2007-03-20

Vapnet med Jens Lekman - Håll ihop

När vi går på promenader på Djurgården och Östermalm vill mitt sällskap alltid upplysa mig om att det där var den och den. Jag känner aldrig igen någon. I min version av "På spaning efter den tid som flytt" skulle persongalleriet vara på gränsen till löjligt fattigt. Men idag, när jag promenerade igenom kyrkogården - då det är den plats i denna stad som äro allra rikast på vårblomster - fångade jag en glimt av Jacques Werup på grönbete. Äntligen en kändisspotting värd namnet!

Det har även i övrigt varit en fin dag. För första gången någonsin (som jag minns i alla fall) blev jag utkörd från ett café efter att ha suttit för länge, vilket endast bekräftade de vaga misstankarna (om en inre glasfrostad kaffehousesjäl) jag redan hade mot det aktuella stället. Ovänligheten kompenserades dock snart, då jag i en affär frågade om de hade Monocle och fick tidningen helt gratis! För att inte helt tappa balansen in i Tyler Brûlé-världen spatserade jag då genast till Konsthallen för att för tredje gången på fem dagar (trots att jag inte är något stort fan av utställningen), beskåda det vackraste verket (den döende fågeln) samt köpa ett ex av Lyrikvännen.

Disclaimer: Texten ovan har inget att göra med Vapnet och Jens Lekman. Men på Björns fest häromhelgen satte någon en tidigare singel med det förstnämnda tillhygget på repeat. Vilket satt oväntat fint. Jens Lekman i sin tur har vi alla beundrat mycket länge. Det är punkigt och briljant att kidnappa sin egen myspacesida (även om de onda själva snabbt tog den tillbaka). Det är deprimerande att läsa vad han skriver om hur skivbolagsjournalister ser på att sampla (först stämma, sedan tjäna pengar - hoppa över att tänka). Det är roligt att lyssna på Rappers Delight Clubs - When We Were Kids, som exempel på just vad samplingskonsten kan göra och hur den kan omvandla samt att hitta länkar till begrepp såsom mise en abîme. Och "Håll ihop" är väldigt bra.

(Bonus: På sistone har det allra mest trötta med de grånande musikjournalisterna varit deras kollektiva vilja att i texter om LCD Soundsystems senaste album fortsätta hänvisa till den nu flera år gamla "Losing My Edge", som ett tecken på en egen oförmåga att släppa eventuell åldersnojja eller att hitta en mer originell ingång till artisten ifråga. En snutt ur texten till rubriklåten - "Jag bär mina sorger med stil och klass, men du gör det så uppenbart" - kanske kan passa? Det är stilfullt att beskriva något såsom James Murphy gör, men det är ett tecken på att ha fastnat om man i kollektiv evinnerlighet fortsätter träta detta i media.)

4 Comments:

At 21/3/07 12:40, Anonymous Brisky Rizniz said...

YES! YES! YES!

 
At 24/3/07 14:42, Anonymous Anonym said...

det funkar inte?! jag måste ha jens!

 
At 24/3/07 16:29, Blogger l'amour à trois said...

Nu ska det funka, antagligen bara Zshare som temporärstrula.

 
At 25/3/07 17:42, Anonymous Anonym said...

yees nu funkade det! tack!!

 

Skicka en kommentar

<< Home