
Ni kanske vid detta laget har vant er vid en makligare publiceringstakt här på Prélude à l'après-midi d'un faune. Om inte, så kanske ni varit lika ointresserade av att upptäcka ny musik som jag funnit mig själva vara på sistone. Detta härliga sommarförslöande i kombination med att Björn åkt till Asien på semester, att johan e tillbringat alldeles för mycket tid ute på helfvetiska ställen som den östgötska slätten och matvarulager, samt att jag har installerat mig i säsongsboendet i hufvudstaden har lett till någonting mycket mera snarlikt naturromantik än mp3-journalistik. Här jobbas det på dagen och sitts på min punschveranda på Kungliga Djurgården på kvällen. Den nya musiken, den är brus i etern, och når inte upp till full signalnivå för tillfället.
Denna sommar beger jag mig istället till avdelningen för den förfördelade bloggmusiken (den äldre), för att där leta fram mina egna favorittoners motsvarighet till det där utsökta plagget som har favoriserats i hemmet, men av någon anledning fått vänta på att presenteras för världen. Det utlovas inga särskilda publiceringstakter, och ni - våra välutbildade läsare - har säkert redan hört och älskat sönder alla dessa gamla ljudstycken vid det här laget, så förlåt mig mina utsvävanden.
Vi börjar serien med en komposition av ovanligt pur skönhet. För när bröderna Wilson slutar springa på stranden och lägger sig ner på marken för att se på solnedgången, och sjunger ett stycke tillsammans med en symfoniorkester, då har de varje ogrumlat pojk- och flickhjärta i sina stilrena, vita, strandshorts ficka. "Cuddle Up" är deras biljett rakt in i odödligheten, där delar av dem just nu sitter och konverserar med Goethe. "Cuddle Up" är låten med vilken du ska fylla blandbandet till en förälske, ty den undanröjer allt tvivel om dina känslors äkthet. Det här är ren och skär kärlek.