Camera Obscura - Lloyd, I'm ready to be heartbroken

Jag tycker mer om Lloyd Cole i teorin än praktiken eftersom ensamma sorgsna män omges av ett romantisk skimmer men ter sig ganska tråkiga när man väl måste umgås med dem. I eftermiddag har jag gett Lloyd en ny chans eftersom han fått vårens finaste popsymfoni uppkallad efter sig. Är det någonting jag helst vill äta mjukglass med strössel tillsammans med denna sommaren, så måste det vara det här. Tracyanne, Gavin, Carey, Lee, Kenny och Nigel har nämligen den goda smaken att bli 2006 års Rialto, komplett med stråkar mer storslagna än Fontana Di Trevi, vackrare än Carol Vessey och mer upplyftande än flera gasballonger fästa i en teddybjörn. I sällskap med Camera Obscura kan nog många små sköra indiehjärtan klara vad som helst den här säsongen.