2007-03-29

Cornelius - The Microdisneycal World Tour (Sean O'Hagan Mix)

Jag är i Britannien och har en lugn stund. Det har inte varit många sådana på ett tag, inte ensam i varje fall. Dags att ta en promenad in till datorn ifrån trädgården för att hämta andan genom att skriva. Lika bra att nyttja vår tendens att posta så sällan ibland, till att kompensera genom att narcissera mera. Det här är mina dagar i London, del 1:


Det är vår här. Det börjar bli väldigt varmt att ha smokingbyxorna instoppade i strumporna samt att på fötterna bära de snörda finskokängorna. Igår tog vi en promenad från Sloane Square, via Battersea Park ända bort till Fulham. Vid Chelsea Royal Hospitals sagosköna och undangömda park såg vi en förrymd papegoja sjunga. Vid Batterseas park sjöcafé såg vi en förrymd Hollywoodstjärna mobilprata, då Orlando Bloom kom förbi och bekräftade min teori om att jag i princip aldrig känner igen någon. Jag kallade honom hundpappa innan mitt sällskap påpekade vem han var, vilket herr Blom sedan bekräftade genom att berätta väldigt mycket för oss om sitt privatliv och sin karriär, innan vi fick nog och begav oss. Förlåt Orlando, men du och dina vänner verkade lite självupptagna, även om Björn har bekräftat att ni en gång i tiden grillat tillsammans. Och det var finare att titta på alla som bodde i lustiga båtar längs de smutsiga stränderna samt att hitta en alldeles underbar mezegrotta, ända borta vid Fulham, innan vi långsamt gick tillbaka hem, via Hugh Grants gata.

I övrigt? Jag har frekventerat Coffee@, Brick Lanes gatas motsvarighet till Starbucks (Hookah Lounge var fullt, annars hade detta naturligtvis inte inträffat), ätit min grillade veggieburgare med haloumi på 1001 och köpt cream cheese-bagel samt munk (som smakade överraskande mycket som min barndoms sommarbakverk på St Jean De Luz finkorniga sandstrand) på pålitliga gamla Beigel Bake (där den söta tjejen tyvärr inte jobbade). Hon som skulle vara perfekt i rollen som den fattiga östra Londonflickan - som jobbar heltid på Beigel Bake under helgen för att finansiera sina undersköterskestudier - men en natt finner en förbipasserande Hollywoodstjärna kär i hennes anlete. Tillåt mig presentera, Hugh Grant och den söta Beigel Baketjejen i Notting Hill 2: Ombytta roller på Brick Lane, där Hugh har skilt sig från den ytliga och opålitliga Julia och nu letar efter den sanna kärleken bland den arbetande (och därmed, enligt Hollywoodlogiken) mer äkta (autentiska!) klassen.


Mer anteckningar för intresseklubben? Självklart blev det en utflykt till Hampstead under söndagen, som vi spenderade med att sitta på den hemliga balkongen vid Café Rouge och titta på limousinflickorna som vinkade till en publik de nog önskar hade brytt sig lite mer. Tyvärr var min favoritpub i hela drottningdömet överbelamrad då vi kom på besök, men trädgården vid Fenton House var lika underbart vacker samt avkopplande som jag minns den och Du Mauriers hus precis bredvid är nog fortfarande den plats där jag allra helst skulle vilja bo i denna stad. Vägen hem gick via Hampstead Heath och på Parliament Hill lekte som brukligt drakflygarna. Borta i Camden gick jag snabbt igenom människoröran och stannade bara för att köpa en ny ascot. På en rysk matsal, borta vid Primrose Hill, spelades senare på kvällen överraskande nog Frost (2) medans män i par inte kunde låta bli att skicka lystna blickar över sina pojkvänners intet ont anande axlar. Allt var, med andra ord, mysigt och välbekant.


Nå? Vad har min oration om dessa egna förehavanden egentligen att göra med låten som denna gången fått äran? Kanske inte så mycket som man skulle kunna önska, men dess musikaliska spektra samt implicerande titel (The Microdisneycal World Tour) har ändock samkväm med den händelsemässigt öppna samt möjliga gryta som utgör en stor stad. Ty, lika mycket som jag de senaste dagarna har varit på upptäcktsfärd i en tidigare mycket välbekant fysiskt värld, botaniserade jag de förra veckorna bland Soulseeks utbud av slumpsökningar och remixer med udda titlar i ett mera abstrakt filuniversum. Det består i princip enbart av ljudkonst och kan vara en än svårare värld att navigera än den rent fysiska. Det fanns en tid då jag var en stor mästare på detta, att via underliga sökningar verkliga mästerverk finna, och det var skönt att känna att jag nu var på väg tillbaka. Jag tror jag kan tänkas ha hittat en ny favorit i Sean O'Hagan (High Llamas), som jag inte alls varit medveten om innan. Hans omarbetning av Cornelius naiva, men vackra, verk håller i princip allt vad den finurliga titeln lovar. Särskilt då jag är ett stort fan av både pom-pom-poms och pam-pam-pams, repetitivt och symfoniskt använda, är det bara att kapitulera inför denna fascinerande äventyrstur genom barnsliga samt skiftande ljudlandskap i en öppen (ljud)värld! En sådan rundtur som jag önskar varje besökare i en ny stad.

...Som min egen, igår tisdag (för att avsluta denna oration), då vi var på kalas hos ett konstnärskollektiv i Dalston. Det hängde verk precis överallt, bokstavligt talat, och det lustiga var att husets head honcho hade designat den stora spaghettiskulpturen i Kungsträdgården. Det hade man kanske inte gissat, även om mycket i huset var fint och stämningen god, då den inneboende tjejen som tagit för mycket hästdroger upprepade gånger fann sitt ena bröst på flykt ur nurejv-dressen...


(Bonus: Min favoritfeature i Monocle hittills är artikeln om hur Irans ledare, Mahmoud Ahmadinejad, har beräknat sin asartoriella klädsel (brun vindjacka från Kina köpt på den lokala marknaden, polyesterslacks, en alltid uppknäppt skjorta, pojkrufsigt hår samt ett konstant femdagarsskägg) för att bli så populär som möjligt bland folket och vinna valet. Smaka på den här historiska tillbakablicken: The last of the Iranian dynasties, the Qajars (1795-1925), are still loathed in Iran for blowing so much money in Parisian brothels that they had to pawn huge economic concessions to Europe.)

2 Comments:

At 30/3/07 09:14, Blogger Joakim said...

Du är smått briljant, min vän.

 
At 31/3/07 19:26, Blogger Ace said...

Tack, det var snällt sagt.

 

Skicka en kommentar

<< Home