Brian Eno - An Ending (Ascent)

Imorse när jag vaknade så kände jag tillförsikt inför en ny dag. Lite tomhet, lite sorg satt kvar, men det var något jag kände att jag kunde fylla. Sen steg jag upp, tog fram en gammal filmfestivaltröja, de utdaterade kortbyxorna samt PF flyers-skorna jag sällan brukar använda. Förkunnade till min familjs förvåning att jag för första gången i mitt vuxna liv skulle ut och jogga. Sen stack jag, utan att tveka. Jag sprang upp och ner för Sankt Hans alla backar, förvisso inte så snabbt, men ändå utan att stanna. Förutom när jag nådde högst upp i den här delen av världen och kunde se ut över landskapet. Senare på dagen tog jag cykeln via kyrkogården till Ariman. Där spelade ägarens pappa med sitt jazzband för vänner och bekanta. Jag drack en kopp kaffe stående och ställde ner den för att klappa, mellan låtarna och efter solona de spelade. Det är ungefär så jag tänker mig våren, i Buenos Aires eller Kapstaden.

Ikväll får jag nycklarna till min gamla lägenhet, under hösten ska jag försöka reda upp historien. På Smålands förra lördagen och på Blekingska i fredags fann jag all eufori jag behövde i höjningen av basen, påslagandet av stroboskopet, de goda människorna på dansgolvet och de vita handdukarna i luften! Ofta söker jag ett upphöjt lugn som jag tror är vad buddhisten finner i sin livsåskådning. Jag berättar den här historien om något slags fridfull tillförsikt för att det är vad Brian Eno återspeglar i "An Ending (Ascent)". Vem annars skulle finna den här formen av skönhet?
Såhär känns det att sluta fred med världen, om så bara för tillfället.