Ring snuten - Mellanstadiediscot

Kilotin inatt var fantastiskt. Marie Laveaus inre rum var en rykande het bastu eldad av poptechno. Glädjeångan låg så i luften att det inte behövdes någon rökmaskin. Bildprojektioner avlöste varandra på tv-apparaterna och på scenen, bakom kvällens hjälte-djs. Jag stod still och tog in synen av den perfekta klubben länge innan jag kring ett begav mig ut på dansgolvet. Det var tätt, svettigt, vackert. Glas under fötterna och lycka i ansiktena. Det var som klubbar ska kännas, det fanns ingen morgondag, jag ville inte vakna. Jag dansade tusen danssteg och log en miljon leenden. Min favorit, huligandansen (även känd som TTA-dansen), var min bästa dans som vanligt och leendena besvarades. När John och Eric ropade ut champagnesprutarna, blev vi avkylda och blöta. Folk hade förberett sig med vita handdukar. Jag bad om minst 10 glas vatten under kvällen och hällde hälften över mig. Jag dansade med isbitar i händerna och mot ansiktet. Jag kramades med okända och vi skakade på huvudet. När sista låten spelats skrek dansgolvet, som på slutet dansat med alla ansikten vända mot scenen i hyllning och beundran - inget självupptaget hångel här inte - "en gång till!". Sedan "vi vill inte gå!". Lyckan i Kilotinduons ansikten över kärleken de välförtjänt skänktes är sånt man inte ofta ser. Jag stod kvar ett tag och tittade, men nekade till efterfesten.

Kilotin kändes lika viktigt, känslosamt, stort, som första gången på det där mellanstadiediscot. Då en hel värld uppenbarade sig i gympasalen med de lamt skiftande gröna, gula, röda och blåa ljusen, i hopp om att man skulle få dansa med den sötaste tjejen till sista dansen, fast man visste att man skulle spendera hela kvällen med killkompisarna och apotekarnasläsken på bänkarna vid redskapsväggen. Åh, man kände känslorna då, men man förstod ingenting. Kilotin, och Ring Snuten (aka Patrik), har förstått allting. "Mellanstadiediscot" handlar inte om Kilotin, men de båda till synes vitt skilda sakerna har det gemensamt att de vet att discon kan vara bland det mest känslosamma och vackra som finns. Tack Patrik, säger 11-åringen i mig, tack Kilotin, säger den unge vuxne. Rest in peace, mina minnen av er. Allt är bra, allt är fint.