Cicada - The things you say (Dirty South Remix)

FAP - Sjömannen

Ni har sett vad som står där till höger va? Nu på fredag är det nypremiär för L'amour pour toi på Retro. Den här gången kommer fantastiska Boat Club ta plats på scen och det kommer bli en härlig kväll! Eftersom vi tror på strenght in numbers har vi i vår förstärkt kärntrupperna med Laban, Atli och Kopia, ni vet ju hur bra det brukar bli. Själv befinner jag mig i självvald stockholmsexil och är grymt avundsjuk på alla som kommer att vara där.

Sjömannen då, vad har han med det här att göra? Inte så mycket kanske, men det är en fin låt. Jag gillar att FAP påminner oss om hur elektronikan lät innan vi upptäckte techno, balearic och allt det där...

Frost - Alphabet

Det är ett lustigt sammanträffande att Frost dykt upp som ett nytt favoritörhänge i mitt liv precis när jag så smått börjat berätta om mitt lite ringrostiga, men väl varma förhållande till Dot Allison. Jag tycker att de påminner om varandra. Dels bär de ett starkt personligt uttryck, dels delar de det eftertänksamma, elektroniska, men framförallt är deras röster så klart och genomskärande vackra. De sjunger även mycket om kärlek, vilket jag har så himla mycket lättare att identifiera mig med det när det handlar om datorkommunicerande damer, än när ämnet behandlas av en ledsen man med gitarr - till min stora lättnad, får man även tillägga. Många låtar på "Melodica" är alldeles utomordentliga och jag råder er att införskaffa skivan, då ni behöver de här sångerna i era liv, denna Frostårstid. Det är ytterligare ett sjukdomstecken för tillståndet på den här planeten att Frost ännu inte fullt erövrat den, men å andra sidan kan vi då njuta av fantastiska "Alphabet", "Amygdala" och "Duo" i vår upphöjda ensamhet istället, samtidigt som vi tillåter oss ynnesten att blunda och låta musikens förtrollande toner bära oss till en annan, lite bättre, värld.

Frost - One Hundred Years

Det nedan skrev jag precis i början av det nya året, några dagar in på det. Ursäkta den obligatoriska förseningen.

2007 års största upptäckter hittillls är i tur och ordning: duplexreplokalen i industriområdet, glädjen i att dricka Moet till frukost tillsammans med ett rikligt utbud goda ostar och bra människor, i det närmaste konstant salongsberusning hela året (tyvärr är så inte fallet längre) och det musikaliska fyndet Frost. Frost är, inte det gamla indiebandet The Frost, utan en flicka och en pojke ifrån vårt favoritmusikland Norge. Från att inte ens ha existerat i min värld tidigare så är de nu ett nytt hopp i det. Det nedan är berättelsen om hur vi träffades.

Det kanske är en billig jämförelse, men tänk er om man skulle kidnappa Hans-Peder Lindström och Annie samt placera dem i en fjord, på kanotutflykt tillsammans. De reser i ett underskönt landskap av berg och dalar, letar efter perfekta laserpistolljud på laptops täckta av mossa och vrider maniskt på effekter - samtidigt som de försöker sammanföra det teknologiska med allt det mystiska runtomkring dem. Slutligen kommer de fram till en av rök fylld svampklubb i en frosttäckt grotta, där de tillsammans börjar framföra allt det vackra de precis har komponerat. Frost sjunger och dansar, jag är självklart där och väntar, men behöver inte ens blunda för att av deras undersköna musik föras till andra världar. I själva verket så är jag fortfarande där, så fort jag lyssnar, men jag tog ett paus i crescendot för att wappa deras budskap till er. Nu tar en älva min hand så jag måste sluta, men ytterligare ett argument för en hyllning till Norge har precis uppenbarat sig!

Kate Ryan - Désenchantée (Vocal Mix)

När belgiens Britney, Kate Ryan 2002 gjorde en euroteknisk cover av Mylene Farmers 11 år gamla och franska visa trodde hon kanske inte att en svensk kille, år senare, skulle springa ikapp med hennes belgiska trancepop för att hålla värmen i en vinterfrostig allé någonstans i centrala Malmö. Detta hände i eftermiddags trots att jag tidigare hört "Désenchantée" på vår statliga hitradio åtskilliga gånger och ärligt försökt och velat tycka om den men inte hittat någonting speciellt. Det jag inte visste då var att det fanns en drygt 8 minuter lång vocalmix som i själva verket inte gjort så mycket med vokalerna men som använder alla trick i den tyska dansboken för att skjuta de ursprungliga idéerna, som skapade den ordinära radiohitten, upp mot technodrömmarnas moln. Enchantée!

The Work - Just Talk (Skatebård Remix)

Att det är Norgedagar igen här på L'amourkontoret kommer ni inom kort få erfara. Vi går runt i Malmös snöslask iklädda lusekofta och drömmer om en egen källa norsk olja. Den behöver inte vara särskilt stor och magnifik, bara tillräcklig för att försörja en tillvaro som född ur en flera sekel lång trust fund för oss alla. Idag är det Skatebårds omarbetning av The Works "Just Talk" som utgör ljudföljeslagare till våra drömmar om detta. Syntslingorna och trummaskinerna visar tydligt att New Order äntligen har reinkarnerats i vårt forna arrende, tillsammans med en ljuvligt repetitiv kvinnoröst som sjunger om saknad och en önskan om att bevara, samt försäkra sig, skönhets varaktighet. Ungefär såsom vi inbillar oss att en trust fund skulle kunna skapa en kontinuitet och trygghet vi hittills saknat. Naturligtvis är våra drömmar fåfänga och förgängliga, till och med ytliga - precis som en upprepad textslinga i en briljant norsk sång om att en älskads viskningar i örat för evigt ska ljuda, även den är detta. Självklart gör inte detta varken arbetets eller kärlekens framtidsdrömmar mindre vackra eller innerliga. Mera norska drömmar kommer i veckan!

(Fantastiska 24 : Hours älskar, precis som vi, Norge! Ett kjempetak till dem för låten.)

Curses! - Hungry 4 Love

Jag misslyckades helt med att gå på klubb i helgen. Peppen inför fredag börjar nu!

Jay-Jay Johanson - Tell Me When the Party´s Over / Prequiem

Någon klarsynt person sa att Jay-Jay Johansons nya album lät precis som soundtracket till en Bondfilm. Låt mig klarifiera det ytterligare här på vår bloggskrift. " The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known" är en ytterst sofistikerad Bondfilm, som spinner vidare på Bondgestalten till något vidare än det "coola" och "macho" tidigare. Precis som den senaste filmen i serien verkar ha utvecklat karaktären enligt recensioner (jag har inte sett celluloiden eftersom jag likt Tom Townsend bara bryr mig om kritiken och inte verket).

I själva verket har nu Bond blivit så gammal - likt en Dorian Gray som aldrig någonsin behöver oroa sig för att konfronteras med åldrandet - att han har nått en tillräcklig emotionell mognad för att hamna i ett existentiellt drama; samregisserat av de inombords jämngamla Ingmar Bergman, Eric Rohmer och Whit Stillman. Hela filmen är sanningen att säga en musikal, koreograferad av Lars von Trier, dekonstruerad av Fassbinder, med monsieur Johanson i rollen som den ledsne croonern Jay-Jay Bond. Sofistikerad, med all klass och stil mänskligheten någonsin samlat på sig, i rakt nedstigande från den franska och engelska 1700-talsadeln, men ändå med en stor sorg - besvikelse över livet - buren inom sig och sina sorgset men ack så vackert sjungna vokaler:

Tell me when the part is over
Call me when the music stops
When your champagne glass is empty
I will come and pick you up

Festdeltagarna dansar som i "Den Ryska Arken" och alla bär kläder av Karl Lagerfeld (samt ser även ut som honom). De konstfulla ljuden och människornas trippande steg virvlar virtuost vidare, uppe på balkongen sitter Brecht och mumlar verfremdung! i ett mantra för sig själv då Sting i "As Good As It Gets" tar fram sin mosstäckta synt och river av ett saxofonsolo med toner som inslagna i mjukplast. En recensent kliar sig i folkrockskägget, skissar i något block om triphop och 90-tal samtidigt som han fingrar på sina nya Levisjeans, men sir Bond håller sig hela tiden på rätt sida, fastnar aldrig i det reklambyråaktiga, kaffehousepräktiga, kallt nya - utan lyckas istället hålla kvar en uppriktigt sorgsen och genuint fin vacker känsla i allt det absolut moderna. Jag tar av mig min prettohatt, stampar på den och bugar då föreställningen är över. Jay-Jay Bond säger blasé merci och går för att ta sig en kaffemartini på Colette och fortsätta sitt liv som hipp. Om 10 år så bor han i West Hampstead och gör yogaövningar, men än så länge mår och är han bra.

Tracey Horn - It's All True (Kris Menace Remix Full Vocal)

Ok, jag erkänner. För tillfället är jag ingen vidare musikspanare som är ständigt på jakt efter det nya och okända. Fildelningsprogrammen ligger outnyttjade på min hårddisk och jag rotar sällan runt på myspace eller häftigt designade mp3bloggar. I själva verket är jag en ganska nöjd passiv musikkonsument, jag återkommer ständigt till människor med med oklanderlig smak och känsla för vad som är på gång. De förser mig med det jag behöver. Idag är det alltid lika pålitliga Billy som påminner mig om Tracey Thorn, tack för det!

Kazumasa Hashimoto - Drama

Den senaste veckan har jag helt fallit för två briljanta och japanska genier som gör det vackraste mina öron fått njuta av sedan de först konsumerade Johánn Johánnsons IBM-hymner förra året. Yasushi Yoshida får nog behandlas senare när jag lyckats bestämma mig för vilken sång jag ska skriva om så först ut, den Tokyo College of Music-examinerade och, liksom vi, Ryuichi Sakamotovänlige; Kazumasa Hashimoto. Hashimoto-san är, bland mycket annat, en pianist som låter sina bitterljuva stycken påverkas av bruset och poesin från storstaden utanför flygelrummet.

Mina favoriter är "Theme", "Mr Gleam", "The happy days past like a dream" och så "Drama". Samtidigt är hela albumet "Gllia" en oerhörd, mollstämd men hoppingivande, helhet som det är svårt att ta ut en höjdpunkt från. Därför har jag, lite infantilt men samtidigt pragmatiskt, tänkt att ni kan inleda er stundande förälskelse med den titeln som inte rimmar med de andra, det pianoförgyllda dramat. Jag föreställer mig att mitt val kanske inte är helt oväntat, med tanke på det himmelska pianot, när det är någonting jag tar fram för att hålla saligheten från världens lyckligaste fredagskväll kvar hemma och stormen kvar utanför på gatan, tillsammans med den nära förestående arbetsveckan.

Teki Latex (ft. Lio) - Les Matins de Paris (Paul Flangerio remix)

En till pepplåt till I Love! Morgnarna i Paris, då man slutligen beger sig hem efter en natt som aldrig borde ha tagit slut, kapsuleras här i ett euforiskt stycke berg- och dalbana till livsglädje. Teki Latex (och Lios!) möte mellan Alice Deejaytrance, Parishouse avec vocoder och vackra franska mjukismelodier som fullkomligt exploderar i kärlek gör "Les Matins de Paris" till det mest överväldigande livsglada (jag upprepar ordet för att det är det enda passande) som jag hört på väldigt länge. Jag funderar på om jag ska spela den två gånger, eller ännu fler, ikväll. (Tack Fluokids, tack Discobelle.) (Surkinmixen är inte lika bra, men ni kan ladda den här.)

Lifelike & Kris Menace - Discopolis (Alan Braxe Remix)

Klockan är 02.39 och jag borde sova för längesen, men jag är alldeles för berusad efter Familjejuvelen och vet att jag borde skriva någonting om imorgon. ...Imorgon! Det är dags att göra lite reklam för oss själva igen och då det rör sig om ett nytt dansevenemang, igen, tänkte jag att inget väl kunde passa bättre än en remix på en av världens största rymdtechnohits - Discopolis! - av vår favoritAllah i Frankrike, med suffixet Braxe. Imorgon, well idag, är det återigen fredag och detta härliga rituella återseende firas främst med era bästa franska vänner i Skåne, himmelske Laban, flinkfingrade Kopia och Elektroatli. Klubben heter I Love och kyrkan där man tillber sina poptechnoben och husarmar bär namnet Jeriko. Det finns ingen hästkista, men det är g-r-a-t-i-s innan 12 och man hamnar på fiendelistan om man befinner sig i trakten men inte kommer. À bientôt!

David Sylvian, Ryuchi Sakamoto m.fl. - World Citizen

Babel verkar inte vara en film för mig, men när jag fick höra att mina gamla favoriter Ryuchi Sakamoto och David Sylvian var inblandade i skapandet av soundtracket höll jag ändå på att kolla på filmen. Sen kom jag på att man kan ladda ner skivan istället, och det gjorde jag nog rätt i, för Sakamoto och Sylvian lever i allra högsta grad upp till de höga krav jag ställer på de båda. Det här är precis så bra som man vill att det ska vara!

Rick Astley - Together Forever

Förra veckan tog jag mig hem från Stockholm med Kopia-Douglas
och det var självfallet länge sedan en bilfärd bjöd på så bra musik (och trevligt sällskap). Bland en fantastisk Freeform Five remix jag missat och förbisedda tranceepos lyste för mig ändå en 80-talsikon som gör romantisk Stock/Aitken/Watermanpop starkast. Jag tror det har en enkel förklaring.

När jag var liten ägde min familj flera Simca 1100. Den första var gul och hette Gula Faran och den andra nästintill neongrön och hette logiskt Gröna Faran. Jag föreställer mig att namnen både var inspirerade av färgen och den bräcklighet dessa bilar ofta presenterade för dess passagerare. En technicolorfärgad dag i slutet av 80-talet, då Linköping ännu inte börjat representera besvikelse för mig, beslutade min far att det var dags att uppgradera sig till en bil som bättre svarade mot den rådande tidseran. Man var glad och rik om ni kommer ihåg. Hela familjen for ut till Tornby industriområde som på den tiden inte kunde deprimera besökarna med överdimensionerade köpcentrum utan främst var platsen för Vansito där man fick köpa storpack mandeltårta förutsatt att det fanns egna företagare i familjen. Där fanns även bilhandlaren Anderssons Toyota som ofta hade så kallade jippon på helgerna för att locka ut de förståndiga Linköpingsborna till området utanför innerstaden som senare skulle komma att kasta en skugga över Stora Torgets i jämförelse gedigna omgivningar. Stora Torget har ett hotell som heter Stora Hotellet. Det är fantastiskt småstadsfint på något sätt och det jag nu anser vara det bästa med min födelseort.

Nåväl, denna lördagsförmiddag hade Andersson, kungen av knivskarp emotional marketing, köpt in oversize ballonger och marknadsavdelningen i Stockholm hade skickat ner en hel låda C-60 kasetter där Pernilla Wahlgren presenterade de låtar som stod för bilmärkets moderna framtoning. Kasetten hette "My Toyota is Fantastic!" liksom biltillverkarens slogan som senare kompletterades med "Today, tomorrow, Toyota!". Kasetten inleddes med Nenas "99 luftballoons" följt av vår hjälte Rick Astley som i sin tur toppades med "Heaven is a place on earth". Jag kommer inte ihåg vilken bil vi köpte den gången, mina föräldrar hade nog den dåliga smaken att köpa en Ford trots Astleys förmaning, men det spelar mindre roll i detta skeende.

På vägen hem sjöng jag och min syster "Together forever with you" i Gröna Faran och det kändes som sanningen för framtiden men vi befann oss i staden där idéer blir verklighet och dessa idéer kunde aldrig komma i närheten av de vidlyftigt generösa refrängerna baksätesframträdandet bjöd på. Jag har tidigare inte riktigt vetat att uppskatta Rick sedan dess men idéerna har i min nya hemstad börjat kommit ifatt refrängerna och få saker känns för stora för att tonsätta den fina tillvaron. Kanske var det vad som fångade mina känslor när jag äntligen kunde sjunga Together forever igen i en bil, på väg hem.

The Honeydrips - Åh, Karolin

Kvällens godnattvisa är komponerad av herr Honeydrips. Om ni undrar hur man känner igen en melodi för John Blund, så är det när man efter en kväll av lugnt läsande / tv-tittande lägger ifrån sig boken / fjärrkontrollen (vilket, beror på hur modern man är) för att blunda lite. Om en sång då dyker upp i huvudet, som följer med ens tankar genom nattoalettritualen, då är det godnattsången. "Åh, Karolin" låter som en visa ur en fransk kärleksfilm på 60-talet. Jag vet inte om alla melodierna är herr Honeydrips egna, men jag kan gott tänka mig att han har samplat just en sådan fransk flic med alldeles utmärkt omdöme, för att sedan omarbeta allt till sin egen specifika kärleks- och musikkontext. Det vackra känns i alla fall väldigt bekant. "Åh, Karolin" förtjänar sin egen film snart, jag inbillar mig att en icke existerande kärleksvals i Roy Anderssons bästa verk "Lördagen den 5.10" skulle vara ack så fin just till den här briljanta godnattvisan. Bon nuit!

Pluxus - Kinoton

Den alldeles ypperliga mp3-bloggen Risky Bizniz hann före med att posta Kris Menace rymdiga Ibizaremix på "North American Scum" av LCD Soundsystem (bara för att få den bortplockad av DFA kort efter), så jag väljer att skriva om kvällens godnattsång "Kinoton" istället. De låter inte direkt som förr i tiden, framförarna Pluxus, vilket är gott då jag gärna vill vara den förste att applådera konstnärlig självförnyelse. Särskilt när det ljuder så fint som "Kinoton". Ungefär som om House of Loves "Shine On" hade kidnappats av Slowdive för att spelas in och överröstas av en bestämd samt taktfast armé av melankoliska - men egensinniga - maskinarméer i en tysk brustechnopark. Väldigt återhållsamma och speciella knorr- och knarrljud, som ändå efter några lyssningar utformar en tydlig och vacker struktur; kapabel till att vagga en länge med sin dekonstruerade, men ändå melankoliska, skönhet.
Subtilt!

Peter Bjorn & John - Let's Call It Off (Girl Talk Remix)

Peter, Björn och John; jag har en teori. Förutom den av johan e postade singeln "Young Folks" har jag aldrig hört någon av era låtar i original. Punks Jumps Up-remixen på just "Young Folks" som jag redan skrivit om är givetvis genial (liksom i viss mån Tomas Andersson-versionen). Nu har ni alltså även bestämt er för att låta Girl Talk göra en makeover av "Let's call it off", som återigen lämnar mig alldeles förbluffad. På grund av de redan nämnda bristerna på grundkunskap angående era verks ursprungliga tillstånd, så kan jag inte påpeka vad det är Girl Talk gör exakt, men jag tycker att det är briljant. Klart verkar det också vara att ni - Peter, Björn och John - gör stabila hithantverk till låtar som passar väldigt bra för att just remixas. Sedan ter det sig som att ni skickar iväg alla filerna tillhörande sångens enskilda musikaliska uttryck till precis rätt hemmastudioproducenter (=koll!), så att även postindien (den man kan dansa till) får sitt, vilket leder till att ni får ett bredare mediegenomslag = publikunderlag.

Peter, Björn, John - jag tycker det är väldigt bra, väldigt smart och väldigt, väldigt just postmodernt. Och postmodernt gillar jag. Nästa teoretiskt intressanta steg (och tolka inte detta som en diss, för det är det inte meningen att vara): att till en ep/ett album inte ge ut era egna låtar alls! Att bara skicka ut sånger till omarbetning utförd av någon annan. Som i en fabrik, fast med öppenhet för förändring av konstoriginalet. Som TTA:s preremix av Embassy än idag outgivna låt "Don’t close your eyes" för några månader sen, fast på ett annat och ännu mer, samt större, konceptuellt sätt. Det vore väldigt modigt, återhållsamt och jag bara älskar spektaklet i det. ...Vad tror ni?

Jeanne Cherhal - Canicule

Årsbästalistorna är en nyårstradition som sällan är särskilt spännande eller inspirerande. Inga överraskningar, bara självklarheter. Jag vill dock här passa på att uppmärksamma er på att ni inte helt ska ge upp hoppet om genren. Förra årets mesta ipodföljeslagare var utan tvekan Björn Berglunds topp 100 (!) lista över 2005 års bästa låtar, och minnesgoda läsare minns kanske att jag postat en hel del låtar därifrån här. 2007 kommer inte bli sämre, för Björn har satt samman en fantastisk topplista även i år. Den här gången kan ni läsa hela listan på ondskans blogg, så det är bara att logga in på ert favoritfildelarnätverk och börja beta av. En av mina första favoriter bland de nya bekantskaperna är Jeanne Cherhal. En för mig helt okänd artist, och så fortsätter det, listan är fylld av för mig okända pärlor.

The Sounds - Tony The Beat (Rex the Dog mix)

Om Hunden Rex kan bryta mot fatwan kan väl vi också göra det?

Imorgon, om jag får tid, berättar jag om en ny briljant norsk.

(Ps: Tack för alla fina ord på sistone. De betyder väldigt mycket!)