Tanzmusik - Auf Deutsch

...och när svenskar vill kommunicera på tyska kan en sådan här minimalistisk eurosång uppstå. Ibland blir jag tveksam till det sparsmakade och repetitiva i Auf Deutsch men den förfinade skoltyskan Malin och Johanna lärt sig väger oftast upp det. Jag önskar att mina 5 år av eftermiddagar tillsammans med stränga tysklärarinnor och "Alles Klar" kunde resulterat i någonting som i alla fall hjälpte mig förstå texten mer än vad jag gör men tyvärr kan jag bara konstatera att det tyska språket måste vara en acquired taste. Förr brukade jag tycka det lät fult men nu njuter jag av varje sch-ljud som letar sig fram genom mina hörlurar.

Phoenix - Long Distance Call (Sebastian Tellier Remix)

När man parar det franska med det franska uppstår ibland de allra vackraste av samtal.

Pet Shop Boys - The Resurrectionist

Vaknade upp till min 25e födelsedag väckt av min mamma som var på väg till Paris för att vi gett henne det i present. Jag tycker i allmänhet att vi borde försöka ge varandra fler presenter eftersom man blir så glad av dem även när de är små. Det är ju faktiskt på allvar så att det är tanken som räknas och helt osökt började jag tänka på er, kära läsare. Klart att ni också ska ha en present en fin dag som denna, när sommaren tycks vara tillbaka, malmöborna får gå på Heavenly eller The Rumble och nakna livsnjutare återigen befolkar kallbadhuset samtidigt som par bjuder varandra på italiansk glass i Västra Hamnen.

Jag trodde den här sången hette I'm with stupid (the Resurrection Goetz B extended remix) men det var alldeles förvirande för en gammal man som jag så jag döpte om den till The Resurrectionist. Detta eftersom jag inte kunnat gissa att några beståndsdelar alls av I'm with Stupid varit inblandade och det sjungs Resurrectionist ofta. Sedermera visade det sig att det också var den rätta titeln (se kommentarerna). Den har ett långt arenatechnointro, men bara som om Mr Suitcase släppts in på en arena, och en Pet Shop Boys-klassisk melodislinga som gör att mitt leende blir charmerande stort. Hoppas du ler i kapp min vän. Grattis!

Dubstar - No more talk

Det är sommaren 1997 och Dubstars första singel på 12 månader, No more talk, släpps samtidigt som jag funderar på hur det kommer bli att börja gymnasiet, kysser en flicka i en trappuppgång och samtidigt blir bränd av en humla men vågar inte säga någonting. Jag borde förstått mitt eget bästa och börjat lyssna på Dubstar redan då men avfärdade dem istället som ett plastig kopia av Saint Etienne. Jag älskar verkligen Saint Etienne så en plastig kopia borde också varit varmt välkommen. Vad jag inte förstod då var att de i sanning ofta även lyckades destillera allt det fina med England för att sedan krydda melodierna med fragment stulna ur Chris Lowes drömmar. Bättre sent än aldrig, eller hur? Om Dubstar varit en drink skulle de vara Bellini om de varit en promenad skulle de varit en ensam, genom ett aftonbelyst Chelsea. Bandet har främst gjort fem briljanta singlar som jag och Dubstarapan tycker mycket om och hoppas kommer värma era regniga hushåll denna sommarnatt.

The winds whistling, my minds twisting, I was making myself the ususal cup of tea when the doorbell strangely rang.

If you need somebody around you well then, I'll be the one who's there. If you need somebody to listen well then, I'll be the one who's there. But you seem to think you manage alone.

Talking is useless when your cards have all been shown. I'll make you feel bitter and I'll never use the phone.

But as the stars are going out and this stage is full of nothing and the friends have all but gone for my life, my God, I'm singing.

If the man you've grown to be is more Morrison than Morrisey I'll tell you straight as we undress that things got better when you left and though I've banned your name since then I'll call it with my dying breath. No-one else would have me so I've made this day of all days the day I see you again.

Air - Ce Matin Là

Den här morgonen lyssnar jag på Air och tittar på små fluffiga moln (som The Orb skulle uttryckt det), medans Ce matin là intar min öronvärld med universums vackraste rymdtuba, sina lätta, smekande stråkar och franska luftwahwahs. Den mjukaste instrumentalpopen från den tunnaste stratosfären är utmärkt som färdkost på flygplanen, men om man är trött på att fara och flyga - vilket jag är för tillfället - så lämpar den sig även för dagligt intagande nere på marken, med en obligatorisk drömsk blick upp mot himlen. Ce matin là svävar jag ut i luften och upplöses. Så lätt är, så lite väger, den här sången.

Pet Shop Boys - Flamboyant (Michael Mayer kompakt mix)

Hej vänner. Jag har varit i Göteborg och haft det bra. När jag kom hem tillfredsställde jag lite av informationstörsten som uppkommer efter några dagars avstående från allt internetanvändande utom mailande. Nya låtar, goda och dåliga nyheter, samt stimulerande läsning. Det är egentligen ett under att herr Coupland fortsätter skriva böcker när information har blivit såhär lättillgänglig (jag refererar igen till hans dröm om att hamna i koma ett år, vakna upp och ha ett helt års nyheter att ta in). Å andra sidan så har de litterära verken han åstadkommer blivit en hel del sämre på sistone, och jag undrar om inte mediaknarkandet är anledningen. Själv mår jag bäst av injektionen just då jag inte haft möjlighet att överdosera informationen, i stundens kära återseende.

Så, varför inte berätta lite om valda delar av det jag funnit nöje i den här senaste timmen? Vi länkar ju till The Way We Wear här i listen till höger, och jag sträckläste precis allt där som jag missat på sistone. Rekommenderar varmt ett besök om ni tycker kläder, eller välskriven text helt enkelt, är det minsta underhållande. Det tål även att nämnas att den mänsklige Elefanten kommit fram ur sitt mixtapeide. Nummer tre i ordningen heter "Egg Pie" och Viktor Sjöbergs mixar börjar bli ett lika klart tecken på sommarens påbörjelse som Girot är. Bra grejer. För att alla heliga ting äro tre länkar jag även till Momus sammanfattning och åsikter om den ganska idiotiska, men intressanta, diskussionen om ifall Stephen Merritt är rasist eller inte. Emil och The Jet Set Junta tipsade och det är väl inte första gången vi lyssnar på deras informationsutflöde direkt. Så, nu känner jag att jag har varit en god "bloggare", skrivit av mig och kan återgå till dagens egentliga ämne.

Är tyska verkligen det nya franska som Björn skriver? Lyssnar man på Michael Mayers remix av "Flamboyant" börjar man ju undra. Monsieur Lu Cont och hans majestätiska sinne kunde lika gärna ha skapat det här vackra och absolut moderna 8-minutersstycket. Kompakt Mayer kanske kidnappat frére Jacques och spärrat in honom i en mörk källare någonstans i Köln? En källare omvandlad till tabac that is, där Truffauts "Fahrenheit 451" (merci, Francois) visas hela dagarna, och Jacques bara får bara sina baguetter avec brie och rosé om han skapar en fantastisk låt då och då under Mayers namn? Vi hoppas det, för vi kan nog inte byta fili vid det här laget. Jag kan inte heller stava till trekant eller kärlek på tre på tyska, än mindre uttala. Det är francen och frankon som gäller, och på fredagen ska vi spendera gott om tid i det franska tältet på Discobelles Globalkarneval, innan vi spelar den finaste musiken och går på Le sports spelning. Vi ses där, det blir trevligt.

Benjamin Bates - Whole

Benjamin Bates har säkert hundratals stämplar från Ibiza i sitt pass och en attachéväska med glowsticks som är tom varje morgon när han återvänder till sitt hotell efter en äventyrlig natt. På dagarna spelar han TV-spel på hotellrummet (shoot-em up är hans favorit) och på nätterna förklarar han för sin flickvän, som är hemma i Holland, att han måste stanna några nätter till för att dricka Sex on the Beach samtidigt som Dj Cuccino spelar Benny Benassi. Whole är en dagslända, en bagatell, en dimmig spegelbild av Bates liv, en sång man kanske kommer avfärda som strunt om en vecka men som skänker en härligt tillfällig berusning. Dessutom är det det bästa sättet Ben kommit på för att förklara att han faktiskt älskar sin flickvän trots allt.

Pet Shop Boys - Sodom (Trentemoller Remix)

Bästa receptet mot lätt resfeber är en stadig whisky och Pet Shop Boys. Flyger till London om några timmar. Jag hade planerat ett digert resschema men just nu nöjer jag mig med att sitta i Hyde Park och lyssna på låtarna från den fantastiska Fundamentalism 12". Det är bara fyra låtar, men det känns ändå som årets skiva.

Camera Obscura - Lloyd, I'm ready to be heartbroken

Jag tycker mer om Lloyd Cole i teorin än praktiken eftersom ensamma sorgsna män omges av ett romantisk skimmer men ter sig ganska tråkiga när man väl måste umgås med dem. I eftermiddag har jag gett Lloyd en ny chans eftersom han fått vårens finaste popsymfoni uppkallad efter sig. Är det någonting jag helst vill äta mjukglass med strössel tillsammans med denna sommaren, så måste det vara det här. Tracyanne, Gavin, Carey, Lee, Kenny och Nigel har nämligen den goda smaken att bli 2006 års Rialto, komplett med stråkar mer storslagna än Fontana Di Trevi, vackrare än Carol Vessey och mer upplyftande än flera gasballonger fästa i en teddybjörn. I sällskap med Camera Obscura kan nog många små sköra indiehjärtan klara vad som helst den här säsongen.

Rachel Goswell - Coastline (Ulrich Schnauss Vocal Remix)

En shoegaze för natten.

In i feberdrömmen.
Ikväll är det den här sångens tur att vara den vackraste i världen.

Barbara Morgenstern - The Operator

Musikens viktigaste syfte är ofta att ta mig någon annanstans för ett tag. Ibland lyssnar jag lite på Burt Bacharach för att känna mig lyxig men sen finner jag alltid min väg tillbaka till Barbara Morgenstern eftersom hon är lite mer som jag, lite mer kantig, lite yngre och egentligen lämpligare för en total verklighetsflykt. Det är verkligen ingen slump att Barbara arbetat tillsammans med mig på kontoret hela den här veckan. Har ni någonsin gått i regnet när det precis upphör och lämnar plats för sol och kanske en avlägsen regnbåge? Precis så är det varje gång jag sätter på The Grass is Always Greener där väna pianon samsas med gnistrande utbrott från Morgensterns centraleuropeiska laptop. Det går inte att låta bli att ta det till sitt hjärta. Tyska är som vanligt det nya franska hemma hos mig.

(Barbara vekar tycka om samma musik som jag också för hon har gjort en liten remix av (This is) The Dream of Evan and Chan av Dntel)

Whitest Boy Alive - Promise Less Or Do More

Sommaren är här, ty...

• Det har varit över 20 grader en vecka i sträck och våren är officiellt avskaffad i Sverige sedan flera år tillbaka.
  
• Gässen fick ungar för ungefär en vecka sen, gräsänderna precis nyligen.
• Giro d'Italia började i lördags. Sommaren varar från prologen i Girot till epilogen i Vueltan. Hoppas Euskadi rycker upp sig det här året...
  

Angående Whitest Boy Alives nya låtar som kommer med försommaren, så hade jag hört en del negativ kritik och får erkänna att jag var lite orolig själv inför omvandlingen från elektroniskt till typisk rocksättning. Men det räcker med att höra Erlends stämma och känna igen texten från Marcus Joons Øye-reportage i Sonic för att musiken ska ta en till en annan plats, och låta oron flyga någon annanstans. Det är väldigt rent, stramt, avskalat och återhållsamt, utan att det blir tråkigt. Lyriken är en Øyepärla och bär på lite för många möjliga anspelningar för att man ska kunna låta bli att undra om den (och den fina, menande titeln) inte åsyftar den andra halvan Kings Of Convenience, och hans del i att de inte är mer produktiva? Intressant, och lite oroväckande för det bandets framtid. Här har ni de vackraste, och mest catchy raderna igen:

Luck is a gift, but rarely only a random thing
It's not enough to sit around and wait for the phone to ring

Junior Boys - Like A Child

Junior Boysskivan som jag längtade efter för ett tag sedan verkar fortfarande inte ha dykt upp, förutom den här låten då, som mest gjorde mig nervös när jag hörde den första gången. Den inledande synthslingan är ju skönt påträngande och lovar stordåd, men sen händer inte så mycket. "Like A Child" blev liggande på min hårddisk utan att jag funderade så mycket mer på det, saker som Mr. Suitcase's discobelleremix kändes mycket bättre för stunden.
I morse började jag dock tänka på Junior Boys igen, och idag känns kombinationen av den blippiga synthen och den lite släpiga rytmen ganska bra faktiskt. Det kommer bli bra det här.

Telex - How Do You Dance (m83 Remix)

Det kanske är dags att skriva något om i lördags? Det kanske är dags att skriva något överhuvudtaget? Vår minst aktiva vecka hittills skyller vi på vår vurm för våren. Jag har varit upptagen med att studera knopparna på träden utanför huset och hur de så snabbt växer sig starkare, efter att ha varit nedbrutna så länge av den kvardröjande istiden. De får mig att fundera på om inte jag också, nästa gång vintern tilldrar sig, borde gå i ide. För när man ligger på kallbadhuset i 23 graders värme och tror sig ha funnit en annan planet, eller åtminstone ha lämnat staden och landet för att allt känns så mycket bättre, så förstår man inte hur man stod ut med mörkret. (Det enkla svaret kanske är att man inte gjorde det...?)

I lördags trädde sig i alla fall de fina ögonblicken som pärlor på halsbandet hos en Montmartremånglare. Kopias spelning var den självklara höjdpunkten, det var så bra att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Andra favoritögonblick är precis då folk började dyka ner i källaren och myste i sofforna längs väggen och stod vid hörnen och pratade, omgivna av projektioner och ljusslingor. Alla såg ut att ha det så trevligt och alla såg ut som våra vänner. Eller senare på kvällen då jag försökte ta en svängom ut i luften, men inte lyckades för att det var så knökat med folk i trappen som försökte ta sig ner i klubblokalen. Eller den fine äldre mannen som upprepade gånger frågade efter var man kunde få tag på musiken vi spelade, om den fanns att köpa på cd. Som vi i den futuristiska Pompidou-restaurangen hösten för längesen.

Det enda som dödade dansgolvet på hela kvällen var då en låt hackade i cd-spelaren och då jag spelade m83s How Do You Dance-remix. Det första logiskt, det andra obegripligt. Så, för att i framtiden öka förståelsen, har ni den här igen.

(Ikväll har vi fixat projektionerna till Crush, där det firas 2-årsjubileum och Gentle Touch spelar live. Vi kanske ses där.)

France Gall - Cinq Minutes d'amour

Jag uppfattar nog överdrivet mycket fin musik som bitterljuv eftersom min nostalgiska sida blir väldigt stark i sällskap med toner. Nostalgi för mig är ofta bitter, som den gången du kom på att kärleken lurat dig eller ljuv, som gången en vän spelade trombon för dig i parken en solig födelsedag. Allt det där blandas ju i minnena. Den senaste veckan har mitt liv varit i sanning bitterljuvt men det har verkligen varit ok för varje liten bitter sekund har France Gall nynnat "det blir sommar nästa vecka" i mitt öra och alla ljuva ögonblick har jag spenderat med samma France, leendes i kapp när vi tillsammans förstår att det alltid ordnar sig. Idag visade det sig ju att vi hade rätt. Det är vår igen.