Kuryakin - Fought a war

Denna söndag vill jag dra vår lans för ett svenskt band igen. Jag har haft öronen på Kuryakin länge, men ibland tar det tid för skönhet att sjunka in. "Fought a war" är en sådan skönhet, som har gått från anonym i bakgrunden till att vara sången som cirkulerar inuti en då man vaknar på morgonen.

Det är i många avseenden den perfekta låten för den här tiden på året, för resan på pendeltåget i den kalla svenska vintern. Det är också en sång som är perfekt som sällskap för öronen när man stänger ögonen, eller sitter och tittar ut genom fönster. För min del påminner det om gymnasiet, en allmänt deprimerande tid med några få ljuspunkter, som då vi alla brukade sova i samma minimala studentlägenhet efter konserter. Vi låg ihopklämda på golvet, fnittrade åt dumma grejer och kunde inte sova på grund av allt té. Till slut vaggade någon lågmäld sång av Secret Stars, Cure, Ida eller Van Pelt oss till sömns. Kuryakins musik avnjutes även den lämpligen som sängfösare, in i den perfekta drömmen.

Nyckelordet för Kuryakin och "Fought a war" är bräcklighet; deras skönhet är en bräcklig skönhet. Gitarrplockandet förefaller tveksamt dröjande, syntstråkarna stiger långsamt in, den vackra, svaga, sången och körerna hotar att spricka när som helst. Det enda som känns helt säkert är den finast elektroniska percussionen jag hört på länge, och så översköljs den av de andra elementen. Givetvis är den förefallande bräckligheten bedragande, i själva verket så vet Kuryakin precis hur elementen ska sättas samman - det hörs tydligt - och sättet de gör det på bär fram den önskade stämningen av melankolisk sårbarhet perfekt. Samt lyckas med något så svårt som att föra fram känslan av något som helt enkelt är vackert.

(På Kuryakins hemsida finns fler vackra sånger, bland annat den fantastiska covern på Electric Prunes "Onie". Gå dit, lär mer, ladda ner.)