2007-04-30

Erik de Vahl - Brdzola

En minnesbild från Vinterviken:

Jag sprang förbi spåren av Alfred Nobel, förbi den lilla båten som ligger i vattnet året runt, förbi badlianen och upp på åsen. Vattnet var alldeles stilla, luften var klar och allting kändes ovanligt lätt. Bilarna rusade förbi på Essingeleden medan jag fortsatte hemåt. Sinnesstämningen och atmosfären sammanföll märkligt enkelt med Erik De Vahls senaste alster, som jag vid min återkomst genast lät börja ljuda.

2007-04-29

Panda Bear - I'm not

Det är sorgligt att vi inte skrivs så ofta nu för tiden. För min del beror det mest på att min leverantör för signaler från rymden bestämt och berättat för mig att deras service är lite som ett lotteri som jag inte kommer vinna på hur mycket jag än försöker. Jag har varit ute i parken istället och snart kommer jag kanske inte ens bry mig om internet eftersom min segelbåt jag haft sen jag var barn kanske kommer hit. Hamnkaptenen och jag har diskuterat det i veckan och även om hans ton var klädsamt bister kunde jag ana en viss optimism bakom helskägget. Då ska vi segla mot Skagen till tonerna av Ulrich Schnauss (fast inte den ny skivan för den är för trist) och måla av varann kladdigt med olja på stranden där haven möts. Jag tror sällan de har wifi i småbåtshamnar. Kanske kan ni ringa mig så istället då så kan vi lyssna på bergsprängare till sjöss. Jag har plats för fem. Du kanske vill spela någonting för mig också? Du vet ju säkert mer än jag och är snyggare i vita jeans.

En gång när jag var i skärgården utanför Göteborg berättade en vän för mig att hans största dröm var att han skulle stå på ett skär ute i havet med en saxofon och lite längre bort skulle en annan man stå och svara honom. Det skulle vara det enda man hörde över vågskvalpen. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, så väldigt Kenny G. Jag tänkte ändå rätt mycket på det när TTA började göra havstechno. Att det var så jag hoppades att det skulle vara om jag och en vän skulle testa samma sak, även om hela konceptet nu är löjligt med att svara varandra från kobbar. Den här resan kommer nog inte innehålla sånt men väl solnedgångar till Panda Bear, ukulele och gammeldansk med en pipa vid kajen till Erik De Vahls senaste lite svåråtkomliga alster. Över Kattegatt och ut i evigheten som min farfar kunde sagt.

/Björn

Lily Allen vs The Cure - Lillybye

2007-04-24

Paul McCartney - Ever Present Past


Jag tror jag älskar Sir Paul McCartney.
(Det här är hans nya låt.)

2007-04-19

Gwen Stefani - 4 In The Morning (Jacques Lu Cont's Thin White Duke Mix)

Gwen Stefani och Jacques Lu Cont! Det är inte nyskapande precis, man får precis det man förväntar sig, men det är fint och åminner om gamla högtider på ett härligt vis. På lördag ses vi i Natalia Kazmierskas hemstad, Örebro. Tillsammans med Vapnet och Aguson intar deux Johans Klubb Smart. Ses där?

2007-04-17

Alvy Singer - Sommarsång för Kalle J

För ett par år sedan en sommarkväll på Konsum vid Hornstull hörde jag "Tell no one about tonight" genom min vän Alberts mobiltelefon och log. Jag har för mig jag trodde att det var någonting italienskt . Tidigare än det avbröts mina studier på ett bibliotek av att jag var tvungen att gå hem och hitta "You are the light" för att sedan kunna lyssna på den på repeat i mitt studentrum resten av eftermiddagen. Billy Rimgard har givetvis gjort så många bra att det inte riktigt passar in i den här diffusa tesen om den enda perfekta poplåten. Det kändes likadant när jag hörde Anemon med Kopia och allt det senaste med Ring Snuten men det var en tid sedan en sång verkligen tog över tillvaron.

Så för några veckor sedan skänkte mästerregissörens styvbarn, Alvy Singer, Tough Alliances kustambient gitarrsolon och dansskor i lättfluorescerande neon, det blev vår och Alvy är fortfarande med mig. Jag tror det är lite för att den där nostalgin jag talat om tonsatts och denna berättelse om taxiresor och promenader under en sommar som flytt låter väldigt mycket som ett vykort, jag aldrig kunnat skriva lika vackert, om mitt enda sommarlov i Stockholm 2005. För mig utmärker den här sången början på en ny vår som jag med största sannolikhet kommer minnas i ett romantiskt skimmer i framtiden och som alltid kommer det vara svårt att avgöra om det finns en kopplingen till verkliga skeenden. I den stunden av fundering kommer vi ha denna Kalle Js dedikerade sommarsång, på alla vis överträffande Idas men ändå anknytande till samma tradition, som ett tidsdokument över nattbad i hamnen, cykelturer på söndagsförmiddagarna och solnedgångar över Slottsparken.

2007-04-14

Motohiro Nakashima - Rain



Annandag påsk, kväll:

Livet har varit intensivt på sistone. Jag har inte hunnit vila eller vara ensam mycket. Så härligt då att få sig en påskhelg som denna tillskänkt från himlen! Ni vet, en sådan frid som får en att känna att man nu kommer leva flera år längre. De allra finaste ljuden mötte öronen på hemfärden, som för att markera slutet på långhelgen. Jag hade tagit en paus från "Kring Guermantes" i baren på Finlandsbåten, för att ett kort ögonblick gå ner till till skatteparadiset (taxfreen), i ett Cognac- och Baileysärende. Därnere mötte jag min återkommande talang för serendipitet, i form av den (på grund av sjögången) klirrande alkoholen. Det var som om Viking Line bestämt sig för att ersätta den ensamme trubaduren på båten med en hel drös japanska ljudkonstnärer, som hällt i sig lite för mycket och nu spelade fritt med de enda tillgängliga instrumenten: den i glasflaskor förvarade spriten. Samtidigt som detta skedde hade någon, via Guds försyn antagligen, låtit Simon och Garfunkels "Scarborough Fair" ljuda ut i högtalaren ("God is a DJ", anyone?), så att den utdaterade ljudbilden i den ändå klassiska låten nu fick den perfekta och vackra ljudkonstinramningen och det i den här bisarra och skattefria båtomgivningen utspelade sig plötsligt experimentella toner av överväldigande skönhet.


I direkt relation till kryssningsfärjans finessfyllda konsertspektakel, står Motohiro Nakashimas "Rain". Detta utsökt raffinerade verk är kusin till Björns tidigare rapporterade Kazumasa Hashimoto och melankolisk älskare till Pantha Du Princes "Asha". "And I Went To Sleep" heter det fantastiska albumet av den här japanske mästern, som lyckas hålla uppmärksamheten hela vägen i öronen, även för den här ovanligt rastlöse postmänniskolyssnaren. På inte alltför hög volym på båten (för att inte stänga ute världen) blundar jag ibland och läser sedan vidare, med den bibehållna skönheten som mjukt, långsamt och kontinuerligt regnande i öronen, smekandes dem och det tillhörande ansiktet till ett inre lugn och leende. "Rain" är den perfekta inramningen till den stillsammaste helgen och jag bär med mig känslan från den in i veckans kallande nio-till-nio-arbete, trygg i världen igen, förankrad i stunden, för att jag nu så väl kommer ihåg friheten - och vad man kan göra med den.


2007-04-13

Boeoes Kaelstigen - Norad

"The North American Aerospace Defense Command (NORAD) is a bi-national United States and Canadian organization charged with the missions of aerospace warning and aerospace control for North America. Aerospace warning includes the monitoring of man-made objects in space, and the detection, validation, and warning of attack against North America whether by aircraft, missiles, or space vehicles, through mutual support arrangements with other commands. Aerospace control includes ensuring air sovereignty and air defense of the airspace of Canada and the United States. The May 2006 NORAD Agreement renewal added a maritime warning mission, which entails a shared awareness and understanding of the activities conducted in U.S. and Canadian maritime approaches, maritime areas and inland waterways.

To accomplish these critically important missions, NORAD continually adjusts its structure to meet the demands of a changing world. The commander is appointed by, and is responsible to, both the U.S. president and the Canadian prime minister. The commander maintains his headquarters at Peterson Air Force Base, Colo. The NORAD-U.S. Northern Command (USNORTHCOM) Command Center serves as a central collection and coordination facility for a worldwide system of sensors designed to provide the commander and the leadership of Canada and the U.S. with an accurate picture of any aerospace threat. Three subordinate regional headquarters, located at Elmendorf Air Force Base, Alaska, Canadian Forces Base, Winnipeg, Manitoba, and Tyndall Air Force Base, Florida, receive direction from the commander and control air operations within their respective areas of responsibility."

2007-04-12

Ben Watt - Long Time no Sea

Den senaste veckan har det varit tid för mig att återse det London där jag för ett par år sedan gjorde ett lätt gymnasialt försök att leva kosmopolitiskt vilket givetvis var underbart. Samtidigt bjöd det egentligen inte på en mer unik upplevelse än vardagen för de tusentals svenska ungdomarna som ständigt befolkar kvarteren kring Edgware Road. Det är först nu efteråt jag förstått att det allra finaste alltid var båtturerna till Greenwich, uppgången från tunnelbanan när vi kom fram till vårt vanliga utflyktsmål Richmond eller de sista timmarna i solen på en filt framför Kenwood House. Alla dessa är tillfällen som hade förtjänat sällskap av Ben Watts vackraste stunder, pre-Everything but a girls elektroniska reinkarnation, som alla hittas på "North Marine Drive". Under min korta resa bodde jag i den sömniga småstaden Reigate i Englands södra trädgård, Surrey. Vid morgonpromenaderna i Priory Park hade det känts glädjande att möta Ben med en drake i handen, nynnandes på kommande försök att möta Ms Thorns sentida vuxenpop. Det hade varit en försäkran om att detta lekfulla allvar fortfarande har en chans. Tror för övrigt att Ben skulle passa fint som instiftare av nedre Storbrittaniens motsvarighet till Fife om han nu inte gett sig hän åt caféhousen som annars kan locka medelålders tonsättare som mist sin Tracey. Kvarterspuben The Hatch väntar på att befolkas av medelålders drömmare med gitarr.

Min sena förståelse för de händelser jag verkligen uppskattar är nog orsaken till det obekväma vemod jag alltid känner när jag tänker tillbaka på tid som förflutit. Min ibland sena insikt för vilka sånger som verkligen kan vända hela tillvaron är istället en ständig källa till förtjusning. "Long time no Sea" är stillsamt bitterljuv men rubriken kunde lika gärna pekat mot den somriga seglingstween i "On Box Hill" eller den bagatellartat mjuka "You're gonna make me lonesome when you go".

2007-04-05

High Llamas - The Old Spring Town



Ibland är inte livet så kontinuerligt som berättelser, filmer och böcker inbillat en att det ska vara. Ibland flyter det på rätt bra. På ett sätt är det en rak linje i alla fall, om sett från A till Ö. En tidslinje där A är födelse och Ö död, där inga händelser är förutbestämda förutom dessa. Om man bortser från att tiden går att rationalisera med hjälp av redskap såsom den för oss välbekanta Gregorianska Kalendern, så ter sig mycket i livet så väldigt oklart. Saken är den att man bara kan se kontinuiteten och linjen klart, kyligt och tydligt i efterhand. Då minnet svalnat och långsamt bygger en bro mellan det förflutna och det nutida - i en ny upptäckt av likheter hos dofter, smaker samt sinnen - förnimmer man också en rikare livskänsla och starkare kulör hos dessa erfarenheter än vad man förut kunde ana. Plötsligt kan därför även presens te sig mera lust- och betydelsefullt än vad det gjorde innan. Som om man nu istället befinner sig på resa i ett kuperat landskap och får syn på en regnbåge, ett långsamt virvlande snöfall, ett varmt solsken - där man tidigare bara såg grå platthet.

Jag har närt en känsla av att sitta fast stora delar det här året. Förutom en tiodagarsresa till Stockholm i februari, så spenderade jag nästan tre hela månader i Malmö. Det kanske inte låter som så lång tid, det kanske inte är det, men för mig är det mycket. När jag var liten försökte jag förklara för min Pappa vad det för oroskänsla jag så ofta bar på egentligen. Det tog inte många sekunder av förvirrade grodor ur en liten pojkes mun innan han identifierade det som rastlösthet. Mycket i livet är en sådan röra. Tankar, känslor, händelser och människor. Tur och otur. Slump, orsak och verkan. Inne i det, uppe i det, är det allt annat än en rak resa. Man svänger, cirklar, kommer tillbaka. Man tar några steg, men man vet inte om de går fram, bak eller åt sidan. Man vet inte om det man känner, det någon annan säger, det som händer talar sanning eller luras. Just nu känns det dock bra. Just nu är jag återigen på ett slags resa. Lustigt nog blev det enklare av att ta tag i allt det där i drottningdömets hufvudstad som verkade så komplicerat, trots att man kanske inte kom någon särskild stans alls? Men ändå! Att drömma, växa, leva. Att observera hur sammanhang långsamt börjar framträda. Som att min hand återigen kan sträcka sig försiktigt inåt, genom världens mystiska slöja. Som känslan av hur den tunna linan, på vilken ett inte helt konventionellt liv dansar, just i detta nu är en bra bit ifrån att brista.

London del två samt tre får därmed vänta, får stå åt sidan för behovet av att uppdatera. Men de kommer snart, om än inte i samma omfattning som den första. "The Old Spring Town", som jag nu istället postar, är en skimrande, sprudlande poplåt från High Llamas senaste skiva. "Can Cladders" heter den och är vad Sean O'Hagan och hans mannar tillsammans har skapat för att vi ska få en ny vår att infira. Det är en orgie i det mjuka, vackra och stämningsfulla - som att Brian Wilson fått fortsatta briljera istället för att sig själv förlora, som att han, Burt och Kalifornien inlett ett strålande samarbete i våren (bara titeln på låten!). Förra året då ljuset återkom så lyssnade Björn och jag nästan bara på Burt Bacharach i L'amourkontorets Malmölya. Detta år, denna påsk, ska jag ta min Monark från femtiotalet nerför Hornsgatan ända bort till Ålandsfärjan med High Llamas i hörlurarna, medan Björnen ska hålla ställningarna i Englandet och johan e förnekar både ljus och årstider uppe i det norrländska vintermörkret Åre. Jag rekommenderar er att luta er tillbaka. Lyssna. Njut av det vackra. Det är ungefär lika tidsbegränsat som en poplåts tidsram. Men det är luften vi andas...

Jag har inte saknat Malmö särskilt alls, varken de geografiska detaljerna, uteställena eller skrifterna/åsikterna (ofta försenade, tråkiga och föga briljanta). Med det finaste urvalet av de bästa människorna är det naturligtvis annorlunda och på fredag kommer nog mitt hjärta skänka en tanke till L'amour Pour Toi i Retros källare, där många av de mest förstklassiga samlas. Tyvärr kan ingen i Kärlek På Tre vara med, men Société des Admirateurs (som vi skrev om redan den 1:a December 2005) spelar live och alla de andra (Heavenly Laban, Atli, Kopia, Martin Husarm samt några extra?) som ni lärt känna kommer vara där och underhålla, så att vår egen frånvaro knappast kommer saknas, om ens märkas. Glad påsk (eller glad kylling, som de säger i Danmark)!

2007-04-02

Lucky Twice - Lucky


Medan Johan vårdat sin anglofili i det brittiska öväldet har jag mest suttit på mitt kontor och längtat iväg utan att veta riktigt var (men ofta tänkt att det nog bara kunde vara Malmö) vilket helt enkelt gjort att det inte funnits så mycket att berätta om. Min lilla palm i fönstret uppskattar våren liksom jag och vi är överens om att den fått oss att titta mer genom fönstret och mindre på siffrorna under de senaste dagarna. En dag gick det så långt att systemen stängdes ner och vi beställde Honeydripsskivan på arbetstid. Nu koncentrerar vi oss på att längta efter den.

För min vän Rasmus var tillvaron en helt annan under den här tiden. Han hade just upptäckt "Supermodelo 2006" som blivit en väldigt viktig skiva och följeslagare sedan den dagen den anlände till honom från en av de få spanska handlarna för seriösa skivsamlare som inte nöjer sig med att ha musiken på annat än svart plast. Det känns ännu mer äkta så, hävdade han på lätt östgötska en sen våreftermiddag, från föräldrarnas nedstängda sommarhus dit han åkt för helgen. För honom tycks schlagertechno alltid verka lika ärligt inställsam på ett ytterst äkta och förförande sätt. Rasmus hade talat om den i veckor och så äntligen höll han ensam i det vulgärt stora omslaget innehållandes skivan som han nu lovade skulle ta över våra liv. Han förde försiktigt telefonluren närmare högtalarna och det sprakade lätt samtidigt som skånska tonåringars hårdfiltrerade röster sjunger "You can fool yourself, I promise it won't help". Både Ian Van Dahl och Kate Ryan hade tonsatt denna säsongs catwalks och photoshoots i det katalanska soldiset utanför villas i gul puts och tegel men mest av allt förlorade han sig i det här och jag förstår honom. Jag förstår honom även om de varma skåpbilar och flygplanskroppar som fraktat skivan från medelhavet till Bråviken gett skivan ett lätt veck som allt som oftast fick sången att hamna i en tillfällig otakt. Rasmus är förvillande lik mig själv. Ibland tror jag nästan att vi är samma person och kanske är vi de enda som verkligen vet att längta från kontorlandskapen mot den dröm som Supermodelo 2007 fortfarande är.