2006-10-29

Genesis - The Brazilian

Jag har blivit lättrörd på lillgamla dagar. Har du? Sitter vi tillsammans just nu och tänker på Phil Collins? Den här veckan har jag tänkt på honom hela tiden. Det är så trött och vackert. 1988 års PSB. Jag har skrattat åt min mamma flera gånger när hon tyckt att Phil varit en bra vän men jag var bara dum. Han är mer erfaren än du och jag, badar naken obemärkt i Schweiziska kurkällor, spelar trummor iklädd vita handskar på upplysta stadior och Phil kan samtidigt förklara kärlek enkelt, bättre än du själv. För länge sedan gjorde Phil och hans vänner ett ledmotiv som till och med skulle få mig att se en film om rymden, raketer och laserpistoler som lyser upp den brasilianske astronautens färd mot fjärran planeter. Att Phil Collins bara spelar för finansvalpar som kramar varandra till bilderna av en uppåtgående nasdaqbörs är inte sant. Han finns för den olyckligt kära, den förälskade, kontoristen, filantropen, Average Joe och vardagens hjältar. Han är för dig och mig.

(edit: Jag är medveten om att 1988 års Pet Shop Boys rimligtvis borde vara de själva. Jag menade nog att det är ett lika vackert ljudslott som Genesis bygger upp. Ibland kan man inte vänta in besinningen när någonting känns fantastiskt bra)

2006-10-27

Charlotte Gainsbourg - The Song That We Sing


Vad hittar ni på ikväll? Själv ska jag stanna hemma. Dricka vin, lyssna på Charlotte Gainsbourg och försöka lägga quixotry på mitt Scrabble.

2006-10-21

Dibaba - The Truth Blending Consortium

Jag trodde aldrig att Dibaba skulle kunna skjuta skarpare skott i hjärtat än när "You´re the one" lyckligt skruvade sig in mitt medvetande, men jag hade fel som så många gånger förr. Sedan "The Truth Blending Consortium" kom via e-post till oss för en tid sedan har den lämnat mig lika förstummad som Michael Wolfs makalösa fotografier av Hong Kong och mina nya skor jag köpte idag. Det känns som synth i eftermilleniets metropoler där glashissarna taktfast transporterar stressade kontorsarbetare längs skyskapornas öppna fängelser, för att sedan frångå den bestämda rutten, befrias och likt en projektil fara upp i den stjärnbelysta evigheten. Eller så känns det bara som höstens främsta lyckorus.

2006-10-18

Figurine - Stranger


James Figurine är inte bara ett av Jimmy Tamborellos artistnamn, en gång i tiden var Figurine världens bästa band.

James Figurine - Apologies (John Tejada Remix)

Vilket fint Postal Service-substitut, tänkte jag, då jag första gången verkligen hörde John Tejadas remix på James Figurines "Apologies". Och substitut av det slaget gillar ju både ni och vi. John Tejada har en historia av att göra sådana, men James Figurine visste jag inte ens vem det var. Ni får förlåta mig min okunskap, för jag läser ytterst sällan musiktidningar, utan snappar istället oftast bara upp låtar som då man går på promenad i en främmande stad och följer de små signalerna (faf dfas fa fds) som pekar på var det trevliga kan vara. Det är roligare så, precis som stadsvandringen känns bäst utan guidebok eller karta, i det absoluta ögonblickets överlägsna glans. Men det kan även leda till att man missar de finaste av saker. Nåja, jag föredrar ändå mitt sätt, för desto mer glädje när man sedan väl upptäcker dem.

James Figurine är alltså - och här kan ni som redan vet det både rulla med ögonen och sucka djupt samt blasé - Jimmy Tamborello. Just det. Hela Dntel. Halva Postal Service. Inte så konstigt att det låter otroligt vackert. Ni kan spana in videon här och läsa mer om James Figurine och en samarbetspartner till honom - han som startade trenden med de stora hipsterglasögonen - senare i veckan, eller när jag har tid. Nu ska jag glida ut i staden igen. Börjar på uterestaurangen runt hörnet på Brick Lane, sedan in mot centrum, kanske till Paul Smith-outleten, antagligen till några Vintageaffärer i Covent Garden, en honungsté (jag är sjukt förkyld igen) komplett med bakelse högst upp i caféet på Waterstones vid Piccadilly, på Maison Bertaux eller på Maison Paul. Vi får väl se vad världen sänder för signaler, nu när man har blivit kallad indiebrat av en skolbibliotekarie får man väl göra skäl för namnet. Jag avslutar i alla fall som brukligt kvällen med en promenad till Beigel Shop för att ta in kvällsmaten, gatulivet och nattluften innan jag somnar in sött på soffan i vardagsrummet.

Morgan Geist feat. Jeremy Greenspan - Most of All


Jag har varit borta ett tag för att jag varit tvungen att utforska lite saker. Det har inte haft med resor till fjärran platser att göra, intressanta personer (förutom de fina vännerna i Stockholm) eller upplevelser. Jag har bara kollat lite på hur det känns att maximera övertiden på ett jobb jag inte ens tycker så mycket om samtidigt som en person, med visst ansvar för min tidiga uppväxt, verkligen bevisat att vi inte behöver känna varandra längre. Resultatet blev oroväckande och det är ingenting jag rekommenderar er. Ni vet bättre än så. Sen blev min cykel stulen igen idag (2a gången på en månad) men låt oss prata om Morgan istället.

Har ni hunnit ta del av Zshares servicefaciliteter? Sitt ner, glöm mig, släck ljusen. Låt Jeremy Greenspans röst förtrolla dig igen precis som varje dag sedan du kanske lärde dig älska "So this is Goodbye". Darling, most of all ackompanjerat av de ängsligaste av alesisstråkar och de mest kompakttyskt, mjuka trummaskinsslagen. Sätt er i den imaginära bilen och åk sakta genom upplysta innerstäder, under vackra gatlyktor, förbi lugna kanaler och vänliga familjer. Most of all, darling most of all. Plötsligt påminns man om att det finns ett nytt jobb att börja snart, värktabletter att döva smärtan med och en höstsol som lyser upp världen bakom cykeltjuvar och arbetsmaximerande kontorslandskap. Det är i det dunkla ljuset vi befinner oss nu.

2006-10-17

Kylie Minogue - Slow (Kopia SkateSlow Remix)

Vår vän Kopia har skaffat sig en sida där han lägger upp sådant underbart som annars bara skulle tyna bort i hans tidigare så hemliga skattkammare av innovativa guldljud. Enda problemet nu är att välja vilken av de båda låtarna som redan är upplagda som vi ska länka till. Jag väljer SkateSlowremixen på Kylie därför att det var så fint den där gången utanför den där svartklubben, på den där parkeringen bakom KB ni vet, då Björn och jag stod och turades om med att lyssna på Douglas mp3-spelare och funderade på om vi verkligen kunde toppa kvällen på Retro med Mr. Suitcase, Sanna Fischer och Johan Tuvesson - och nu den här nya, fantastiska låten - genom att smita in bakvägen till de tyska technodjsen på latinoklubben (naturligtvis gjorde vi det). Kopias sida och egna ord om låten här:

EenMateriaal


En alldeles fantastisk, och väldigt välkommen, elektronisk acapella-edit av Alicia Keys här:

http://www.zshare.net/audio/youdontknow-mp3.html

I'm September mixed by Lars Blek


Det är höst, på alla sätt och vis, och Lars Blek har gjort en fin mix.
(tracklist i kommentarerna)

2006-10-15

Madonna - Jump (Jacques Lu Cont Mix)


Det händer lite för mycket i den här staden. Det tar flera timmar bara att skaffa sig information om veckans begivenheter. Då man till slut gör det får man bara reda på vad man missade. I helgen var det Lo-Fi Fnk, Studio, Prins Thomas, Harmony Korine och Simian Mobile Disco, bara för att nämna några. Nästa helg är det allas vår favorit Hans-Peter Lindstrøm i sällskap med spektakel-djs som herr Villalobos och herr Weatherall som ryker i veckoplaneringen. Det är ändå okej, för jag lyckades tajma in Duffers sample sale och buffrade upp skölden mot vintern med fem plagg ur den kommande kollektionen av det nämnda märket och ett styck Comme Des Garcons. Men imorgon, imorgon blir det i alla fall Tough Alliance på The Social, vilket inte blir mindre trevligt av att det är min tillfälliga flatmate som dj:ar. Jag har ganska höga förväntningar efter den fantastiska kvällen på Blekingska, och jag hoppas verkligen att TTA ska våga köra sin grej fullt ut - mest för att det vore så briljant att se alla A&R-människor få något blankt i ögonen och spilla lite av innehållet i sina drinkar rakt över J Lindeberg-tröjan. Dessutom har jag försökt skilja ut en låt att posta ifrån "Escaping Your Ambitions" i flera veckor utan att lyckas. För att det är en enhet där sambanden, och därav helheten, är större än den enskilda beståndsdelen.Jag lyssnar väldigt sällan på album, men Tough Alliance sätter verkligen fulla segel rakt in i famnen på Brian Eno med sin instrumentala flykt från ambitionerna, rakt in i de vackra pretentionerna.

Kvällens post blir istället ett dansgolvsverk av vår bäste frére, Jacques Lu Cont. Det var lite för länge sedan vi skrev om honom vilket har lett till mycket upprörda känslor bland svenska frankofiler, och alla har dessutom redan nämnt Mstrkrfts (bästa bandnamnet sedan chk-chk-chk) All Saints-remix.

2006-10-13

The Radio Dept. - We Made The Team (extended)


Det här var bara så himla fint att jag inte kunde låta bli.

Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change Your Mind (King Creosote Mix)

Hej. Jag är i London och tittar på bilar som kör på fel sida av vägen, försöker vänja mig vid Brick Lane as opposed to South Kensington (det går rätt bra, tack), deltar i bloggdiskussioner om dj-båsets maktstrukturer och har slutligen bestämt mig för vilken remix av Badly Drawn Boys "Nothing's Gonna Change Your Mind" jag egentligen ska posta. Det är en debatt jag har fört med mig själv i veckor, med olika svar olika dagar. Maps, King Creosote och Hot Chip lyckas nämligen alla slipa Badly Drawn Boys pärla till olika former av ädelstenar. Svaret kom till mig igår, i ett vemodigt tillstånd som uppstod ur trötthet och väntan och ingen egentlig lust att genomföra denna resa som jag tagit mig för så många gånger. Ty då någonting snarare blir en tröttsamt standardiserad repetition än en ny, fräsch uppstigning i världen ovanför molnen så sänker sig den magiska aspekten i resandet ner i dess pragmatiska bekymmer (såsom ont om plats för benen, väntan, sunkiga flygplatsbussar). För när man packar sin väska utan att ha någon egentlig lust med det, eller sitter där 10 000 meter upp i luften och en unge har bestämt sig för att sova på en, så behöver man någonting vaggviseliknande för att fånga en med sin sorgsamma skönhet. Och det är precis vad King Creosote gör bäst med sin folktronicaversion av låten, så den får äran av rubriken. Ändå är det Hot Chips mix som ska få några specifika rader nedan för att det var dem jag först tänkte ge utrymmet (Maps versions är förresten fin den med, som en syster till någon edit av Postal Service). Ursäkta förvirringen.

Det är sista låten och Hot Chip varvar ner genom att brusa lite. De är där för att leverera tryckaren, rysaren, det som ger alla besökare själ nog för att lyckas ta sig intakta till sina hem, lyckliga hela vägen. De vet om det och sätter snart igång trummaskinen, troget utmejslande de dansande publikstegen. Elementen stegras långsamt och till slut kommer en man in på scenen. Han sätter sig vid pianot, är Badly Drawn Boy och börjar strax sjunga, alltmedan Hot Chip gör sitt bästa för att dränka hans försiktigt mjuka röst i musiken och rytmen. Han är omisskännlig i sin fula mössa och skäggdiscolooken, men lika varm som alltid i sina uttrycks kärleksfullt utmejslade försiktiga melodier. Men i refrängen så höjer han rösten för att säga något av verklig betydelse, bara för att när han har sagt det sjunga tystare, skörare och vackrare än någonsin tidigare. Sedan går Damon Gough av scenen och lämnar åt Hot Chip-männen att sköta den dansanta avrundningen, men ändrar sig och kommer tillbaks för att impränta budskapet i refrängen och den finkänsligt uttryckta eftersången igen. Ingenting kommer förändra någonting i längden, ingen åsikt du har kommer förändras särskilt egentligen, men besökarna går hem med de lättare stegen, fint elektronikabrus i själen och ett varmt piano ringande i huvudet. Och bandet lyckades med uppdraget.

Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change Your Mind (King Creosote Mix)

Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change Your Mind (Hot Chip Mix)

Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change Your Mind (Maps Mix)

Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change Your Mind

(För övrigt kanske det kan bli lite tystare här än vanligt någon vecka framöver. Björn ska till Stockholm och lyssna på bRyan Adams över helgen och jag är borta i två veckor till.)

2006-10-10

Aoki Takamasa - See that girl


Aoki Takamasas "See that girl" är en audiell gestaltning av hur en R&B-sångare går vilse i den bästa av musikaliska undervärldar, i detta fall byggd på melodiskt brus och skör rytmisk glitch. Då flera olika recensenter i anslutning till att "World Industries" släpptes, skrev att Andreas Tilliander tagit ett steg mot elektronisk R&B förstod jag aldrig vad de menade när jag lyssnade på det faktiska albumet. Jag tvivlar än på om någon någonsin gjorde det, eller om ens skribenterna själva gör det nu några år senare. Jag passar därför på att lite försynt - för säkerhets skull - fråga, samtidigt som jag försäkrar mig om att ni förstår vad jag menar då jag skriver det i anslutning till den här sången, refererandes till hur dess falsettvokaler möter portföljmusiken...?

2006-10-09

Air France - Karibien

Det är okej att vara sist (tack igen Shaktar!). Särskilt när något är såhär vidunderligt. Då är man glad att man bara fått höra det. Det, som i detta fall är ett slags furiöst drivande skönhet, svårfångad och sällsynt, påminnandes om känslan av att för första gången flyga över Atlanten. Tillsammans med just Air France, uppflyttad till första klass där jag satt i princip ensam, medans uttråkade franska flygvärdinnehomosexuella roade sig med att ibland lysa på mitt öga med en ficklampa. När de tröttnade började de berätta en historia om varje plats vi passerade. Allt detta märkliga kombinerat med en känsla. Känslan i att för första gången landa på en ny kontinent, att ha framtiden för sig, att se ljuset snabbt flygande genom himlen. Att få börja om från början, som ett oskrivet blad inför andra.

I mitt fall var destinationen Kanada, i den här sången är det Karibien. Men det kan kvitta, för känslan är densamma. Som Douglas Couplands rivieraromantiska liner notes till Saint Etiennes bästa skiva, Good Humour. Som om M83 mött Embassy på ett Air France-plan. Som om det var Sarah Cracknell som serverade drinkar. Som om de alla började jamma. Som verkligheten är i de sällsynta ögonblick då den känns som en dröm. Eller som den specifika drömmen, fångad i musiken, omvandlad till verkligheten. Som jag tror skulle låta på det här viset.

2006-10-06

Gabriel Ananda - Waehrend Die Anderen Den Muell Rausbrachten


Techno som låter som pop, pop som låter som techno. Varje dag blir musikvärlden lite bättre. Går framåt, blir större. Vi gillar den, den nya Dj-popen, den aristokratiske kusinen till dj-rocken!

(Och ja, ikväll är sista gången på länge ni får höra den allra mest magiska musiken plockad ur det där gränslandet mellan hitpoppen och elektroniken, utvald med omsorg och kärleksfull hand av era favoritkonnässörer i sällskap med Heavenly Laban. Pepp!)

2006-10-05

Embassy - That's Meat Boys

Igår släpptes "A Compact Disc Including The Embassy" av The Sounds favoritband. Jag har ägnat några dagar åt att lyssna och bestämt mig för att jag gillar "That's Meat Boys" bäst. För mer info om detta situationistiska designspoof och ytterligare inlägg i debatten om cd-skivans estetiska existensberättigande bör denna sida besökas. Vi ses imorgon, på Crush, antar jag.

SebastiAn- Ross Ross Ross


Med hjälp av den naiva stråkdj-rockens varma famn för SebastiAn in oss i laserns svepande armar och det vackra flimret av stroboskop. Det är fint att fly in i den världen ibland och imorgon natt ses vi där.

2006-10-04

James Yorkston and Reporter - Woozy with Cider

Det var tänkt att min bloggning för dagen skulle handla om TTAs fantastiska premake på Embassys "Don´t close your eyes" som förvaltar doften av inkarike på ett briljant, tilltalande vis men jag brukar välja det som slår upp mitt hjärta istället. Så även idag. När jag ligger i min säng återigen febersjuk (bra timeat för att kunna veva handdukar igen i helgen på Crush) finns det inte mycket som kan överträffa min blandning av ingefära, lime och honung i varmt vatten samt långa telefonsamtal med vänner långt bort när det gäller att pigga upp den, för dagen, trötta själen. När det är gjort lägger jag mig i sängen igen och låter min laptop spela det mest vemodigt vackra från James Yorkstons senaste som givetvis tar mig tillbaka till lugnet, lite under ytan igen.

Det uppstår en fin växelverkan i det här som speglar livet i övrigt och får mig att verkligen längta till att gå ut och röras av och om i den högst påtagliga verkligheten igen. På något sätt känner jag igen mig i berättelsen i "Woozy" precis som jag gjorde i "Farväl Falkenberg" i söndags. Inte specifikt men i den vemodiga känslan av att vara fångad i ett tillfälligt tillstånd som lika tillfälligt känns bestående, någonstans mellan skimrande vacker kompissommar och ledsen hopplöshet. Jag älskade den filmen och jag är tacksam för att jag återigen får uppfyllas av en bitterljuv historia som idag heter "Woozy with cider".

(Vi tänkte ge bort lite gästlisteplatser till avslutningen på vår dj-turné som äger rum på Crush, i Malmö, på fredag. Några får våra kära vänner utanför elektronikens väggar, men några tänkte vi använda till att rasera dessa irriterande mellanhänder. Så, skicka ett mail till oss så får de första eller finaste mailen lyssna på lyxelektronik och dj-rock alldeles gratis och gå förbi köer och andra petitesser. Laban känd från Heavenly, Canarie Records, och som skolbibliotekarie är förresten också med oss och förgyller kvällen med sina housepiruetter. Vi ses!)

2006-10-03

Camouflage - Love Is a Shield


Love is a shield to hide behind
Love is a field to grow inside

Camouflage "Love Is a Shield" var det enda som fick Marquis de Sade att verkligen gråta.

2006-10-01

Brian Eno - An Ending (Ascent)

Imorse när jag vaknade så kände jag tillförsikt inför en ny dag. Lite tomhet, lite sorg satt kvar, men det var något jag kände att jag kunde fylla. Sen steg jag upp, tog fram en gammal filmfestivaltröja, de utdaterade kortbyxorna samt PF flyers-skorna jag sällan brukar använda. Förkunnade till min familjs förvåning att jag för första gången i mitt vuxna liv skulle ut och jogga. Sen stack jag, utan att tveka. Jag sprang upp och ner för Sankt Hans alla backar, förvisso inte så snabbt, men ändå utan att stanna. Förutom när jag nådde högst upp i den här delen av världen och kunde se ut över landskapet. Senare på dagen tog jag cykeln via kyrkogården till Ariman. Där spelade ägarens pappa med sitt jazzband för vänner och bekanta. Jag drack en kopp kaffe stående och ställde ner den för att klappa, mellan låtarna och efter solona de spelade. Det är ungefär så jag tänker mig våren, i Buenos Aires eller Kapstaden.

Ikväll får jag nycklarna till min gamla lägenhet, under hösten ska jag försöka reda upp historien. På Smålands förra lördagen och på Blekingska i fredags fann jag all eufori jag behövde i höjningen av basen, påslagandet av stroboskopet, de goda människorna på dansgolvet och de vita handdukarna i luften! Ofta söker jag ett upphöjt lugn som jag tror är vad buddhisten finner i sin livsåskådning. Jag berättar den här historien om något slags fridfull tillförsikt för att det är vad Brian Eno återspeglar i "An Ending (Ascent)". Vem annars skulle finna den här formen av skönhet?
Såhär känns det att sluta fred med världen, om så bara för tillfället.