Kelley Polar - My beauty in the moon

Love songs of the hanging gardens. Kelley Polars mästerverk från förra året och den skivan som blivit min bästa promenadkompis runt Malmös frostbitna gator de senaste veckorna. Citypaper Online skrev att det var som att Larry Levan hade fått tag på ett par av Beach Boys gamla masterband i ett väldigt kallt klimat. Samtidigt låter det lite som att en mycket bräcklig korgosse gift sig med Ellen Alien och skapat en nytt soundtrack till den vita hundens flygresor i Neverending story. Det är lite funky sådär och samtidigt mycket vackert. Min kärlek till hela den här skivan gör det svårt att välja en speciell hit men My beauty in the Moon, där Kelleys ömtåliga röst hela tiden befinner sig i förgrunden, parad med en lika minimalistiskt som spännande syntmatta, är ett prov på den här virtuosens briljans. I'll love it til' I loose my mind.

Bob Sinclar - Love Generation (Light Returning Rebuild by Peter Nilsson)

The sound tonight is the sound of light!

Peter Nilsson, från Cdoass och Autumn 66, gör om och gör fint. Genom att först och främst klippa bort Jamaicarösten som förstör allt, och sjunga in lite Servicedoftande sång istället, så förvandlar han Bob Sinclairs "Love Generation" från lite plastig kaffehouserasta till perfekt dansgolvsindie. Och tillsammans med den trista sången försvinner allt som var dåligt. Kvar återstår bara det fina instrumentala; melodierna, pa-pa-pomsen, visslingarna och en perfekt pur pop-känsla. Samt en suverän låt som äntligen hittat hem och slipper clowna sig mera.

Kuryakin - Fought a war

Denna söndag vill jag dra vår lans för ett svenskt band igen. Jag har haft öronen på Kuryakin länge, men ibland tar det tid för skönhet att sjunka in. "Fought a war" är en sådan skönhet, som har gått från anonym i bakgrunden till att vara sången som cirkulerar inuti en då man vaknar på morgonen.

Det är i många avseenden den perfekta låten för den här tiden på året, för resan på pendeltåget i den kalla svenska vintern. Det är också en sång som är perfekt som sällskap för öronen när man stänger ögonen, eller sitter och tittar ut genom fönster. För min del påminner det om gymnasiet, en allmänt deprimerande tid med några få ljuspunkter, som då vi alla brukade sova i samma minimala studentlägenhet efter konserter. Vi låg ihopklämda på golvet, fnittrade åt dumma grejer och kunde inte sova på grund av allt té. Till slut vaggade någon lågmäld sång av Secret Stars, Cure, Ida eller Van Pelt oss till sömns. Kuryakins musik avnjutes även den lämpligen som sängfösare, in i den perfekta drömmen.

Nyckelordet för Kuryakin och "Fought a war" är bräcklighet; deras skönhet är en bräcklig skönhet. Gitarrplockandet förefaller tveksamt dröjande, syntstråkarna stiger långsamt in, den vackra, svaga, sången och körerna hotar att spricka när som helst. Det enda som känns helt säkert är den finast elektroniska percussionen jag hört på länge, och så översköljs den av de andra elementen. Givetvis är den förefallande bräckligheten bedragande, i själva verket så vet Kuryakin precis hur elementen ska sättas samman - det hörs tydligt - och sättet de gör det på bär fram den önskade stämningen av melankolisk sårbarhet perfekt. Samt lyckas med något så svårt som att föra fram känslan av något som helt enkelt är vackert.

(På Kuryakins hemsida finns fler vackra sånger, bland annat den fantastiska covern på Electric Prunes "Onie". Gå dit, lär mer, ladda ner.)

Kate Bush - Running Up That Hill

Någon skrev i kommentarerna att Zeitgeistlåten var en cover på Kate Bush's "Running Up That Hill". Jag hade aldrig hört den låten tidigare, så utifall fler än jag befunnit sig i den prekära situationen ger jag er härmed möjligheten att ta er ur den.

Misswonda - Wonderful Tangent

Glöm inte att ha roligt i helgen! Om du befinner dig i Stockholmsregionen tycker jag att du ska på Marie Laveau. Ikväll är det premiär för Smet, där du kan kolla på fantastiska The Field (passa på att ladda hem Smets mixar förresten), och i morgon spelar franska Chloé på Paradise.

Själv bor jag ju i Malmö och där kan den nyfikne spana in både en och två av era favoritbloggare på klubben Fusion Micro på Retro i morgon, där tidigare nämnda The Field förgyller lördagen. I kväll då? Jo, jag tänker stanna hemma och lyssna på Misswonda.

Zeigeist - Tar Heart

Vad/vilka är Zeigeist egentligen? Ingen verkar veta. Den hetaste teorin just nu är att de har gjort en Sigur Ros & Mogwai, och gömt med "Tar Heart" på en seedning av Knifes senaste platta. Om så är fallet är åtminstone jag charmad, då att marknadsföra sig som "Sigur Ros & Mogwai" på fildelningsnätverk är ett oerhört smart sätt för ett okänt band att sprida sin musik på - och en insmygning av sin egen låt på en läckt Knifeskiva inte kommer alls långt därefter.

Särskilt som "Tar Heart" förtjänar sin spridning - instant charmer till tuggummigoth som den är - komplett med körer, stön, blopp, fast bas och trummaskin, hitkänsla och väl tillvaratagna (om än något påtagliga) Knife-influenser.

(Length var först med Tarhead, och Helskägg visade vägen. Tack till dem!)

Sèbastien Tellier - La Ritournelle

En vis person skrev att Sèbastien Telliers skiva "Politics" enbart borde bestå av en lång version av sista låten, "La Ritournelle", istället. Det låter onekligen som en god idé. Jag orkar inte ens lyssna på resten av skivan, men La Ritournelle har bitit sig fast och jag återkommer till den gång på gång. Jag tror att det är den speciella stämningen som låten framkallar - melankolisk och hoppfull på samma gång - som gör det så bra, för det är precis så jag vill känna mig idag.

Corynne Charby - Boule de flipper

Corynne Charby. Toppmodell. Filmstjärna. Sångerska. Renässansmänniska.

Moi, je suis pas faite pour les dollars, les défaites
J'ai un chagrin de Baby Doll
Sans idylle, Sans idole
...Et j'vis comme une boule de flipper
Qui roule...

The Very Best of Italo Disco: Mike Mareen - Don't Talk to the Snake

Vår käre gästbloggare Joch goes:

Mannen som blev Mike Mareen spelade på 70-talet tysk folkmusik, sedan gick han till sjöss och seglade ända till New York City. Vad som hände där vet jag inte, men när han återvände till Tyskland på 80-talet så föddes Mike Mareen, en av de mest smaklösa och galna artister jag någonsin har stiftat bekantskap med. Med hits som "Love Spy" och "Agent of Liberty" var han garanterat den som stack ut mest på alla de italosamlingar jag slukade i min barndom. Sjunger han? Pratar han? Skriker han? Väser han? Check, check, check och check. Och vet karln egentligen vad han sjunger? För att inte tala om musiken! Det handlar om ganska hårda men ändå cheesy discobeats, med utflippade ljudeffekter och irriterande/inspirerande syntslingor som krydda. "Don´t Talk To the Snake" är en exposé i musikaliskt clowneri, men det är också en fantastiskt bra och underhållande låt.

LB - Ashes to Ashes (Digital Space Replicant)

Den senaste tiden har jag haft så många saker att fixa med sen jag kom tillbaka till fina Sverige, att jag inte hunnit blogga eller försöka realisera några av de små planer man alltid går och tänker på. Men nu jävlar, snart ska jag bli lite mer av en livets alkemist. Det finns så mycket luft här nere som borde förvandlas till guld och det kan ju inte vara så svårt att göra livet lite skojigare i Skåne, och då menar jag inte bara för mig utan för dig också. Jag började projektet blygsamt idag med att sjunga ännu finare när jag spelade Such Great Heights på min leksaksukulele. Min danska tantgranne såg lite extra glad ut i trappuppgången. En kille som är expert på det här är brüder LB (Lassigue Bendthaus). Han gör det fina finare. I den här episoden av framgångssagan tar han sig an den riktige Thin White Duke och gör Ashes to Ashes till världens lilla bästa mystechnovisa. Sjung den i din lägenhet och gör dina grannar glada. Tillsammans kan vi göra allt till guld.

(Ps: Elaka trancetomtar med mp3-bloggar lurade oss att tro att det var Frére Jacques Lu Cont som svängt till den här. Som den gode Mono berättade så är det inte det. Däremot så är det faktiskt en version av Bowies sång. Mer om förvirringen i kommentarerna!/Ace)

Klimek - Gymnopedie #1

Vad menade Morryssey egentligen med att varje dag är som söndag, i negativ bemärkelse? Jag älskar söndagar. Söndagar är de bästa dagarna. Och idag ska vi tala om något av det finaste - söndagspromenader på Djurgården på vintern, och den perfekta musiken för dem.

Som sällskap på vägen tycker jag mycket om att ha med mig Gymnopedie #1, i Klimeks version av Erik Saties mästerverk, från Kompakts "Pop Ambient 2006". Den visuella skönheten passerar framför ögonen, men nu är den även ackompanjerad av det perfekta soundtracket. I form av en absolut modern uppdatering av en tidlös klassiker, utgiven på ett finfint skivbolag som blickar framåt samtidigt som de har koll på historien, och är en av den nya tidens främsta företrädare för vidareutvecklingen av ljudkonstens möte med popmusiken. I just strävan efter det meningsfulla förnyandet, och i det sällsynta modet att gå emot vår tids rädsla för pretentioner.

Erik Satie var en fransk kompositör och pianist, och kallade sig hellre fonometriker (mätare och nedtecknare av ljud) än musiker. Han var inte heller rädd för pretentioner, och försökte bryta sig loss från tidens musikaliska konventioner då han skrev "Les Gymnopédies". Senare kom han att kalla sina egna verk för musique d'ameublement. Han var Brian Eno, över hundra år innan Brian Eno själv var Brian Eno, och mycket riktigt har Brian Eno också kallat honom sin primära influens.

Jag har ett långt förhållande till Saties Gymnopédies, främst genom Pierre Huyghes konstverk L'Expédition Scintillante, Act II: Untitled (light show), som jag upplevt vid två tillfällen, på Guggenheim i NY och på Pompidou i Paris. Då var det Claude Debussy som stod för nyorkestreringen av Saties ljud. Musiken strömmade som ur en öppen "låda", tillsammans med den långsammaste röken någonsin, vackert ljussatt i olika färgnyanser. Den andra världen, som alltför sällan uppnås i konsten, var plötsligt glädjande närvarande i den kollektiva upplevelsen av det precisa, magiska växelspelet mellan det audiella och det visuella.

Om något toppar promenader i Djurgårdens vinterträdgård med Klimeks tolkning av Gymnopedie #1 (i vad en vän kallade "den långsammaste versionen" någonsin), så skulle det vara det. Vill ni aktivera er lite och själva göra Kompakt-techno (och varför skulle ni inte det?), så rekommenderar jag världens bästa sida; Kompakt Kittens (aka Katter spelar techno).

Gwen Stefani - What You Waiting For (Thin White Duke mix)

Tick-tack, tick-tack, tick-tack, ambientsväv, trancesynt, New Order-bas, trummaskin, Gwen Stefani och Jacques Lu Cont! En briljant snygging + en briljant fuling = ett underbart vackert giftermål (med en kusin till Mr. Suitcase som best man).

Todd Terje - Eurodans

Hade egentligen tänkt skriva om Jonas Lindgrens fantastiska "Lights Will Guide You, Home" men jag lyckas inte sätta ord på mina känslor så jag lägger en länk till skivan här istället. (Förresten, vad ska man egentligen kalla en samling låtar som släpps som mp3or? Det är ju inte en skiva, men jag skrev det för jag kom inte på något bättre.)

Dagens låt är något helt annat. Att L'amour à trois gillar norrmän är ingen hemlighet precis. Todd Terje är ännu en av dessa fina människor från den sista sovjetstaten, och förra året släppte han en fin tolva med namnet Eurodans. Man fattar ju redan innan man hört låten att det är bra, liksom!

Hot Chip - Just Like We (Breakdown) (DFA Remix)

Förlåt! För att vi har varit så sega de senaste dagarna och inte orkat skriva. Jag har varit upptagen med att sitta på jobbet och hata livet. Utöver det har en grej som skulle in tagit all min tid. Björn har flyttat in i min gamla lägenhet i Malmö och tvingats handskas med tjejen från helvetet som bodde i den. johan e har blivit varnad av både statskunskapsprofessorer och lagerchefer för att han tar för långa raster. Ingen musik har haft kraft nog att dra upp oss ur träsket vi befunnit oss i. Julian Barnes "Arthur & George" var min enda frälsning, och så läste jag ut den.

Som tur är kommer då de pålitliga gamla trotjänarna Hot Chip och DFA och bjuder in oss till att gå på drömklubb tillsammans. För några år sedan så var DFA något av det bästa som fanns för mig. Men på sistone har de (förutom en dubbeldejt med LCD Soundsystem & Juan Maclean i Kalifornien i höstas) fadat lite i mitt minne. Det är skönt att höra att de fortfarande kan. Hot Chip har vi redan tjatat om så mycket här, så det känns onödigt att säga mer än att be er att kolla upp de redan tidigare postade Hot Chip-grejerna och att räkna ut att; Hot Chip hjärta DFA = Ace!

(På tal om grejer som är Ace, så måste jag nämna att en klubb med det förträffliga namnet Klubb Ace - som jag inte på något vis är inblandad i - har premiär imorgon lördag med favoriterna Nicolas Makelberge live och Johan Jacobsson i dj-båset. Jag måste också påpeka att jag aldrig har kallats Ace för att jag varit Ace (ty det har jag aldrig varit). Däremot hade jag enligt vissa samma frilla som Ace Ventura på gymnasiet. Förresten så är Utada Hikaru-låten bra! Ge den en chans trots att min text om den var i, uhm, kortaste laget...)

Utada Hikaru - You make me want to be a man

J-pop!

Barcelona - Pop Goes The World

Everybody goes pop!

Men Without Hats - Pop Goes The World

Pop goes my world!

Pastel Vespa - Am I Ever Gonna See Your Face Again?

Så här dagen efter igår känns det perfekt med lite soft bossadoftande pop med sång på omväxlande franska och engelska. Varför är det så bra? Kanske för att det får mig att drömma lite och glömma att jag ska åka till jobbet om en stund.

(Ja, detta är ännu ett spår från Willie Tanners topplista. Jag fortsätter naturligvis att plocka godbitar därifrån både därför att listan är så bra och för att jag helt enkelt inte är mer inspirerad än så.)

Tjark - New Days (Oliver Koletzki Remix)

Eftersom jag forfarande är helt inne i min fantasi om den perfekta klubben kan jag inte låta bli att posta ännu en låt som skulle passa perfekt på mitt imaginära dansgolv. Det kanske verkar konstigt att vi postat en massa dansanta hits på en vanlig söndag, men i vår värld är vilodagen en bra dag för fantastisk disco, även om man måste lyssna i hörlurar.









eftersom det varit så mycket pingviner på sistone så kontrar jag med en bild på en hund.

Royksopp feat Karin Dreyer - What Else is There (Jacques Lu Cont remix)

Det har varit bråda dagar på tv-spelskontoret. Helgarbete kombinerat med att jag numera delar min tid mellan två projekt, det ena på bottenvåningen och det andra på tredje, har lett till mycket hattande. Och därav lite bloggande. Det hjälper inte att internet hemma har lagt ner. Men det trådlösa nätverket på Café Edenborg skrider till räddningen och ingen - inte ens the corporation - kan stoppa musikbloggandet om remixerna som är bättre än originalen!

Om Royksopps "What else is there" featuring Sveriges finest Karin Dreyer, i Jacques Lu Cont-remixen, kan man säga såsom man säger om små pingviner i små tröjor. Little penguins = cute + little sweaters = cute är lika med little penguins in little sweaters = CUTE CUTE CUTE!

Och om man bara byter ut små pingviner och små tröjor mot nämnda artister, samt cute mot bra, och lägger på ytterligare ett lager, så får man den tvärsäkra matematiska formeln Royksopp = bra + Karin Dreyer = Bra + Jacques Le Cont = bra är lika med = BRILJANT BRA!

Har ni inte hört The Thin White Dukes strålande omstöpning av The Killers "Mr. Brightside" så bjussar jag på den här, och har ni inte läst om de små pingvinerna i de små tröjorna än, så kan ni t ex göra det här. Som en visare bloggare än jag en gång påpekade; "att cutesurfa är vår generations svar på att herrsurfa".

Och snart kommer "Pingvinresan" till Sverige! (Jag har visserligen redan sett den två gånger, men jag tänker på er.)

Hot Chip - Over And Over (Naum Gabo Remix)

Jag måste erkänna att jag inte går ut så ofta nuförtiden. Och kanske är det lika bra det, för ryktet säger att kidsen i den här stan helst dansar till s.k. "britpop". Nä, då är det bättre att stanna hemma och drömma om den perfekta klubben, där världens bästa publik svingar glowsticksen i luften till Naum Gaboremixen av Hot Chips fina Over And Over.

The Very Best Of Italo Disco: 02 Miko Mission - How Old Are You?

Låt nr 2 i "The Very Best of Italo Disco"-följetongen, presenteras av "I Love Hits" skivbolagsboss Jochen nedan:

På något sätt markerar Miko Missions "How Old Are You?" startpunkten för den kommersiella italons segertåg. Den blev en jättehit i Europa 1984, och den fyller fortfarande dansgolv. Jag tycker inte "How Old Are You?" andas riktigt samma naiva optimism som kännetecknar den partyglada italon; den är lite mörkare, lite mer reflekterande och grubblande. Men lyssna på den genialiskt sparsmakade produktionen, som drivs av en syntbas i midtempo, och så den där ljusa, karaktäristiska slingan ovanpå! Det här är tidlös popmusik.

Pascale Borele - Alicante

Åh, ibland känns det som man är för sent ute hela tiden! Visst, det är aldrig för sent med bra musik, men jag kan liksom inte släppa tanken på att man borde blogga om det senaste, nyaste, koolaste precis hela tiden. Som sagt, jag hänger inte med i svängarna. fick precis tag på gästboksprofilen Willie Tanners top 2005, en topplista fullsmockad med fantastisk musik jag knappt hört talas om förut. Man har missat alldeles för mycket under året. Jaja, desto mer att upptäcka nu istället.
Det är lite oklart varför Pascale Borel sjunger om Alicante, min franska är inte bättre att jag anar någonting om solen på stranden, och det känns ju som ett bättre alternativ än dimman i Malmö, liksom.

Phofo - Adeos Polder (Apogee)

La la la oahah. Det är min favorittext i många sånger, till exempel den här, och jag hoppas att det är precis så Johan sjunger när han och alla andra får höra mer av Phofos lilla fina värld. Just det här exemplet kommer från något som kallas Aqui Uzumaki Project som är musik till konst som ser ut ungefär som den på bilden. Vill du höra mycket mycket mer, och det vill man för nästan allt är finfint, är det bara att gå till den här fiffiga sidan. När jag tänker efter är nog en länk till det årets julklapp eftersom man kan ladda hem en julemix, läsa att Phofo ska komma med en hel skiva och att även skateare gillar klippochklistrapop vilket visar, igen, att vi alla är en stor och kär familj nu för tiden.

My Favorite - Homeless Club Kids (Phofo Remix)

När Ace börjar snacka om covers som är bättre än originalet, tänkte både Joakim S. och jag på My Favorite. En gång i tiden berättade jag för Michael Grace Jr. att han och hans band gjort en vanlig sommarkväll till den finaste i mitt liv. På den tiden hade jag nog aldrig trott att det skulle gå att förbättra en låt med My Favorite. Hur förbättrar man perfektion liksom? Jag kan alltså inte förklara varför, men idag måste jag säga att Phofos remix av Homeless Club Kids verkligen slår orginalet! Denna låt kom kanske inte år 2005 men den har förgyllt många grå vardagar och trista cykelturer till Arlöv under sommaren, hösten och vintern. Sen jag hörde den första gången har jag letat efter mer av Phofo, men jag har kammat noll. Kanske finns det en läsare som kan hjälpa mig?

på bilderna: Viktor och Anton, två av Göteborgs största My Favoritefans, samt Michael Grace Jr.

Girlfriendo - Cat Heaven

Alltså, den här låten är ju jättemesig men det är rätt fint tycker jag. Refrängen är made in heaven med grease-highschool ba ba ba woos följt av en mer slätstruken vers som får refrängen att kännas ännu mer fantastisk än vad den är från början. Om jag inte var så allergisk, och gillade katter, skulle jag dansa med små siameser och bondkatter i vardagsrummet varje dag och få dem att känna sig som om de vore i katthimmelen men nu nöjer jag mig med att mysa framför Cute Overload ihop med Girlfriendo och en uppsjö mousserande viner. Bandets gamla hemsida är tydligen lite mer åt det erotiska hållet nu för tiden så man kan inte läsa så mycket mer om dem men de är en fin del av Sveriges musikjuveler och den gamla skivan Surprise! Surprise! It's Girlfriendo har en annan fantastisk sång som heter typ First kiss feelings first som mystiskt försvunnit från mig. Jag fyller år den 27e maj.

New Order feat Ana Matronic - Jetstream (Jacques Lu Cont Remix)

Jacques Lu Cont är ett geni! Han kan omvandla kol till diamant och nästan till och med göra Madonnas musik intressant på riktigt. Och när ett av världens bästa band - New Order - inte klarar av att vara absolut moderna och fantastiska på egen hand längre, så är det skönt att det finns killar som Jacques som kan fixa biffen åt dem genom en lika enkel som genial remix. M-m-m-yeah, den patenterat New Orderska gitarsmekningen, synthen som låter som ett glockenspiel, glitchkörerna, den bestämda trummaskinen och trancestegringarna/sänkningarna är några av de mest framträdande inslagen i denna m-o-n-u-m-e-n-t-a-l-a dänga.

Kärt barn har många namn och Jacques är även känd som Stuart Price (hans riktiga namn), The Thin White Duke (min personliga favorit) och Zoot Woman (remixen på Phoenix "Too Young"!). Tyvärr har han även varit alltför insyltad i mindre fantastiska saker som Les Rythmes Digitales, och nämnda Madonna. Man önskar att han kunde ägna sig åt de lite trötta krigsveteranerna i New Order på heltid istället. Både han och de, samt för den delen alla vi, skulle må bra av det.

Inom en mycket snar framtid följer en fortsättning på temat remixen som slår originalet, i sammanhanget av just denne förträfflige man med många namn.

Lindstrom & Prins Thomas - Naa er druene paa sitt beste

Någon gång förra året var tydligen druvorna som finast enligt Lindström och hans kompis Thomas men jag missade allting. Hann ni smaka de fantastiska druvorna? De satt i vackra klasar och norrmännen träffades förväntansfulla i sina stugor runt bord fyllda med röda, vita och nästan svarta druvor. De tittade varandra i ögonen och nickade lite som för att visa att det verkligen var en speciell stund som kommit. Sen kalasades det. Ja, norrmännen älskar verkligen sina druvor och det är folk uppfödda på dem som gör en Heartbeat, en I'd rather dance with you och för all del hela skivor som den Lindström och Prins Thomas gjort. Den fortsätter växa så det knakar och från att ha känts lite tråkig i början vill jag nu höra om suppegjökar och Boney M, i en poppig rymdkostym, varje dag.

Razzy - I Hate Hate

Vi har hört rykten, känt positiva rubbningar i marken med våra finstämda fingrar, och med grund i detta hyser vi förhoppningar om att det ska bli mindre hat i år. Världen i övrigt kan man kanske inte påverka så mycket, men åtminstone ens egen lilla bubbla. Vi vet att det ofta är svårt att älska, och lätt att hata, särskilt när såna inspirationer som Neil Tennant talar i sådan här charmerande retorik. Eller när det finns hemska småstäder och låtar som t ex "I Hate You Forever" av Domotic, som följer Razzys "I Hate Hate" på min alfabetiserade playlist. Fast det enda som egentligen är värt att hata antagligen är hat, i alla dess former. I grunden talar väl både Neil och Domotic också om hat som ett sätt att kunna älska på. Och visst, ibland behövs det för att ta fram kärleken. Bara man inte låter det ta överhanden, och bara så länge man vet att det det vore bättre och finare om man kunde fokusera på älskandet över hatandet istället (jag tror verkligen inte på "att definiera sig själv genom hatet", det gör nazister med). Och nej, jag är ingen hippie, och vi ska inte tala om vad jag känner inför dem (mindre hat i år, remember!).

Någonting som inte riktigt framkommit hitills på L'amour är vår - eller min, kanske jag borde säga, även om jag tror Björn också skulle skriva under på det - kärlek för studssoul. Den ligger i fall som detta mycket närmare saker som vi älskar - som till exempel sofistopopen, softrocken och den elektroniska lyxpopen - än vad man skulle kunna tro. Enligt mig åtminstone. Lyssna på basen, handklappet, orgeln, kören, och tänk på vad det där pianot som lurar i bakgrunden påminner om egentligen - och fundera lite på om inte det här hade varit en indiehit av bara tusan om Jens Lekman hade gjort den. I precis samma form som nu. Och skulle inte "I Hate Hate" egentligen passa perfekt in där på en soft Panachemix, mellan Bart Davenport, ett Ben Gibbardtronica projekt och, säg, Embassy? I'd say. Ge den en chans, och du kommer högst troligtvis sjunga med, och hata hatet tillsammans med Razzy, mig och förhoppningsvis många fler.

(Bildgooglar man på "I hate hate" får man bland annat fram den härliga bilden ovan på fina ugglor. Jag gillar verkligen ugglor. Pingvinerna då? Ja, jag älskar verkligen pingviner. Såg March of the Penguins två gånger på en vecka i Kalifornien! Kom ihåg att vara snäll mot djuren, till exempel genom att inte äta dem.)

Brian Eno - This

Min relation med Brian Eno började för ganska länge sen när jag bara var en liten oskyldig östgöte som såg Velvet Goldmine på bio tillsammans med de andra barnen och tyckte det var häftigt. Glittret!

Som många andra bra saker leder det ena till något annat fint. Jag kom ju på efter ett tag att de bästa låtarna i filmen kom från Roxy Musics första skiva som Brian Eno producerat och så hade ju han gjort jättefina skivor till flygplatser och allt annat som man började befinna sig på alltmer och så nu förra året kom "This" som förstaspår på en ny underbar skiva som gör mer intryck än vad en visning av Velvet Goldmine skulle göra nu för tiden. Den senaste veckan har jag tagit längre och längre promenader, eftersom jag varit lite sjuk innan, och Brian har alltid följt med mig. Hans musik glittrar i takt med Riddarfjärden och jag har sett ljuden dansa i iskristallerna från barnens skridskor i Vasaparken. Paddy McAloon och Brian Eno borde göra en skiva ihop. Det skulle vara ett giftermål i himmelen om något men tills dess är "This" i alla fall en förlovning. Puss.

The Knife - Silent Shout

Jag hittade The Knife's nya i förmiddags och kan naturligtvis inte låta bli att dela med mig av den. Spontant känns det inte som en lika stor hit som "Heartbeats" eller så, men jag tror att den kommer att växa. Albumet med samma namn kommer den 8 mars, det kan bli vårens finaste.

The Whitest Boy Alive - Inflation

"Vafan? Är inte Erlend Øye-följetongen slut än?"

Näpp. Vi har ett ju kapitel kvar, för den här gången. Det är The Whitest Boy Alive. Erlend och några tyskar. Som hitills bara har släppt denna låten, men som på måndag ska in i mixrummet för att färdigställa mer. På deras hemsida kan ni spana in videon till "Inflation" i en kortare version.

På den akustiska spelningen i måndags, som var toppen, spelade Erlend sin version av "Last Christmas". Efteråt sa han att han hade läst vad jag skrivit (jag önskade den här) och att han spelade den för mig! Det var fint, en bra avslutning. Inom en mycket snar framtid kan ni som är intresserade läsa en liten recension av spelningen i kommentarerna till den här posten.

(Ps: nu är en sammanfattning av den akustiska spelningen på Pet Sounds uppe i kommentarerna. Liksom en notis om ytterligare ett överraskningsuppdykande av Erlend!)

The Field - A Paw In My Face

Hi Tack - Say Say Say (Waiting for you) (Tocadiscos not guilty remix)

För en liten stund sedan fast ändå förra året fick vi ett mail från vår idol Billy som ville tipsa om den här smashhiten. And all alone, Ah sit home by the phone Ah, waiting for you, baby!

"Michael Jackson-stön? Check. Filterdisco? Check. Fet driv med sågtandsbas? Check. Osmakligt? Som fan, men vilket jävla drag det är. Samma hämningslösa drag som Basement Jaxx brukar stoltsera med. ALLA kanaler spelar ALLTING ungefär SAMTIDIGT."


Elhousen möter Michael Jacksons och Paul McCartneys Say Say Say! Och det blir briljant! Givetvis gjorde det här att jag började lyssna på Basement Jaxx igen, min syster spelade Good Luck istället för Absolute Christmas som hon alltid brukar göra annars på våra julmiddagar och jag ser framför mig när jag dansade samba till Billy Jean på min sista klubbkväll i San Diego blandat med vild bratsdans till What is Love på en mcklubb. Den här låten nej, släggan är också en blandning av allt det och jag önskade att jag hade fått höra den på slutet på Indierave på nyårsafton istället för alla gamla indiehits. Det hade sänt min feber upp till nya rekordnivåer men herregud vad det hade varit värt det. Billy, I love you!

Fint Tillsammans - Kärlek rostar inte

I början på det här årtusendet lyssnade jag mycket på Fint Tillsammans och deras instrumentala skiva "En världsomsegling". Jag vill till och med minnas att jag tyckte det var den bästa skivan år 2000. Men sen dess har jag inte lyssnat så mycket på Fint Tillsammans, jag har knappt ens ägnat gruppen en tanke till den där kvällen då jag i fyllan och villan råkade häva ur mig att "En världsomsegling" var den bästa svenska skivan någonsin. Nu ska man inte ta krogködiskussioner med rockmän på så väldigt mycket allvar, det var något jag sa i stundens ingivelse helt enkelt. Så här i efterhand kändes mitt uttalande en aningen överilat, men bara en aning. När jag lyssnade på skivan igen insåg jag nämligen hur bra den är och vilken fin känsla Fint Tillsammans hittade när de spelade in sin världsomsegling. Egentligen säger de fantastiska liner notesen allt om kvaliteten på skivan, kolla bara på den här avslutningen:

En eftermiddag hade Anders tid, och saken var biff. Grunden till Kärlek rostar inte var redan inspelad, och han skrev omedelbart upp på idén, och basar lades på, och blåsare ringdes upp, bad tappades upp, groggar blandades, datorer programmerades, brev skickades, folk nickade uppmuntrande, och skivan var klar!

Kings Of Convenience - I Don't Know What I Can Save You From (Royksopp remix)

Oh Erlend, when you're like this, you can save us from everything!

Det finns många ögonblick från Erlend Øyes session igår som jag på något vis skulle vilja konservera för framtiden, i filmklipp eller fotografier, på ett mera tillförlitligt vis än via enbart egna minnen. Som när Erlend log sitt allra största leende. Eller när han ställde sig upp på mixerbordet och drog på "I'd rather dance than talk" och sjöng när han kände för det, men mest skakade på höfterna på ett sätt som skulle kunna få även den mest inbitne Elvis-fanatiker att inse brylkrämmannens brister. Eller när han presenterade "en sång av Sveriges mest begåvade man", och Jens Lekman kom upp på scenen men knappt hann sjunga en versrad förrän Erlend knyckte både micken och refrängen till "Tram nr 7 to heaven". Eller att han spelade "sista låten" tio gånger minst, innan han slutligen bestämde sig för att bege sig. Eller...

Lyckligtvis är Erlend Øye-följetongen inte slut än. Måndagen den 2 januari, ja idag, spelar han akustisk gitarr på Pet Sounds. Han sa själv klockan 5, men på Pet Sounds hemsida står det kl 6. Jag kunde inte bett om en bättre nyårspresent, fast det skulle vara fint om han ville spela denna låten för den gångna julen.

(Bilden är från den 30:e och giget på Crush i Malmö. Den är hämtad från klubbens hemsida. Erlend berättade att han var mer nöjd med Malmöspelningen, men jag vet inte, båda gångerna var briljanta...)