Genesis - The Brazilian

Jag har blivit lättrörd på lillgamla dagar. Har du? Sitter vi tillsammans just nu och tänker på Phil Collins? Den här veckan har jag tänkt på honom hela tiden. Det är så trött och vackert. 1988 års PSB. Jag har skrattat åt min mamma flera gånger när hon tyckt att Phil varit en bra vän men jag var bara dum. Han är mer erfaren än du och jag, badar naken obemärkt i Schweiziska kurkällor, spelar trummor iklädd vita handskar på upplysta stadior och Phil kan samtidigt förklara kärlek enkelt, bättre än du själv. För länge sedan gjorde Phil och hans vänner ett ledmotiv som till och med skulle få mig att se en film om rymden, raketer och laserpistoler som lyser upp den brasilianske astronautens färd mot fjärran planeter. Att Phil Collins bara spelar för finansvalpar som kramar varandra till bilderna av en uppåtgående nasdaqbörs är inte sant. Han finns för den olyckligt kära, den förälskade, kontoristen, filantropen, Average Joe och vardagens hjältar. Han är för dig och mig.

(edit: Jag är medveten om att 1988 års Pet Shop Boys rimligtvis borde vara de själva. Jag menade nog att det är ett lika vackert ljudslott som Genesis bygger upp. Ibland kan man inte vänta in besinningen när någonting känns fantastiskt bra)