Jay-Jay Johanson - Tell Me When the Party´s Over / Prequiem

Någon klarsynt person sa att Jay-Jay Johansons nya album lät precis som soundtracket till en Bondfilm. Låt mig klarifiera det ytterligare här på vår bloggskrift. " The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known" är en ytterst sofistikerad Bondfilm, som spinner vidare på Bondgestalten till något vidare än det "coola" och "macho" tidigare. Precis som den senaste filmen i serien verkar ha utvecklat karaktären enligt recensioner (jag har inte sett celluloiden eftersom jag likt Tom Townsend bara bryr mig om kritiken och inte verket).

I själva verket har nu Bond blivit så gammal - likt en Dorian Gray som aldrig någonsin behöver oroa sig för att konfronteras med åldrandet - att han har nått en tillräcklig emotionell mognad för att hamna i ett existentiellt drama; samregisserat av de inombords jämngamla Ingmar Bergman, Eric Rohmer och Whit Stillman. Hela filmen är sanningen att säga en musikal, koreograferad av Lars von Trier, dekonstruerad av Fassbinder, med monsieur Johanson i rollen som den ledsne croonern Jay-Jay Bond. Sofistikerad, med all klass och stil mänskligheten någonsin samlat på sig, i rakt nedstigande från den franska och engelska 1700-talsadeln, men ändå med en stor sorg - besvikelse över livet - buren inom sig och sina sorgset men ack så vackert sjungna vokaler:

Tell me when the part is over
Call me when the music stops
When your champagne glass is empty
I will come and pick you up

Festdeltagarna dansar som i "Den Ryska Arken" och alla bär kläder av Karl Lagerfeld (samt ser även ut som honom). De konstfulla ljuden och människornas trippande steg virvlar virtuost vidare, uppe på balkongen sitter Brecht och mumlar verfremdung! i ett mantra för sig själv då Sting i "As Good As It Gets" tar fram sin mosstäckta synt och river av ett saxofonsolo med toner som inslagna i mjukplast. En recensent kliar sig i folkrockskägget, skissar i något block om triphop och 90-tal samtidigt som han fingrar på sina nya Levisjeans, men sir Bond håller sig hela tiden på rätt sida, fastnar aldrig i det reklambyråaktiga, kaffehousepräktiga, kallt nya - utan lyckas istället hålla kvar en uppriktigt sorgsen och genuint fin vacker känsla i allt det absolut moderna. Jag tar av mig min prettohatt, stampar på den och bugar då föreställningen är över. Jay-Jay Bond säger blasé merci och går för att ta sig en kaffemartini på Colette och fortsätta sitt liv som hipp. Om 10 år så bor han i West Hampstead och gör yogaövningar, men än så länge mår och är han bra.