2007-03-21

Cornelius - Sleep Warm

Då jag har hört det ryktas att den matematiska formeln: ju längre blogginlägg = desto bättre människa (bra och dåligt), äntligen har instiftats så slår jag till med ett försök att uppgradera min karma nedan.

Nu är det dags för något nytt igen. När till och med de Andres Lokko säljer alla sina skivor i flytten och allsköns journalister ropar i kör om piratgenerationer samt deklamerar att de nuförtiden inte lyssnar på album, utan bara på enskilda låtar, så tar jag av mig hatten och svänger av vägen. Knappast för att jag är en av "the kids coming up from behind", som berättar för de åldrande och perspektivdominerande att de har tappat edgen. Jag är för gammal för det. Eller, åtminstone är jag gammal nog att inse att jag inte är ett kid längre, för att man helt enkelt inte har energi till att vara det. Snarare svänger jag av landsvägen för att jag är trött på det fragmentariska i den här tiden. Hatten av för postmodernismen, jag har alltid trott på den, men då den i ett samhäelligt sammanhang mest tillåts utveckla sidorna som är negativa - de ytliga, osammanhängande bitarna - har jag bestämt mig för att ett slag återvända, till en tid då saker satt samman. Till sammanhang.

Så, jag har äntligen kommit mig för att klicka på programmappen och sedan på Soulseek. Nog har jag ofta tänkt att jag vill höra det där bandet, albumet, låten, men istället för att lystra till intresset som föds av någon annan entusiasm för musiken – i form av det enbart skrivna ordet – så har jag förlitat mig till bloggosfären, där den rådande utdelningen har styrt nedladdningen till den enskilda sången, av den särskilda och rådande genren, typen. Ah, det har varit fint med. Men jag har liksom gjort det i rätt många år nu vid det här laget. Jag har varit nere med mashupen. Jag har älskat gräsrotsinternet, det globala biblioteket. Några av de allra mest hjärnbalksstimulerande universitetspoängen förvärvades vid Culture & Technology-kursen på Kanadas äldsta universitet (med vår fine gamle Degrassi Junior High-regissör som lärare), där vi bland annat diskuterade den framtida vägen för det som har potentialen att vara världens mest demokratiska medium sedan telefonen.

Det har varit fint - jakten efter den perfekta låten, samt kicken då man hittar och hör den - för det fanns en tid då man var tvungen att förkasta den gamla världen (det finns alltid en sådan tid), för att överhuvudtaget komma vidare (vilket är just vad så kallade rockister och 12"-samlande housemän alltid haft problem med att inse, om vi ska hänge oss till den gamla pajkastningen). Men det finns också en tid då det är dags att inse vad som var gott i den gamla ordningen, och att plocka bitarna därifrån för att sätta samman något större - samt på det viset nyare och bättre. Så, vi säger helt enkelt hej igen till postmodernismen.

Ty, det handlar just om vidareutvecklandet. Inte låten kontra albumet. Inte ytan kontra djupet. Utan att de kan existera sida vid sida, tillsammans. Nu behöver jag DET, då behövde jag DET, men i framtiden kanske de kan samexistera med? Positioneringen för i slutändan ofta med sig utvecklingen. De som bara lyssnar på enskilda låtar, de som bara lyssnar på album kan förhoppningsvis i slutändan även ta åt sig den andra sidans argument? Men när maktskiktet i tyckarsfären ligger kvar och krigar i skyttegraven flera år senare, så drar jag bara på munnen lite, rycker på axeln, skriver den här trevande texten och lyssnar vidare på allt det där underbara jag själv missade då man hade en form av skygglappar för ögonen. Man har alltid något slag av dem på sig, det är bara att inse det. De gör ju livet så mycket enklare. Det skrattretande ligger endast i den förnekelsen. Ytan döljer något, vännen. Det finns alltid en varm, lättjefull ironi någonstans i världen.

Betrakta också den här albumvurmen (som ofta gäller inte helt färska verk, utan sådant som jag varit nyfiken på länge) som en reaktion på något jag tror hela den här bloggskriftens skapargrupp ogillar med mp3-internet, nämligen: besattheten av att vara först med allt. De få gånger jag har fallit för det trycket, så har det efterhand visat sig att låtarna kanske inte var just sådär magnifikt bra och speciellt som de helst ska vara för att ens få publiceras här. Ytterligare en överlag dålig sak med det postmoderna är viljan (ofta förväxlad med tvånget) till det absolut moderna, med tillhörande brist på insikt om att det nya noggrant behöver kvalitetskontrolleras och inte bara snabbgenomlyssnas.

På Cornelius senaste skiva, den medvetet ojämna "Sensuous", så urskiljer sig några sångverk ifrån de andra - i sitt absoluta lugn och brist på det dekonstruerande och dissonanta. Det är framförallt de två spåren som avslutar skivan. Den ironiskt betitlade "Like a rolling stone" samt "Sleep warm" vaggar en bara, stilla. Vi har redan tidigare här talat om hur låtföljder ibland kan passa, som perfekta pusselbitar, och de här två utgör perfekta tvillingexemplar. "Sleep Warm" får rubrikäran. Men om jag voro er skulle jag ladda ner zipfilen nedan (som denna gången ska funka till pc med), då de två låtarna som sagt utgör ett briljant sammanhang att sova varmt tillsammans med.

Cornelius - "Like A Rolling Stone" & "Sleep Tight" (Zip)

5 Comments:

At 22/3/07 00:04, Blogger Ace said...

Nördbonus: Vilken bild ska bort och varför?

Ett svar som ligger nära mitt eget vinner bidragaren en kaffe on me.

 
At 22/3/07 01:02, Blogger bonanza kid said...

ace, vad du skrev skrev du så bra att jag slipper försöka skriva det själv. i framtiden ska jag hänvisa till den här texten istället för att lägga tid på att försöka resonera med svartvita musikmänniskor. "läs den här", ska jag säga. "lyssna på ratatat - classics medan du gör det".

jag lämnar dig med ett sömnigt "modern art is rubbish", därför ska den första bilden bort, och har nu bara http://www.silence.se/bobhund/lyrics/texten.asp?text=44 att tillägga innan jag går och lägger mig.

 
At 25/3/07 03:12, Blogger inanna said...

Asbra inlägg. Det jag verkligen gillar med er är att ni inte är så där hetsiga med att vara först, utan verkar satsa på grymma låtar. Hellre det än 318 olika mixar och mashups på samma Justice-låt...

 
At 26/3/07 20:29, Blogger Martina said...

Min mamma satt barnvakt till Cornelis son Jack på 60-talet. Det hör ju inte hit egentligen.

 
At 4/4/07 18:48, Blogger Johan Sundberg said...

Bonanza Kid och Inanna, tack. Förlåt mig min långsamhet med att svara. Avvaktade fler tävlingsbidrag.

Tyvärr är svaret fel, även om det var fint. Den första bilden är postmodern på grund av dess multipla lager, samt kontextualiserande nyanser. Den tredje bilden är ifrån Adaptation, mitt före detta (och aldrig avslutade) d-uppsats ämne, och ett strålande exempel på postmodernistisk konst (complicity and critique!). Den fjärde bilden är ifrån Annie Hall, scenen då Woody Allen refererar till Malcom McLuhan och hämtar in honom i rutan för att förtydliga sin poäng - ett strålande humoristiskt samt postmodernt ögonblick.

Den andra bilden ska bort för att den porträtterar en vinylskivsamling, något som varken är särskilt roligt eller särdeles postmodernt. //Postnörd

 

Skicka en kommentar

<< Home