Peter Nilsson - Song for Stina
Vi har skrivit om Peter förut när han gjorde fotbollstysken Bobby Sinclairs Love Generation lyssningsbar. Det var ett storverk men inte tillnärmelsevis så vackert som när Peter lämnas ensam med sin längtan. Det finns inte så mycket mer att tillägga om den här sången som förklarar någonting bättre än det Peter Nilsson själv säger på sin blogg."Ibland tycker man mycket om någon, det är underbart. Ibland flyttar någon man tycker mycket om till någonstans långt borta, mindre underbart. Ibland skriver man små låtar för att stå ut med saknaden."
Det är ledsamt med skilsmässoartade arrangemang men sorgen som kommer med detta har kristalliserats till mycket vacker musik genom åren, även om det sällan blir så fint som sången för Stina.
posted by Björn @ 00:40
7 Comments:
Så fint. Har själv sagt hej då i veckan, och låtar som denna hjälper. Det finns en anledning till varför avsked oftast är vackra, hur smärtsamma de än är i verkligheten.
Lustigt, jag laddade ner denna från Autumn 66 via Jens Lekman precis runt minuttalet då du postade den.
Snygt Snyft. Alltid ett sånt jävla snyftande på den här bloggen. Fan grabbar, det är ok med känslor absolut men det behövs lite attityd någon enstaka gång också. Och då menar jag inte Heavy Metal-attityd utan Fotbollsindieattityd. Ta det inte personligt dock, allt är bra annars. Puss och kram.
jag fattar ingenting, fotbollsindieattityd? det låter som något mats jonsson föraktar.
Vi är en gråtblogg för den lika moderne som stilfulla renässansmannen som fäller några tårar över en god bok och en kupa päroncognac en sorglig novembernatt. Jag älskar att gråta. Jag gråter när jag spelar fotboll till exempel. Är det det du menar?
Fotboll är så sorgligt, kolla bara på VM. Livets sorger och orättvisor fångade lika elegant som en gråtmild stund i Proust! Alla dessa känslor investerade i ett fullkomligt lönlöst jagande efter en fånig rund sak, som förr i tiden i Argentina bestod av en levande anka. All sysselsättning är bara ett sätt att undvika den rättmätiga frågan: Vad gör jag här? - Kanske därför vi är så förtjusta i dumheter som att jaga trasa? Ett stort "snyft" är det ändå att vi aldrig kommer kunna sjunga fotbollsindiens lov, då vi har mer gemensamt med den unge Werther och hans lidanden och alltid bär en sartorialistisk snusnäsduk att erbjuda för den som vill fälla tårar, snarare än en casualkänga med vilken vi hårdrockare kan sparka.
(Ps: Är det du som är Erik Zsiga? Vi kan kanske få oss en populäridiotisk bok tillägnad, titelförslag: "De absolut moderna, gråtmilda mp3bloggarna". Vi har faktiskt även funderat på att starta en klubb där vi bara gråter och dricker päroncognac tillsammans, samt på att börja posta enbart på vers.)
Vill förresten bara proklamera, när vi ändå håller på, att vi även är till minst lika mycket för lyxlängtande gråterskor som torkar sina tunga tårar till tonerna av den gråtande mannens ljudliga snyftningar som skär igenom den mjukaste yachtpop. De kommer även få vara med i vår klubb. Det är vi sorgliga människor mot alltet och gud vad fint/roligt vi ska ha det på vägen.
Skicka en kommentar
<< Home