Air France - Karibien

Det är okej att vara sist (tack igen Shaktar!). Särskilt när något är såhär vidunderligt. Då är man glad att man bara fått höra det. Det, som i detta fall är ett slags furiöst drivande skönhet, svårfångad och sällsynt, påminnandes om känslan av att för första gången flyga över Atlanten. Tillsammans med just Air France, uppflyttad till första klass där jag satt i princip ensam, medans uttråkade franska flygvärdinnehomosexuella roade sig med att ibland lysa på mitt öga med en ficklampa. När de tröttnade började de berätta en historia om varje plats vi passerade. Allt detta märkliga kombinerat med en känsla. Känslan i att för första gången landa på en ny kontinent, att ha framtiden för sig, att se ljuset snabbt flygande genom himlen. Att få börja om från början, som ett oskrivet blad inför andra.

I mitt fall var destinationen Kanada, i den här sången är det Karibien. Men det kan kvitta, för känslan är densamma. Som Douglas Couplands rivieraromantiska liner notes till Saint Etiennes bästa skiva, Good Humour. Som om M83 mött Embassy på ett Air France-plan. Som om det var Sarah Cracknell som serverade drinkar. Som om de alla började jamma. Som verkligheten är i de sällsynta ögonblick då den känns som en dröm. Eller som den specifika drömmen, fångad i musiken, omvandlad till verkligheten. Som jag tror skulle låta på det här viset.