sleeve notes to Good Humor) by not knowing what a sommelier was."

(På temat från liner notesen får ni ett Hemingway-citat som bonus, från 'Farväl till vapnen': "[...] while we played billiards we drank champagne. I thought it was a splendid custom [/]"

Sonores - Jonathan

Denna lördagmorgon då jag kände mig lite tom inombords, som man ofta är efter en utekväll sådär, blev jag med stora känslor innanför ytterhöljet när Itunes kände att min själ behövde husmanskost och shufflade fram den här vackra Sonores-låten. Melodica-ambient av högsta klass av bland annat Viktor Sjöberg, som gav oss sommarens bästa elefanten-mixar (Missy på Le Sport är så genialt att jag inte kan lyssna på "Tell No One About Tonight" längre utan att börja rappa smurfsnabbt. Ibland brister jag också ut i Totos "Africa", till synes helt utan anledning). Han har en fin blog dessutom.

(Låten står att finna på den förträffliga Monotoni # 2-samlingen. Jag postar nog mer därifrån inom en inte alltför far away framtid.)

Benny Benassi - California Dreaming (remix)

Nyligen hemkommen från Finland ägnar jag mig åt att dansa bratdansen (veva-med-armarna-i-luften!) till Benny Benassis briljanta techno-remix på "California Dreaming". Ikväll ska jag spela Hits for Kids på en klubb vars namn och plats måste förbli okänd, så jag kommer drömma mig bort igen. Inte till Kalifornien, utan till ett ställe där fantastisk musik faktiskt går hem och man kan spela precis vad man vill. Tack Hot Service för att ni gav mig den här fina bekantskapen! Nu ser jag ännu mer fram mot den gamla drömmen om en uppföljare till Chungking Express, där Wong Kar Wai givetvis uppdaterar även musiken.

(Kuriosa: bilden är tagen av mig 20 meter ifrån Big Bears lyxiga San Diego-hem.)