Kris Menace Feat Fred Falke - Fairlight

Imorgon lyfter jag upp i himlen, ovanför molnen, för att hälsa på solen igen. Jag har alltid funnit det ett nöje, att sitta däruppe med ljuset i ögonen, om man bortser från rädslan för döden som lätt griper tag i mig vid minsta lilla orosmoment (start, landning, skakning). Ryanair och liknande är givetvis ett ofog för att förstöra det som är så gynnande för tanken 10 000 meter upp i luften, med perspektiv och så ni vet, så jag ska försöka att aldrig åka med dem igen. Istället ser jag fram emot någorlunda plats för benen, på ett plan som inte är mer än halvfullt kanske, och att stoppa de berömda vita hörlurarna i öronen för att ta in lite rymdtechno för upp- och nerstigningen. Vackert blir det!

Nordpolen - Have to get out

Om man skulle filtrera Bad Cash Quartets storverk "Midnight prayer" genom ett antal år av sena kvällar på technoklubbar för att sedan komprimera gitarrmattorna genom dyra programvaror skulle man antagligen vara med i Domotic eller Nordpolen. En natt i början av den gyllene sommaren 2005 befann sig Ace och jag på Marie Laveau när Active Suspension med Domotic i spetsen höll hov. En Andres Lokko i en imponerande vit smokingaktig stass var också där men det som lyste starkast vara våra barnsliga leenden när vi lyckligt förtrollades av "I hate you forever" och "Tonsil" i sommarnatten. Hade det varit idag skulle Nordpolen kunnat vara föremålet för en liknande natts kärlek men nu har jag precis beslutat att, om han är vaken, ge honom hela min morgon och min dag.

("Vem har sagt" och "The Four Things" är också mycket fina pärlörhängen.)

Boat Club - Vacation Forever

Jag skickar entusiastiskt ut ett mail. "Om ungefär en vecka, den 22:a november, fyller vi ett år. Det vore fint om alla ville skriva något och posta en låt då". Nu sitter jag här, klockan 01.56, nyss hemkommen och det har hunnit bli den 23 november redan. Jag såg imorse att johan e, den i mailkonversationen minst entusiastiske, var tidigt ute och tog uppgiften på orden och födelsedagen på sängen redan en minut efter tolvslaget. Hemlig som han är nekade han att nämna det speciella tillfället. Jag ser nu att Björn har mäktat med att skriva lite och att göra ett ljuvligt urval Prefab Sprout, en uppgift han har betingat sig länge men fastnat i urvalsprocessen med, ungefär som om Jean-Paul Sartre med existentialismen begränsat sig till bröderna McAloon och de där två andra istället för livet. Det mina kollegor skrivit förtjänar sina 15 minuter i rampljuset, så jag går och lägger mig istället och lämnar det här till morgonen. Det här med ursäkter är något man lär sig med tiden och jag betraktar den här smärre försyndelsen som att gå över vägen fast man inte är i närheten av övergångsstället, även om den månne är talande för den än bristande självdisciplinen hos den här unge mannen.

Det jag kan trösta er med är att jag och Björnen igårkväll satt i möte tillsammans med en ännu icke namngiven aktör i kärleksbranschen, vi kan kalla honom mannen med sängkammarblicken. Han har varit i den länge och han var med oss tidigare i höst och vikarierade. Tillsammans har vi bestämt oss för att återkomma starkare än någonsin i Malmönatten, och att förhoppningsvis även utvidga vårt medverkande till fler delar av Skandinavien. Vi börjar med Retro, återkomsten, en gång i månaden från och med februari tillsammans med något band som är lysande just den årstiden. Mer yppar vi inte i den här stunden men fint blir det och jag ser mycket fram emot det. Några av de vänliga själar som har skickat oss varma mail, kommentarer och allmänna anledningar till glädje har även förhört sig om ifall vi inte snart ska bege oss uppåt landet. Då vi alltför ofta sitter inne och gråter istället för att vara ute i världen och knyta fotbollsindiekontakter, så är det något ni gärna får hjälpa oss med, om ni är intresserade.

Jag vill uppehålla mig vid de där varma mailen ytterligare ett tag. De betyder oerhört mycket. En mp3-blogg är en mp3-blogg, vår generations motsvarighet till en syjunta, och som alla syjuntor så behöver den deltagare för att kännas levande. Vi har väldigt många läsare, men ni kommenterar väldigt lite i förhållande till antalet. Det är okej, vi tycker mycket om er oavsett, men lite mer aktivitet i kommentarfunktionen hade varit trevligt, helt enkelt. Särskilt nu när vi fyller ett år får ni väldigt gärna gratulera födelsedagsbarnet, om ni tycker vi förtjänar det! Varje liten present emottages som en stor glädje.

Så, nu från manifestet till låten för dagen. Jag ljög tidigare, klockan är nu 02.47 och jag har inte alls gått och lagt mig än. Jag ville berätta klart historien medan det fortfarande kändes som att vi var kvar i födelsedagen. Vi tog avsked av Shaktar för ungefär en månad sen. De var en god vän i fiberkabelsfären och de är saknade i den. Otaliga är de briljanta band och låtar som jag upptäckt via deras "Veckans mp3", Boat Clubs "Vacation Forever" är kanske den allra finaste. Jag har inte postat den tidigare då jag var lite sen med låten, men som vanligt bestämmer jag mig nu för att strunta i det. Ty "Vacation Forever" förtjänar all er bästa uppmärksamhet. Den senaste månaden, antagligen även den tidigare, kanske även den innan det, har jag känt mig säker i stunden på att det här är den bästa svenska låten det här året. Olikt vissa musikkritiker vill jag inte veva den åsikten i luften som att den vore mer permanent än ett tillfälligt kapitulerande för ett charmerande musikstyckes slagkraftighet, alltså blir det inget utropande av just de orden - "Den bästa svenska skivan! Den bästa svenska låten! Det bästa bandet i världen!" - här egentligen. Men, men... jag måste ändå säga det. När jag har ont i halsen dricker jag té med honung för att vara snäll mot strupen. När jag behöver mer skönhet i världen så frågar jag ibland musiken. Flera veckor vid det här laget har "Vacation Forever" varit den allra lenaste honungen, den allra vackraste låtutgjutningen. Båtklubb för mig är den vid bryggan nära Djurgårdsbrunn där jag hade min fasta badpunkt den här sommaren. "Vacation Forever" för Båtklubben är nattens skönhet och tillhörighet, de lyckas fullt ut fånga den och förmedla det. Jag bugar mig för dem i tacksamhet. Tack för det här året!

(Via kunniga kommentarer har det kommit till min kännedom att Boat Club gjort en ny version av sin egen låt. Den heter "Memories" och det är för tidigt att säga om den överträffar originalet, men det låter likväl väldigt, väldigt bra. Jag gjorde en länk till er här, ladda ner "Memories" här.)

Prefab Sprout - Cars and Girls

Förra veckan var jag på resa med jobbet fast ensam till Stockholm och använde en hel del av min ensamma tid till att lyssna på vad affärsmännen på mitt hotell talade om. De är av ett väldigt kärvt beräknande slag och intresserar sig mycket för hur man effektivt kan klättra i maktstrukturer och hur man gör för att få prata med dem som lyckats klättra högt upp i detta luftslott. 5 minuter med Janne, snabblunch med Dieter från Bern. Affärsmänniskorna offrar vänner som du och jag, vackra flickor, män och kvällar för att vakna upp i en ergonomisk kontorsstol, corporate rock och underställda med chansen att önska I'm horny, horny, horny, horny" utklädd till sjöjungfru med en slips runt huvudet på ett bord, en gång om året, när kvartalsrapporten varit extra bra. Jag hoppas att de som jag någon gång får chansen att stanna, tänka efter och ta fram "Jordan, the Comeback".

Idag har L'amour á trois funnits i ett år. Ofta åsidosatt på grund av mitt deltagande i hela den här företagsvärlden men det är stunder som de i Stockholm som får mig att tänka på vad som egentligen är fint och viktigt. Det är bland annat ni och musik liksom Prefab Sprouts som jag tänkt skriva om i ett år men inte hunnit komma på hur. Därför får Paddy McAloon tala själv. Paddy med vänner ger oss en ritning över hur våra egna luftslott kan se ut, tonsatta och svävande på lätta toner med varma röster högt ovanför styrelserum och vidsträckta affärskomplex. Grattis på födelsedagen.

A prisoner of the past
Andromeda Hights
"It's a solar system, it's about two lovers who decide to build a house. It's a very simple idea actually. The only difference is that they only use noble material: iron, wood, glass...They've got respect for what they're building and when it's done they call it Andromeda heights because in England people give a name to their house, and most of the time referring to the height [sic, perhaps "area"] where it's situated, and they also name it after stars, after the surrounding galaxy. I love the word "star" and I tend to use it as often as I can. "Star" is a word that sounds good in a song, if it's well situated in a sentence. For me it has nothing to do with the science fiction side of it, I really want to become part of the stars, to dance with them...it's very important for me and my music..."

Faron Young
"This shows you how stupid I am--it's a song wondering why people like Country & Western Music when they live in the industrial north. I thought 'why do they listen to all these things about cowboys and farmers and grain?' and then 20 years later, I suddenly think, 'It's because C&W deals with real emotions.' Take that!"

Goodbye Lucille #1
"It was written at the same time as the Police's 'Walking on the Moon"...I was ill in bed and heard 'Walking on the Moon' and it was really simple. I thought, 'I've got to get simple.' And Johnny has got to be the most cliched rock 'n' roll word ever used. So I thought I'd fill the verses up with stuff you don't normally say to someone, like "Are you still in love with Hayley Mills?"

Cars and Girls
"'Cars and Girls' isn't an anti-rock song. It's simply saying to Bruce Springsteen that his metaphor for everything ('life's a highway') just isn't big enough to incude all the complexity and sadness in the world."

All the world loves lovers
"It's the idea that, this time, you're not going to be in love with someone and not say all those corny things which somehow end up jinxing it. But at the same time you want all those corny things to come true."

James Figurine - 55566688833

Ok, nu är jag kanske förutsägbar och lite tråkig, det kan inte hjälpas. Jag upptäckte James Figurines skiva alldeles nyligen och det känns redan som höstens album. Månne är jag nostalgisk och trygghetssökande, men det känns inte så dumt faktiskt. "55566688833" (James har nog inte upptäckt t9) är lite som en snuttefilt och Jimmys torra röst är tryggt sällskap i trängseln på röda linjen. Missa inte remixen förresten!

Jóhann Jóhannsson - The Sun's Gone Dim And The Sky's Turned Black

Kära vänner, jag är ledsen (snyft snyft, just det), men det blir ingen fotbollsindie idag heller (vad det nu är, bröl, skrän, i en utdaterad dress av casualkläder kanske?). Istället fokuserar vi på något som är för vackert för att inte spridas vidare. Både musik och litteratur har en tendens att skapa små filmer i huvudet, vare sig man är medveten om det eller inte, och Johann Johannssons "The Sun´s Gone Dim and the Sky´s Turned Black" får mig att komma att tänka på ett stycke text av Siri Hustvedt. I det återkallar Siri minnen från när hon var liten, då hennes Pappa - professorn i Scandinavian Studies som en period enbart djupstuderade isländska sagor - en sommar tog med henne till de existerande, verkliga, platserna där fiktionerna utspelades. Hela upplevelsen var väldigt märklig, då fiktionerna var just vad fiktioner är (månne inte osanna, men icke verkliga), samtidigt som platserna var just där, påtagligt reella. Den lilla flickan kunde dessa historier lika väl som sin pappa och när de stod där tillsammans, i den isländska ödemarken, öppenheten - ensamma med det fiktiva i ett existerande landskap som omslöt dem - kallade de det yonder, som ett eget ord för mellan här och där. Dessa middle spaces intresserar mig mycket ("middle space" är Jonathan Lethems ord för det, Coupland kallar det "the space between the wall and the paint", mer om det i framtiden kanske) och om man sträcker sig kan man kanske även relatera detta undersköna stycke till ett sådant möte. Föreställ er en livs levande stråkorkester vid fjorden, och en gammal dator - IBM 1401 - som ska kasseras och gråter samtidigt som han sjunger till avsked. När jag lyssnar till "The Sun´s Gone Dim and the Sky´s Turned Black" och tänker mig in i kargheten vars vidder sträcker sig, samtidigt som en uttjänt dator sjunger sig ner i underjorden och filharmonikerna förbereder den pampiga avslutningen, då transporteras man till den där platsen som varken är här eller där, utan någonstans bättre - vars förträfflighet utgör konstens existensberättigande och syfte. Tack till Billy för låten, läs vad han skriver om den.

(På http://www.ausersmanual.com/stage/ kan ni se videostycken.)

Peter Nilsson - Song for Stina

Vi har skrivit om Peter förut när han gjorde fotbollstysken Bobby Sinclairs Love Generation lyssningsbar. Det var ett storverk men inte tillnärmelsevis så vackert som när Peter lämnas ensam med sin längtan. Det finns inte så mycket mer att tillägga om den här sången som förklarar någonting bättre än det Peter Nilsson själv säger på sin blogg.

"Ibland tycker man mycket om någon, det är underbart. Ibland flyttar någon man tycker mycket om till någonstans långt borta, mindre underbart. Ibland skriver man små låtar för att stå ut med saknaden."

Det är ledsamt med skilsmässoartade arrangemang men sorgen som kommer med detta har kristalliserats till mycket vacker musik genom åren, även om det sällan blir så fint som sången för Stina.

Duran Duran - Nice (Eric Prydz Remix)

Det här är den veritabla motsatsen till hur jag känner mig för tillfället. Kanske därför det är så "Nice"?

Bertrand Burgalat - Spring isn´t fair

Så har det gått en stund igen innan vi setts. Snö har fallit, vänner har förlorat jobb och jag har som ofta på sista tiden helt försvunnit i mitt men, musikaliskt har det varit en fin vecka. Lindström är i Malmö ikväll och i väntan på det lyssnade jag ett tag på Goldmunds nya pianopirutter på blank och skör is. Det är mycket vackert men kvällens drink kräver att man vänder den andra kinden till.

Man kan ju inte direkt köpa vin på helgdagar i Sverige varför jag blev tvungen att lära mig hur man blandar drinkar på min 3 år gamla flaska Absinth som jag köpte en sommardag i Prag. Det gör man på citron, is, äppeljuice och mineralvatten och mot alla odds smakar det ganska bra. Till det serverar jag mig själv 2005 års årgång av Bertrand Burgalat medan jag tar på min skjorta, knyter en four-in-hand och gör mig redo att uppfyllas av de nordnorska microchipens mest fuglesangska mjukistechno. Sedan blir det nattpromenad hem genom den för dagen ljusupplysta kyrkogården och några tafatta danssteg till "Another world gone by".