2007-04-12

Ben Watt - Long Time no Sea

Den senaste veckan har det varit tid för mig att återse det London där jag för ett par år sedan gjorde ett lätt gymnasialt försök att leva kosmopolitiskt vilket givetvis var underbart. Samtidigt bjöd det egentligen inte på en mer unik upplevelse än vardagen för de tusentals svenska ungdomarna som ständigt befolkar kvarteren kring Edgware Road. Det är först nu efteråt jag förstått att det allra finaste alltid var båtturerna till Greenwich, uppgången från tunnelbanan när vi kom fram till vårt vanliga utflyktsmål Richmond eller de sista timmarna i solen på en filt framför Kenwood House. Alla dessa är tillfällen som hade förtjänat sällskap av Ben Watts vackraste stunder, pre-Everything but a girls elektroniska reinkarnation, som alla hittas på "North Marine Drive". Under min korta resa bodde jag i den sömniga småstaden Reigate i Englands södra trädgård, Surrey. Vid morgonpromenaderna i Priory Park hade det känts glädjande att möta Ben med en drake i handen, nynnandes på kommande försök att möta Ms Thorns sentida vuxenpop. Det hade varit en försäkran om att detta lekfulla allvar fortfarande har en chans. Tror för övrigt att Ben skulle passa fint som instiftare av nedre Storbrittaniens motsvarighet till Fife om han nu inte gett sig hän åt caféhousen som annars kan locka medelålders tonsättare som mist sin Tracey. Kvarterspuben The Hatch väntar på att befolkas av medelålders drömmare med gitarr.

Min sena förståelse för de händelser jag verkligen uppskattar är nog orsaken till det obekväma vemod jag alltid känner när jag tänker tillbaka på tid som förflutit. Min ibland sena insikt för vilka sånger som verkligen kan vända hela tillvaron är istället en ständig källa till förtjusning. "Long time no Sea" är stillsamt bitterljuv men rubriken kunde lika gärna pekat mot den somriga seglingstween i "On Box Hill" eller den bagatellartat mjuka "You're gonna make me lonesome when you go".

1 Comments:

At 12/4/07 23:20, Blogger johan said...

Richmond!

 

Skicka en kommentar

<< Home