Motohiro Nakashima - Rain

Annandag påsk, kväll:

Livet har varit intensivt på sistone. Jag har inte hunnit vila eller vara ensam mycket. Så härligt då att få sig en påskhelg som denna tillskänkt från himlen! Ni vet, en sådan frid som får en att känna att man nu kommer leva flera år längre. De allra finaste ljuden mötte öronen på hemfärden, som för att markera slutet på långhelgen. Jag hade tagit en paus från "Kring Guermantes" i baren på Finlandsbåten, för att ett kort ögonblick gå ner till till skatteparadiset (taxfreen), i ett Cognac- och Baileysärende. Därnere mötte jag min återkommande talang för serendipitet, i form av den (på grund av sjögången) klirrande alkoholen. Det var som om Viking Line bestämt sig för att ersätta den ensamme trubaduren på båten med en hel drös japanska ljudkonstnärer, som hällt i sig lite för mycket och nu spelade fritt med de enda tillgängliga instrumenten: den i glasflaskor förvarade spriten. Samtidigt som detta skedde hade någon, via Guds försyn antagligen, låtit Simon och Garfunkels "Scarborough Fair" ljuda ut i högtalaren ("God is a DJ", anyone?), så att den utdaterade ljudbilden i den ändå klassiska låten nu fick den perfekta och vackra ljudkonstinramningen och det i den här bisarra och skattefria båtomgivningen utspelade sig plötsligt experimentella toner av överväldigande skönhet.


I direkt relation till kryssningsfärjans finessfyllda konsertspektakel, står Motohiro Nakashimas "Rain". Detta utsökt raffinerade verk är kusin till Björns tidigare rapporterade Kazumasa Hashimoto och melankolisk älskare till Pantha Du Princes "Asha". "And I Went To Sleep" heter det fantastiska albumet av den här japanske mästern, som lyckas hålla uppmärksamheten hela vägen i öronen, även för den här ovanligt rastlöse postmänniskolyssnaren. På inte alltför hög volym på båten (för att inte stänga ute världen) blundar jag ibland och läser sedan vidare, med den bibehållna skönheten som mjukt, långsamt och kontinuerligt regnande i öronen, smekandes dem och det tillhörande ansiktet till ett inre lugn och leende. "Rain" är den perfekta inramningen till den stillsammaste helgen och jag bär med mig känslan från den in i veckans kallande nio-till-nio-arbete, trygg i världen igen, förankrad i stunden, för att jag nu så väl kommer ihåg friheten - och vad man kan göra med den.