The Very Best of Italo Disco: 06 Ken Laszlo - Tonight

Idag har vi äran att låta vår renässansvän Joakim berätta om Ken Laszlo. Imorgon, fredag, spelar han italo på Fanclub. Pay your respect.

Ken Laszlos självbetitlade debutalbum innehåller fler karameller av samma klass som "Tonight", inte minst hans två andra stora singlar "Don´t cry" och "Hey Hey Guy". Här snubblar han över de engelska orden samtidigt som de euforiska slingorna ger oss löften om att festen aldrig tar slut. "Tonight" har aldrig hört talas om "eftertankens kranka blekhet". Här och nu är det enda som betyder något. Oh joy, oh bliss.

Röyksopp - Beautiful Day Without You (Rex The Dog Remix)

Ok, den här låten har man kunnat hitta lite överallt redan men det struntar jag i. När Rex The Dog pepprar låtar med laserpistol då måste jag blogga, så är det bara.

Mr. Suitcase - Ours Is A Time For Falling In Love

Våren.


It's gonna feel so good when we release every song
that's been hurting within our bones

Tiga - Far From Home (DFA Mix)

Ibland tänker jag att jag är lite trött på Tiga. Jag vet inte varför faktiskt, och det går alltid över så fort jag lyssnar på hans musik. Jag menar, hur kan man vara trött på någon som ligger bakom något så fint som "Far From Home"? Nu tänker ni kanske att det är DFA:s förtjänst att det är så bra, men i det här fallet spelar det faktiskt ingen roll vilken version eller remix ni lyssnar på, för alla är lika fantastiska.

ps. Röda Kran ikväll.

Macdonald Duck Eclair - My Honey Dip

Nu fortsätter vi vårt fredagstema "bada i japansk sockervadd". Den gode Björn inledde med Tommy February6 förra veckan, idag bjuder jag på bandet med det fantastiska bandnamnet Macdonald Duck Eclair, som doppar sockervadden i honung bara för vår skull.

Junior Boys - Max

Jag har lyssnat mycket på Junior Boys på sistone. Det började med att jag läste det här tror jag. Blir man inte sugen på Junior Boys kommande skiva efter att ha läst k-punks genomgång, ja då gillar man nog inte musik. Man kanske uppskattar frimärken eller andra hobbys istället, jag vet inte.
Nu verkar ju skivan inte ha släppts ännu, men det är ok, jag lyssnar på fina "Max" medan jag väntar.

Nicolas Makelberge - So Young (Peter Aries remix)

Peter Aries tar en av Nicolas Makelberges bästa låtar och gör om den till precis sådan där skärande melodisk, glitchande öronmoselektronik (med vocoder och allt!) som vi gillar. Vi fick den här i mailen av Johan Tuvesson, ena halvan Nicolas Makelberge (ingen har sett den andra halvan, men alla känner någon som har gått i samma skola som honom), som inte visste vad han skulle göra av den. Att han överhuvudtaget då tänkte på oss finner jag väldigt fint, och föranleder några ord till alla dem skrivit om oss eller skickat trevliga mail, med låtar, tips eller beröm. Ni får allt att kännas så mycket bättre, som att vi faktiskt har något slags betydelse. Vi samlar ihop allla snälla hörsäganden i våra hjärtans innersta skrymslen och vårdar dem ömt, ty sådan bekräftelse, givmildhet, behövs i den här världen. För om vi åtminstone har förgyllt en liten stund av någons tillvaro med den där låten som översköljer ens bekymmer, lurar en att tro att vi lever i den bästa av världar och känns större än livet i några minuter, så är allt så värt det.

Milosh - The City

Solen går ner och bilarna i en av Malmös största korsningar åker fort förbi. De signalerar lite argt när någon inte åker tillräckligt snabbt. Ah, introt påminner på något vis om Elton Johns pianospel från de fina 70-talsskivorna. Jag väntar bredvid på övergångsstället, trotsar trafiken och några bilar tvärnitar eftersom de inte tänkt släppa förbi mig. Se upp för i helvete! Jag har aldrig förstått bilisters ilska men vad gör det, nu börjar trummorna smattra i min hörlurar. Från bilen hörs Ludacris.

Livet blir en film igen. Jag är astronauten från Linköping som går på min måne genom en nersläckt stad, där gatlyktorna tjänar som de svepande laserljusen jag saknat sedan kvällarna i somras. 2:18, det låter som sången redan är slut men det får sjunga och knäppa lite till. Jag tänker på gamla vänner och saker jag gjort. I fredags på Blekingska...hjärtat glöder till en sekund. Det känns rätt förutsägbart, och lite fånigt, att man alltid ska bli lite nostalgisk när man hör någonting vackert. Borta vid sjukhuset sparkar några fulla ungdomar ner konerna för vägarbetet. De har aldrig hört The City.

4:04, om tio sekunder när musiken tystnar, och allt blir som vanligt, kommer jag förstå att det här är min verklighet. Billy, Le Sport, Milosh, Kylie, Paddy McAloon, Pet Shop Boys och Erlend Öye. Lindström och Björn Olsson. Nicolas Makelberge, Alice Deejay, Jay-Jay Johansson, Sophie Rimheden, Differnet och deras kompisar kommer alltid behöva hjälpa mig upprätthålla bilden av världen som det finaste som finns. Det är inget problem, för jag vet att de lyckas varje gång.

Tommy February 6 - Kiss one more time

Det har inte hänt så mycket med Tommy February 6, vad jag vet, sedan singeln "Lonely in Gorgeous" kom 2005 och det är ju synd eftersom öronen aldrig får nog av att bada i japansk sockervadd. När jag hörde "Kiss one more time" första gången kändes det som en sån typisk låt jag älskar en vecka och sen glömmer bort, men så blev det inte. Syntbasarna och texten, om att inte vilja att klubbkvällen i Tokyo ska ta slut innan den man är förälskad i anländer, har hängt sig kvar som en liten rosa såpbubbla i mitt sinne.

Om det är någon som är kär i oss, och väntar på att vi ska komma innan kvällen är slut, så är det smartast att gå till Indigo på Blekingska Nationen i Lund för då behöver man inte vänta förgäves.

(Om någon skåning tycker om japanska hits så är det 00-e på Panora i Malmö imorgon, lördag. De utlovar "happii kitsch pop and dance dance" så det blir säkert fint.)

Le Sport - It's Not The End Of The World

Originalet.

Le Sport - It's Not The End Of The World (Mr Suitcase Sky High T-mix)

Våra största förälskelser är tillbaka, tillsammans och allt. Och de har med sig ljus att vifta bort mörkret med. Jag har slut på ord för tillfället, och vet inte riktigt vad jag ska säga om Billys fantastiska remix och Le Sports bästa text hitills, men det kanske räcker med att berätta att det här handlar om ren och skär kärlek?

Colette - What Will She Do For Love (Kaskades Big Room Mix)

Hej allesammans!
Tänkte bara säga att vi hade trevligt på Crush i helgen. Mer av det roliga blir det redan på fredag. Tills dess kan ni lyssna på Colette och fundera på vad hon är beredd att göra för kärleken.

Cansei de Ser Sexy - Music Is My Hot Hot Sex

Det är inte bara bögkyrkomedlemmarna i Hidden Cameras eller mafiosobloggare (vilket Metro av okänd anledning idag kallar oss) som har musiken som pojkvän, flickvän eller nakenkamrat. Även brasilianska elektrorappopparna i Cansei de Ser Sexy ("trött på att vara sexig", mycket riktigt) tycker om att ha roligt med musiken som lekkompis. Egentligen gillar jag inte tunga rockriff, särskilt inte med raptendenser till, men när de sätts i en elektronisk kontext och behandlas lika mjukt, fint, lekfullt och svängigt sexigt som i "Music Is My Hot Hot Sex" så finns det inte så mycket kvar att sätta emot.

En annan fin låt där det tunga rockriffet blir fint och elektroniskt är i våra franska mjukistechnovänners Allah Braxes och Fred Falkes remix på Death From Aboves 1979s "Black History Month" (metatråd: Cansei de Ser Sexy har gjort en låt som heter "Let's Make Love And Listen Death From Above"). Det är egentligen en bättre låt, med längre hållbarhetstid och så, men det är inte lika mycket av en instant hit och vi har dessutom redan älskat sönder Frankrike så mycket. Sen gillar vi också det här med att kvotera in musikländer vi inte fått in hitills, så nu är även Brasilien check.

Music is my imaginary friend
Music is my favorite mistress

Skriver ni under på det så kan vi väl träffas och dansa till den finaste musiken ikväll?

Radio Dept. - The Worst Taste In Music (Radio Rip)

Det enda jag lyssnat på de senaste dagarna. 15 Mars släpps singeln, med remixer av Flow Flux Clan och Differnet. En högtidsstund i L'amourvärlden.





ps. På fredag spelar vi den finaste musiken på Crush, missa inte.

Etienne Daho - Ideal

Förutom "La Baie", som är Neil Tennants Dahobidrag på hans "Back To Mine"-skiva, har jag inte haft någon speciell relation till den här fransmannen tills i eftermiddags. Jag lyssnade igenom en del av Etienne Dahos katalog idag när jag kom hem eftersom den tidigare nämnda sången är väldigt fin och Neil Tennants råd brukar vara värda att följa.

Gömt bland italoaktiga 80-talshits (ganska bra) och urvattnade schlagers (mindre bra) fanns den här storslagna pärlan som går ut på att Etienne försöker vinna ditt hjärta genom 4 minuters stråkexplosioner, körer som är uppe och leker i himlen och rösten. Den tävlar med Jon Marshs värme och melodier i "Let's come together", "Deliver me" eller någon annan av Beloveds örhängen. Allt det här funkar verkligen på mig. Jag är fortfarande salig och har nog lyssnat på Ideal 10 gånger bara den här eftermiddagen.

Phonique featuring Erlend Øye - For the time being (Alexkid cold mix)

Det här är den här veckans bästa låt men ändå har jag bara The Concretes på hjärnan. I call you, hang up, I call you, I hang up. Forgive me, but I'll take it back...forgive me but I'll take it back. Det har nog inte så mycket med ljuden eller rösterna att göra (även om jag nästan älskar hela In Colour just nu och undrar vem killrösten är på den här låten, jag känner igen hans vokaler jättemycket) utan mer med min kärlek för all enkelhet.

Det är fantastiskt att äta lite bladspenat med honung, fisk, apelsin, solrosfrön osv ja, ja, ja, men samtidigt tycker jag egentligen om det som det är. En melodi, med känslor, avsaknad av ramar, bara ett hjärta som på nåt sätt liknar det jag har. Hela tiden rädd för att relationer inte ska bli besvarade. I call, you hang up. Men så samtidigt vill jag egentligen inte tänka på det utan bara hålla svala Erlend nära mitt hjärta, nynnandes några fraser, inlindat i elkretsar. Det är jättesent nu så om inget av det här är möjligt att förstå (jag kanske inte förstår själv imorgon) kryddar jag det med fakta: Erlend är en norrman vi är kära i, Phonique är en, troligvis, kille som släppt en briljant singel tillsammans med norrmannen vi älskar. God natt kära du.

Rex The Dog - I Look Into Mid Air

Hallå skånebor! I kväll är the Rex The Dog på Inkonst som gäller, det vet ni väl?

It Pays To Bassmaschinchen (Embassy vs Gabriel Ananda) - Tomas Bodén

Hoppas att ni alla hade det trevligt igår, vad ni än hade för er. Själv stannade jag hemma med "It Pays To Bassmaschinchen", dansade lite försiktigt, och förberedde mig inför dagens Djurgårdspunsch. Låten är en så kallad mash-up, en genre jag var väldigt intresserad av för några år sen - och fortfarande har en gedigen mp3-samling av - men som det var ett bra tag sedan det kom något bra ur. In i bilden kommer L'amourfavoriten Tomas Bodén, som redan tidigare visat sig bemästra den svåra konsten "Embassy-remix", och nu alltså slår samman den med Gabriel Ananda och den dvalande mash-upen, för att han hade "tråkigt i studion".

Well. Jag hoppas att han har det oftare, och fortsätter vräka ut sig briljant musik i alla former. För som det är nu så är det nästan så att man vill ge honom ensamrätt på nämnda remixgenrer.

Lo-Fi-Fnk - Wake Up (Ola Salo & Jens Anderson Rmx)

Härom året såg jag och Johan S Lo-Fi-Fnk spela på ett folktomt KB. De andra banden som spelade har jag redan glömt, Men Lo-Fi Fnk inspirerade mig. Det var något med den unga oskuldsfulla looken tror jag, för redan veckan efter hade jag köpt vita sneakers. Nu har Ola Salo remixat Lo-Fi-Fnks nya singel, och det låter fantastiskt. Sannolikheten för en inspirerad modevår är stor, alltså.

(Som ni kanske märkt har vi fått lägga upp alla mp3:or vi postat på sistone igen. Detta pga att zshare fick något slags flipp. Men nu går det återigen fint att ladda hem.)

Sarah Cracknell - Judy, Don't you worry

Skulle jag välja en sångerska jag skulle vilja vara skulle det bli Sarah. Hennes röst har alltid vilat som ett lätt täcke florsocker över Saint Etiennes lyxpop och på samma sätt har hon påverkat de senaste dagarna på kontoret. Vanliga grå dagar blir till skimrande sommar vid havet, med picknick och svenska jordgubbar, bara Sarah är med. En segelbåt glider förbi, skepparen vinkar och pekar på Maraccasmannen i Embassy som flyger förbi med sin jetpack. Han ropar att hans favorit är "Taking off for France". Han kanske har rätt. I verkligheten har egentligen bara några få betydelselösa kontorsminuter passerat förbi. I alla fall för de andra, men inte för oss. Kan det finnas en bättre egenskap än att förgylla någons tillvaro på det sättet?