2006-11-16

Jóhann Jóhannsson - The Sun's Gone Dim And The Sky's Turned Black



Kära vänner, jag är ledsen (snyft snyft, just det), men det blir ingen fotbollsindie idag heller (vad det nu är, bröl, skrän, i en utdaterad dress av casualkläder kanske?). Istället fokuserar vi på något som är för vackert för att inte spridas vidare. Både musik och litteratur har en tendens att skapa små filmer i huvudet, vare sig man är medveten om det eller inte, och Johann Johannssons "The Sun´s Gone Dim and the Sky´s Turned Black" får mig att komma att tänka på ett stycke text av Siri Hustvedt. I det återkallar Siri minnen från när hon var liten, då hennes Pappa - professorn i Scandinavian Studies som en period enbart djupstuderade isländska sagor - en sommar tog med henne till de existerande, verkliga, platserna där fiktionerna utspelades. Hela upplevelsen var väldigt märklig, då fiktionerna var just vad fiktioner är (månne inte osanna, men icke verkliga), samtidigt som platserna var just där, påtagligt reella. Den lilla flickan kunde dessa historier lika väl som sin pappa och när de stod där tillsammans, i den isländska ödemarken, öppenheten - ensamma med det fiktiva i ett existerande landskap som omslöt dem - kallade de det yonder, som ett eget ord för mellan här och där. Dessa middle spaces intresserar mig mycket ("middle space" är Jonathan Lethems ord för det, Coupland kallar det "the space between the wall and the paint", mer om det i framtiden kanske) och om man sträcker sig kan man kanske även relatera detta undersköna stycke till ett sådant möte. Föreställ er en livs levande stråkorkester vid fjorden, och en gammal dator - IBM 1401 - som ska kasseras och gråter samtidigt som han sjunger till avsked. När jag lyssnar till "The Sun´s Gone Dim and the Sky´s Turned Black" och tänker mig in i kargheten vars vidder sträcker sig, samtidigt som en uttjänt dator sjunger sig ner i underjorden och filharmonikerna förbereder den pampiga avslutningen, då transporteras man till den där platsen som varken är här eller där, utan någonstans bättre - vars förträfflighet utgör konstens existensberättigande och syfte. Tack till Billy för låten, läs vad han skriver om den.

(På http://www.ausersmanual.com/stage/ kan ni se videostycken.)

3 Comments:

At 16/11/06 17:33, Blogger Björn said...

Lika underbart fin text som låt Johan. Gissa om jag grät när jag hörde den.

 
At 16/11/06 18:19, Anonymous Anonym said...

Den är så sjukt deppig.

Fin text.

 
At 11/12/06 21:49, Anonymous Emilie said...

jag kommer osökt att tänka på the sun is down and the sky is grey av paddington dc. har de något med varandra att göra?

 

Skicka en kommentar

<< Home