2007-03-29

Cornelius - The Microdisneycal World Tour (Sean O'Hagan Mix)

Jag är i Britannien och har en lugn stund. Det har inte varit många sådana på ett tag, inte ensam i varje fall. Dags att ta en promenad in till datorn ifrån trädgården för att hämta andan genom att skriva. Lika bra att nyttja vår tendens att posta så sällan ibland, till att kompensera genom att narcissera mera. Det här är mina dagar i London, del 1:


Det är vår här. Det börjar bli väldigt varmt att ha smokingbyxorna instoppade i strumporna samt att på fötterna bära de snörda finskokängorna. Igår tog vi en promenad från Sloane Square, via Battersea Park ända bort till Fulham. Vid Chelsea Royal Hospitals sagosköna och undangömda park såg vi en förrymd papegoja sjunga. Vid Batterseas park sjöcafé såg vi en förrymd Hollywoodstjärna mobilprata, då Orlando Bloom kom förbi och bekräftade min teori om att jag i princip aldrig känner igen någon. Jag kallade honom hundpappa innan mitt sällskap påpekade vem han var, vilket herr Blom sedan bekräftade genom att berätta väldigt mycket för oss om sitt privatliv och sin karriär, innan vi fick nog och begav oss. Förlåt Orlando, men du och dina vänner verkade lite självupptagna, även om Björn har bekräftat att ni en gång i tiden grillat tillsammans. Och det var finare att titta på alla som bodde i lustiga båtar längs de smutsiga stränderna samt att hitta en alldeles underbar mezegrotta, ända borta vid Fulham, innan vi långsamt gick tillbaka hem, via Hugh Grants gata.

I övrigt? Jag har frekventerat Coffee@, Brick Lanes gatas motsvarighet till Starbucks (Hookah Lounge var fullt, annars hade detta naturligtvis inte inträffat), ätit min grillade veggieburgare med haloumi på 1001 och köpt cream cheese-bagel samt munk (som smakade överraskande mycket som min barndoms sommarbakverk på St Jean De Luz finkorniga sandstrand) på pålitliga gamla Beigel Bake (där den söta tjejen tyvärr inte jobbade). Hon som skulle vara perfekt i rollen som den fattiga östra Londonflickan - som jobbar heltid på Beigel Bake under helgen för att finansiera sina undersköterskestudier - men en natt finner en förbipasserande Hollywoodstjärna kär i hennes anlete. Tillåt mig presentera, Hugh Grant och den söta Beigel Baketjejen i Notting Hill 2: Ombytta roller på Brick Lane, där Hugh har skilt sig från den ytliga och opålitliga Julia och nu letar efter den sanna kärleken bland den arbetande (och därmed, enligt Hollywoodlogiken) mer äkta (autentiska!) klassen.


Mer anteckningar för intresseklubben? Självklart blev det en utflykt till Hampstead under söndagen, som vi spenderade med att sitta på den hemliga balkongen vid Café Rouge och titta på limousinflickorna som vinkade till en publik de nog önskar hade brytt sig lite mer. Tyvärr var min favoritpub i hela drottningdömet överbelamrad då vi kom på besök, men trädgården vid Fenton House var lika underbart vacker samt avkopplande som jag minns den och Du Mauriers hus precis bredvid är nog fortfarande den plats där jag allra helst skulle vilja bo i denna stad. Vägen hem gick via Hampstead Heath och på Parliament Hill lekte som brukligt drakflygarna. Borta i Camden gick jag snabbt igenom människoröran och stannade bara för att köpa en ny ascot. På en rysk matsal, borta vid Primrose Hill, spelades senare på kvällen överraskande nog Frost (2) medans män i par inte kunde låta bli att skicka lystna blickar över sina pojkvänners intet ont anande axlar. Allt var, med andra ord, mysigt och välbekant.


Nå? Vad har min oration om dessa egna förehavanden egentligen att göra med låten som denna gången fått äran? Kanske inte så mycket som man skulle kunna önska, men dess musikaliska spektra samt implicerande titel (The Microdisneycal World Tour) har ändock samkväm med den händelsemässigt öppna samt möjliga gryta som utgör en stor stad. Ty, lika mycket som jag de senaste dagarna har varit på upptäcktsfärd i en tidigare mycket välbekant fysiskt värld, botaniserade jag de förra veckorna bland Soulseeks utbud av slumpsökningar och remixer med udda titlar i ett mera abstrakt filuniversum. Det består i princip enbart av ljudkonst och kan vara en än svårare värld att navigera än den rent fysiska. Det fanns en tid då jag var en stor mästare på detta, att via underliga sökningar verkliga mästerverk finna, och det var skönt att känna att jag nu var på väg tillbaka. Jag tror jag kan tänkas ha hittat en ny favorit i Sean O'Hagan (High Llamas), som jag inte alls varit medveten om innan. Hans omarbetning av Cornelius naiva, men vackra, verk håller i princip allt vad den finurliga titeln lovar. Särskilt då jag är ett stort fan av både pom-pom-poms och pam-pam-pams, repetitivt och symfoniskt använda, är det bara att kapitulera inför denna fascinerande äventyrstur genom barnsliga samt skiftande ljudlandskap i en öppen (ljud)värld! En sådan rundtur som jag önskar varje besökare i en ny stad.

...Som min egen, igår tisdag (för att avsluta denna oration), då vi var på kalas hos ett konstnärskollektiv i Dalston. Det hängde verk precis överallt, bokstavligt talat, och det lustiga var att husets head honcho hade designat den stora spaghettiskulpturen i Kungsträdgården. Det hade man kanske inte gissat, även om mycket i huset var fint och stämningen god, då den inneboende tjejen som tagit för mycket hästdroger upprepade gånger fann sitt ena bröst på flykt ur nurejv-dressen...


(Bonus: Min favoritfeature i Monocle hittills är artikeln om hur Irans ledare, Mahmoud Ahmadinejad, har beräknat sin asartoriella klädsel (brun vindjacka från Kina köpt på den lokala marknaden, polyesterslacks, en alltid uppknäppt skjorta, pojkrufsigt hår samt ett konstant femdagarsskägg) för att bli så populär som möjligt bland folket och vinna valet. Smaka på den här historiska tillbakablicken: The last of the Iranian dynasties, the Qajars (1795-1925), are still loathed in Iran for blowing so much money in Parisian brothels that they had to pawn huge economic concessions to Europe.)

2007-03-21

Cornelius - Sleep Warm

Då jag har hört det ryktas att den matematiska formeln: ju längre blogginlägg = desto bättre människa (bra och dåligt), äntligen har instiftats så slår jag till med ett försök att uppgradera min karma nedan.

Nu är det dags för något nytt igen. När till och med de Andres Lokko säljer alla sina skivor i flytten och allsköns journalister ropar i kör om piratgenerationer samt deklamerar att de nuförtiden inte lyssnar på album, utan bara på enskilda låtar, så tar jag av mig hatten och svänger av vägen. Knappast för att jag är en av "the kids coming up from behind", som berättar för de åldrande och perspektivdominerande att de har tappat edgen. Jag är för gammal för det. Eller, åtminstone är jag gammal nog att inse att jag inte är ett kid längre, för att man helt enkelt inte har energi till att vara det. Snarare svänger jag av landsvägen för att jag är trött på det fragmentariska i den här tiden. Hatten av för postmodernismen, jag har alltid trott på den, men då den i ett samhäelligt sammanhang mest tillåts utveckla sidorna som är negativa - de ytliga, osammanhängande bitarna - har jag bestämt mig för att ett slag återvända, till en tid då saker satt samman. Till sammanhang.

Så, jag har äntligen kommit mig för att klicka på programmappen och sedan på Soulseek. Nog har jag ofta tänkt att jag vill höra det där bandet, albumet, låten, men istället för att lystra till intresset som föds av någon annan entusiasm för musiken – i form av det enbart skrivna ordet – så har jag förlitat mig till bloggosfären, där den rådande utdelningen har styrt nedladdningen till den enskilda sången, av den särskilda och rådande genren, typen. Ah, det har varit fint med. Men jag har liksom gjort det i rätt många år nu vid det här laget. Jag har varit nere med mashupen. Jag har älskat gräsrotsinternet, det globala biblioteket. Några av de allra mest hjärnbalksstimulerande universitetspoängen förvärvades vid Culture & Technology-kursen på Kanadas äldsta universitet (med vår fine gamle Degrassi Junior High-regissör som lärare), där vi bland annat diskuterade den framtida vägen för det som har potentialen att vara världens mest demokratiska medium sedan telefonen.

Det har varit fint - jakten efter den perfekta låten, samt kicken då man hittar och hör den - för det fanns en tid då man var tvungen att förkasta den gamla världen (det finns alltid en sådan tid), för att överhuvudtaget komma vidare (vilket är just vad så kallade rockister och 12"-samlande housemän alltid haft problem med att inse, om vi ska hänge oss till den gamla pajkastningen). Men det finns också en tid då det är dags att inse vad som var gott i den gamla ordningen, och att plocka bitarna därifrån för att sätta samman något större - samt på det viset nyare och bättre. Så, vi säger helt enkelt hej igen till postmodernismen.

Ty, det handlar just om vidareutvecklandet. Inte låten kontra albumet. Inte ytan kontra djupet. Utan att de kan existera sida vid sida, tillsammans. Nu behöver jag DET, då behövde jag DET, men i framtiden kanske de kan samexistera med? Positioneringen för i slutändan ofta med sig utvecklingen. De som bara lyssnar på enskilda låtar, de som bara lyssnar på album kan förhoppningsvis i slutändan även ta åt sig den andra sidans argument? Men när maktskiktet i tyckarsfären ligger kvar och krigar i skyttegraven flera år senare, så drar jag bara på munnen lite, rycker på axeln, skriver den här trevande texten och lyssnar vidare på allt det där underbara jag själv missade då man hade en form av skygglappar för ögonen. Man har alltid något slag av dem på sig, det är bara att inse det. De gör ju livet så mycket enklare. Det skrattretande ligger endast i den förnekelsen. Ytan döljer något, vännen. Det finns alltid en varm, lättjefull ironi någonstans i världen.

Betrakta också den här albumvurmen (som ofta gäller inte helt färska verk, utan sådant som jag varit nyfiken på länge) som en reaktion på något jag tror hela den här bloggskriftens skapargrupp ogillar med mp3-internet, nämligen: besattheten av att vara först med allt. De få gånger jag har fallit för det trycket, så har det efterhand visat sig att låtarna kanske inte var just sådär magnifikt bra och speciellt som de helst ska vara för att ens få publiceras här. Ytterligare en överlag dålig sak med det postmoderna är viljan (ofta förväxlad med tvånget) till det absolut moderna, med tillhörande brist på insikt om att det nya noggrant behöver kvalitetskontrolleras och inte bara snabbgenomlyssnas.

På Cornelius senaste skiva, den medvetet ojämna "Sensuous", så urskiljer sig några sångverk ifrån de andra - i sitt absoluta lugn och brist på det dekonstruerande och dissonanta. Det är framförallt de två spåren som avslutar skivan. Den ironiskt betitlade "Like a rolling stone" samt "Sleep warm" vaggar en bara, stilla. Vi har redan tidigare här talat om hur låtföljder ibland kan passa, som perfekta pusselbitar, och de här två utgör perfekta tvillingexemplar. "Sleep Warm" får rubrikäran. Men om jag voro er skulle jag ladda ner zipfilen nedan (som denna gången ska funka till pc med), då de två låtarna som sagt utgör ett briljant sammanhang att sova varmt tillsammans med.

Cornelius - "Like A Rolling Stone" & "Sleep Tight" (Zip)

2007-03-20

Vapnet med Jens Lekman - Håll ihop

När vi går på promenader på Djurgården och Östermalm vill mitt sällskap alltid upplysa mig om att det där var den och den. Jag känner aldrig igen någon. I min version av "På spaning efter den tid som flytt" skulle persongalleriet vara på gränsen till löjligt fattigt. Men idag, när jag promenerade igenom kyrkogården - då det är den plats i denna stad som äro allra rikast på vårblomster - fångade jag en glimt av Jacques Werup på grönbete. Äntligen en kändisspotting värd namnet!

Det har även i övrigt varit en fin dag. För första gången någonsin (som jag minns i alla fall) blev jag utkörd från ett café efter att ha suttit för länge, vilket endast bekräftade de vaga misstankarna (om en inre glasfrostad kaffehousesjäl) jag redan hade mot det aktuella stället. Ovänligheten kompenserades dock snart, då jag i en affär frågade om de hade Monocle och fick tidningen helt gratis! För att inte helt tappa balansen in i Tyler Brûlé-världen spatserade jag då genast till Konsthallen för att för tredje gången på fem dagar (trots att jag inte är något stort fan av utställningen), beskåda det vackraste verket (den döende fågeln) samt köpa ett ex av Lyrikvännen.

Disclaimer: Texten ovan har inget att göra med Vapnet och Jens Lekman. Men på Björns fest häromhelgen satte någon en tidigare singel med det förstnämnda tillhygget på repeat. Vilket satt oväntat fint. Jens Lekman i sin tur har vi alla beundrat mycket länge. Det är punkigt och briljant att kidnappa sin egen myspacesida (även om de onda själva snabbt tog den tillbaka). Det är deprimerande att läsa vad han skriver om hur skivbolagsjournalister ser på att sampla (först stämma, sedan tjäna pengar - hoppa över att tänka). Det är roligt att lyssna på Rappers Delight Clubs - When We Were Kids, som exempel på just vad samplingskonsten kan göra och hur den kan omvandla samt att hitta länkar till begrepp såsom mise en abîme. Och "Håll ihop" är väldigt bra.

(Bonus: På sistone har det allra mest trötta med de grånande musikjournalisterna varit deras kollektiva vilja att i texter om LCD Soundsystems senaste album fortsätta hänvisa till den nu flera år gamla "Losing My Edge", som ett tecken på en egen oförmåga att släppa eventuell åldersnojja eller att hitta en mer originell ingång till artisten ifråga. En snutt ur texten till rubriklåten - "Jag bär mina sorger med stil och klass, men du gör det så uppenbart" - kanske kan passa? Det är stilfullt att beskriva något såsom James Murphy gör, men det är ett tecken på att ha fastnat om man i kollektiv evinnerlighet fortsätter träta detta i media.)

2007-03-19

The Tough Alliance - Leg 7 (737 - Alvy Singer)


Jag har en vaxdocka i naturlig storlek som porträtterar Allen Stewart Konigsberg bredvid sängen och Alvy Singer har väl heller aldrig gjort någon besviken. Tough Alliance och Risky Bizniz verkar också helt oförmögna till det. Vackert värre!

2007-03-17

Tracey Thorn - Falling of a Log

Trots den fantastiska singeln "It's all true" var min spontana reaktion över Tracey Thorns album, "Out of the Woods", inte överdrivet entusiastisk. Den gav intrycket av någonting väldigt moget och vuxet, fast på ett tillrättalagt istället för tilltalande sätt. Inte blev det bättre av att jag läste vad herrar Gradvall och Lokko skrivit om saken. En bostadsrättsskiva för den grånande musikjournalistgenerationen var mitt resoluta omdöme efter första genomlyssningen.

Sedan hände något. Efter ett par dagar märkte jag att det enda jag lyssnade på var "Out of the Woods". Tracey har visat sig vara ett perfekt sällskap både på tunnelbanan och i min trånga hyresetta. Kanske har jag själv blivit gubbe, jag vet inte, men det som jag först uppfattade som tillrättalagt känns nu snarare självsäkert samt tryggt, i Traceys invaggande ljudsällskap. Således är det antagligen endast en tidsfråga innan jag själv hamnar i en anemiskt renoverad bostadsrättstrea på Rörstrandsgatan...

2007-03-11

Bodi Bill - Willem

Samtidigt som snödropparna slog ut i kyrkogården bakom mitt kvarter öppnades möjligheten för naturtechnister att få ta del av Bodi Bills fullständigt underbara berlin-möter-storskogenpop. Om tekniken tillät skulle "No more wars" kunna vara resultatet av att ha samplat böcker om flora och fauna tillsammans med den senaste Der Spiegel och en samtida kärleksskildring av människor som saknar varandra i en värld för liten för deras stora hjärtan. I Bodi Bills sånger finns de små men viktiga ögonblicken som gör att de stannar kvar hos oss långt efteråt som när Fabian Fenk eller Alex Stolze sjunger "Why can't you stay another hour?" i Willems refräng och låter rösten falla för att skapa den enda sekunden sorglig nog att gestalta mitt förhoppningsvis tillfälliga sinnesstlämning denna söndag. I vilket fall som helst gör detta liksom övergången till mjukistechno ett par minuter in i "10 in One" att den första vårförälskelsen har anlänt och jag tror att jag kommer känna mig oerhört glad för det imorgon eller så. Sorg är ju tydligen för dårar och förlorare enligt den inledande strofen.

Under tiden jag skrev det här hittade jag "Min hang-up på dig" med Malmös stoltheter Vit Päls som jag lyssnat på under tiden jag mycket långsamt skrivit runt 3 ord per minut. Det är så vackert att jag funderade på att byta ämnet för inlägget men för tillfället kanske det räcker att berätta att även den har det där tillfället som förtjänar evig kärlek (lalalala la la laaaa). Ta den till ditt hjärta tillsammans med nya "Enda stellet" och det andra som återfinns på deras rymdsida.

Feist - So Sorry

Jag kan redan höra knattret av hur en miljon arga samt gnälliga positioneringsjournalister skriver i versaler åt mig, men två rätt avlägsna nyheter från hufvudstaden påverkade mig negativt igår kväll och jag tar härmed en paus från högre värden för att snabbt avhandla de viktigaste av trivialiteter. P Diddy har bokat 100 svenska fotomodeller till sin releasefest på Hell's Kitchen och Hugh Grant sågs på Riche häromdagen. Det första gör mig ledsen därför att det visst ses som okej, för att han är en sådan där hippetyhoppare som inte är medveten om könsroller då han ju är från ghettot - på ungefär samma vis som redgyartisters texter är ok (och bara tröttsamma att diskutera) med lifsstilsjournalister som diggar den härligt svängiga musiken samt tillhörande rökelser - samtidigt som Ronnie Sandahl och mesiga killar som raggar genom att kalla sig feminister kan få samma åsiktsmaskiner att se verkligt rött. Personligen är jag dessutom väldigt mån om våra svenska fotomodeller samt tycker att mr Sugardaddy gott kunde nöja sig med att träffa en i taget åtminstone, om han nu finner dem så fascinerande. Det vore väl betydligt mer givande att helt enkelt fråga ut dem på en dejt? För om det nu inte är något problem med hans kvinnosyn inneboende i den nämnda bokningen, så hade inte någon blivit upprörd om han i Tanzania begärt 100 lokala boskapsdrivarmasajer som inramning till sin fest istället? Eller kan det vara så att herr Piffy tycker att sin "beställning" utgör en mes passande inramning till en showbizfest (gör han ens musik längre?) på Hell's Kitchen, aka Köket? Vidare classy är det i alla fall inte, snarare motsatsen i sin å alla sidor förnedrande form av uttröttade klichéer. Tänk att detta veritabla helsike pågick igår kväll i hufvudstaden, samtidigt som...

...Världens sötaste Hugh, som redan har blivit nog (och rättvist) dömd samt mediemobbad för sitt felsteg (som han väl egentligen fick nog moraliskt straff för redan då Liz Hurley lämnade honom för en indisk affärsmän) var på välbekant restaurant i samma kvarter, bara ett hundratal meter därifrån, utan att jag var på plats för att deklarera min kärlek. Förr i tiden brukade jag ta promenader på gatan där Hugh bor. Visserligen visste jag inte om att han bodde där då jag började, men jag inbillade mig faktiskt att om han skulle bo någonstans här i världen, så skulle det vara i just den mewen. Nåväl, arbetet med hans bok går visst framåt (han har lyckats skära ner lite på golfen) och snart är "Music & Lyrics" här, så nog finns det mer ljus i form av fler framtida Hughleenden att se fram emot här i världen. Sådana är mina positioneringar om jag måste välja dem. Jag går sällan ut med dem i den konfliktmatade och lätt löjliga bloggosfären, men dessa ämnen var bara alldeles för viktiga för att låta passera...

Vad mer är nytt? Jag älskar Feist. Det är den varma och puttriga musiken som gäller för mig den här våren. Har ni några tips? Skriv och länka i kommentarer eller maila dem till L'amourmailen. Ser fram emot nya ljudförälsker. "So Sorry"” då? Den är till alla fotomodeller (och förolämpade lifsstilsjournalister). Jag är ledsen över att ni behöver objektifieras på det här viset. Hoppas ni får gratis crystal åtminstone. Kom ihåg att ha öronproppar på er. Gå inte med på den där äckliga amerikanska bootydansen, jag lyckades alltid motstå det. Kan jag så kan ni! Tänk på att ni snart kommer hem och att Azureus då kanske äntligen har afslutat nedladdningen av den nya Hughfilmen. Kom ihåg det och allt vackert som finns i världen. Behåll crystalbubblet i själen. Världen är full av absurditeter. Ignorera dem och gå vidare. Utnyttja dem och bli rikare, om ni måste. Okipdiddylidokely?

2007-03-10

Klaxons - Golden Skans (Erol Alkan's ekstra spektral extended vocal rework)

Våra vänner Martin och Anja är Spankroqueare och Klaxonsgycklare. Tillsammans med noggrant utvalda briljanta människor driver de Malmös bästa blogg Husarm. De fyller ett dansgolv snabbare än vilket lyxkokain som helst i världen med sina noggrant koreograferade hemsnickrade danssteg och är således en DJ:s allra bästa vän. I sommar ska vi bo på ett franskt slott i Loiredalen, återta poolpopen (yachtrock och baleariskt är så 1913) och odla vin på några hektar tillsammans. I väntan på detta bad vi dem gästblogga. Först ut är Anjas text om hur det låter när medeltidsnurejvarna i Klaxons blir omstöpta av klubbräven Erol Alkan, Martins text om Spank Rock följer sedan nedan.

Det är söndag morgon efter en lång och intensiv klubbkväll. Klockan är närmare sju och jag borde verkligen ha gått och lagt mig för länge sedan. Men vardagsångesten har redan infunnit sig, trots att helgen inte ens är över, så jag blir sittande framför datorn. Just den här morgonen får den gnagande känslan ackompanjeras av Erol Alkans nio minuter långa remix av Klaxons "Golden Skans". Den blir det perfekta soundtracket för det dimmiga tillstånd som jag befinner mig i.

Låten har gått på repeat i flera veckor och jag kan helt enkelt inte få den ur mitt system. Jag borde ha skrivit det här för länge sedan, men det är precis som om att jag inte kunnat sätta fingret på varför den här låten är så fantastisk. Kanske för att den på något sätt besitter både den där känslan av ett otroligt lyckorus som man bara kan känna på ett dansgolv en perfekt natt, då det inte finns något som heter existentiell ångest, och den där klumpen i magen som man kan känna efteråt, när man landar, efter ett sådant rus.

Den här morgonen lyssnar jag "Golden Skans" 20-30 gånger, kanske fler. Och den blir bara starkare och starkare för varje gång. Erol Alkan har dragit ner tempot rejält jämfört med originalet och den suggestiva basgången och pianoslingan maler på i oändlighet och kulminerar i den definitiva och återupprepade textraden "you can forget our future plans".

När det väl är dags att gå och lägga sig vet jag att jag kommer ligga vaken ett bra tag till. Men om det beror på minnen av en euforisk klubbkväll, tankar om en förlorad kärlek eller oro inför framtiden vet jag inte. Jag vet bara att det är sällan en låt fångar hela spektrat av mitt känsloregister. Nio underbart lyckliga minuter som ändå gör så ont. //Anja


Spankrock - Coke & Wet [Nytel's Bloodbass Remix]

Den låt som jag lyssnat allra mest på de senaste veckorna är passande nog skapad av den artist som jag lystrade absolut mest till förra året, då Spank Rock fick sommarkvällarna att bli lite längre och helgerna lite svettigare. Jag blev galet glad när jag fick höra Nytels Bloodbassremix av "Coke & Wet". Deras tidigare omarbetningar av Spank Rocklåtar har visserligen hållit hög klass men det här når oanade höjder. Den tunga basen och det klassiska Spank Rockljudet samt sättet på vilket tempot växlar uppåt och mynnar ut i ren danseufori gör det hela tokigt bra!

Jag var lite osäker på om det här var rätt låt att skriva om när man får ett så hedervärt uppdrag som att gästposta här. Det är ingen klassisk L'amour à trois-låt men den här bloggen har haft ett så stort inflytande på min musiksmak genom åren, att jag nu själv tänkte ta tillfället i akt till att visa vägen. Nytels Bloodbassremix på "Coke & Wet" är en given klassiker som i alla fall jag kommer förlora mig i långt in i 2007. //Martin

2007-03-09

The Honeydrips - (Lack of) Love Will Tear Us Apart



Våren! Den är på gång.

2007-03-05

The Killers - Bones (Tiga Remix)


Don't you wanna cuuum with me...?
Don't you wanna feel my booones...?
On your bones?
It's only natuuuuuural....

Dj-rock, Tiga style, at it's very finest.