Veckans mest fantastiska Christopher

Vi kommer kanske utföra ett slags förvandlingnummer någon gång inom de kommande 10 åren (eller under någon av de kommande tidsperioderna innan detta sekels tredje kvartal). Tills dess, någonting som får en att bli helt och fullkomligt lycklig, en bit vemod speglar genom stråkar och xylofon i en kulvert, Bergochdalbana med Christopher Sander. Au revoir...peut-être.

The School - I want you back

Man ska aldrig sluta tro på de stora meldierna. När man minst anar det dyker de upp igen. Här i the Schools oemotståndliga pophit.

Vive l'art! - Musik från konst

Jag börjar ana att hemligheten med oförståelig konst inte alls är att det krävs ett visst intellekt för att förstå den. Det är mycket möjligt att det är en slags konspiration. Jag var på Konsthallen i Malmö i söndags och hörde flera som diskuterade vad utställningarna betydde. Det var för övrigt många Ikealampor med påklistrade pärlor och en del bruna dukar med påsydda fickor i silver. Enligt min undersökning är det troligast att den nuvarande utställningen skildrar vårt samhälle idag (nähä oj!) samt allmän girighet (intressant...). Som brukligt var jag en aning förlorad ända tills jag kom till det inre rummet där Johanna Billing presenterar vackra filmer med musik. Medan besökarna i resten av galleriet såg mycket bekymrade ut fann vi oss till ro där och jag tyckte mig till och med kunna ana vissa okonstlade leenden i denna något konstlade tillvaro. Jag tror att meningen med konst ibland kan var att stjäla några minuter som visar sig bli förtrollande som de som passerade i slutet av vecka 42. Nedan en del hits från den nämnda utställningen.

Rotary Connection - Magical World
Roky Ericsson - You don't love me yet
"You don't love me yet" från Johanna Billings projekt

Den 5e November finns det ännu större anledning att gå dit eftersom "Make it happen" firar jubileum med assistans av Vit Päls.

Höstlöven - Steg för steg

Jag har inte hunnit lyssna så mycket på det alla fortfarande skickar till oss av någon anledning trots den totala oförmågan att uppdatera i normal takt. Jag antar att vi inte har många besökare då storhetstiden är förbi men för vad det är värt, nu när höstlöven faller.

Om vår klubb fortfarande funnits hade jag mött "Höstlöven" på perrongen med rosor som historien berättar kunde hända på den tiden. Jag hade frågat dem om de har ett tycke för Mauro Scoccos finare, mer forna stunder över ett inledande glas i baren medan timmarna gick till deras framförande. Det kunde blivit en sensation, kids hade dansat i glassplittret och lett i mörkret. Det ser fortfarande ut så för jag var där i lördags natt. Hjärtan kunde brunnit, tårar fallit men så blir det inte nu, inte just där. Jag har mitt kontor, du ditt hem, vänner eller kanske en fabrik istället men oavsett plats och tid faller höstlöven utanför och viskar att vi bryter ihop men kommer igen.

Sebastian Rozenberg - Samlade verk

hwasser - about that promise from Sebastian Rozenberg on Vimeo.

Paint a Dream by The Morning Paper from Sebastian Rozenberg on Vimeo.

Det mest pålitliga sättet att hitta den mest intressanta musiken börjar bli att söka på "Rozenberg videos". Eller så kan man tänka sig att det bästa sättet att hitta den mest intressanta iscensättningen av ljud är att lyssna på den finaste musiken just nu eftersom Herr Rozenberg varit inblandad i videorna till Både Testbild!, Hwasser och The Morning Paper. När jag lyssnar på "About that promise" med just Hwasser utan videon känns den inte alls lika fyllig och jag önskar att det fanns backhoppare och sultaner som kompletterade upplevelsen av Hwasser en tidig morgon i Slottsparken.

Dennis Wilson - Rainbow

Så var det sommar igen. En så god tid som någon att öppna upp gamla böcker som kanske aldrig borde öppnats igen men vi har ju inte sagt adjö på riktigt. Jag hade först tänkt att skriva om Dennis Wilsons "End of the Show" och i och med det lämnat er åt vågorna. Kanske är det vad som händer när solen går ner och båtarna seglar in framåt augusti men tills dess, några stycken för er på väg mot Sonarfestivaler eller allmän midsommar.

Dennis Wilson, känd som den ännu galnare wilsonbrodern, satsade allt på ett kort och skapade en drogsymfoni som utkristalliserades genom tårar i nersläckta studios, dans i den vita vinfläckade kostymen, uppbrott och stundande katastrof. Himlen är ständigt närvarande men dämpas av ja, helvete antar jag.

Avslutningvis, den kanske enda riktigt tuffa sången om simning som någonsin hittats här. Som sagt finns det ju en tid för allt. Om ni nu lyckats ta er så här långt kanske det innebär att ni längtar tills vi ses igen. Tillsvidare föreslår jag ett besök på Abandon Ship. "Dagboken" som inte bara är döpt efter en väldigt fin sång utan också just nu bjuder på världens mest sympatiska Larsgatas söndagsrecept. Tills senare...

Atlas Sound - River Card

Alvy Singer - Kungsholmen

Jag satt just och studerade en dokumentär på TV8 om en managementkonsult som bjöd in sina affärskollegor för att bada i dammen han anlagt på sina ägor. Jag tror världen skulle vara en finare plats om fler avsatte tid till att bada i dammar tillsammans. I alla fall skulle tillvaron vara mer lekfull vilket verkligen vore på sin plats. Det finns en vacker dissonans i synen av kostym- och dräktklädda människor som leker tillsammans. Jag vill se finanschefer bada i fontäner, executives dansa genom vattenspridares strålar och blöta direktörer. Det skulle pigga upp, verkligen. Tills mänskligheten inser detta, vilket tidigast kan bli i vår, har vi Alvy Singer som genom Kitty Litters förtjänst storstilat återvänt, med Orupsamplingar och den sällsynta eufori som gör honom till den svenska indiediscons Armand Van Helden.

Cahill feat. Nikki Bell - Trippin on you

Efter en intensiv vecka som både inneburit för tidiga dödsfall, storm, ett ohälsosamt lyssnande på Sven-Bertil Taube och insikt att det är alldeles för få timmar på dygnet var det just det här jag behövde för att fortsätta, en ny eurodiscohit. "Trippin on you" har en fånig nonsenstext men en luxuös produktion och de där klassiska eurodiscotuten som låter som en försiktig lergök.

Inte alls lika bra som Leslies underbara"Tes Etats D'âme Eric" men ändå perfekt nu för stunden. Kanske ses vi i afton på Design 4 Pleasure där L'amour pour toi är några av de som väljer musiken i skuggan av Malmös up and coming designers.

Kelley Polar - Sea of Sine Waves

Jag minns den dagen jag lärde mig cykla. Det var fredag och av någon anledning spelade "Trio me Bumba" utanför. Efter månader av träning tillsammans med min pappa och "läskiga mannen", som med en krok fiskade upp gammalt kött från containern utanför konsum, hade stödhjulen skruvats av och det var tid för mig att lyfta. Jag trodde aldrig det skulle lyckas.

Våren hade kommit till parken och helgen innan hade jag vunnit en tvättbjörn i tyg på Lions lyckohjul. Jag var med i en påhittad detektivklubb där man legitimerade sig genom att visa sitt FBI-leg som egentligen mest var användbart på en boutique i köpcentrumet Spiralen där min mamma brukade handla kläder. Björn Skifs hade just spelat in "Strul" i lekparken, min lekpark, men det har jag ju redan berättat om här för några år sedan.

Ungjävlarna hos dagmamman kräktes i maten medans jag byggde hus till mina My little ponys i träaskar där det tidigare vilat små krus av svenskt tenn. Vi byggde lövkojor på skolgården och fick gissa vilken mjölk som var röd, grön eller blå genom att smaka. Det var en härlig tid. Man var ju förälskad i glass bland annat. Nya upptäckter, ständig vår. En tjej försökte inbilla mig att hon var min första kärlek men den kom i själva verket långt senare. Jag vet inte exakt när och tyvärr kan det varit Lotta Engberg.

Den tiden känns ibland som ett avlägset paradis vilket främst beror på tiden som passerat. I själva verket är det tur att man blir vuxen, förändras och istället för att gråta för skrubbsår på asfaltsfläckade knän får tårar i ögonen när man upplever känslostormar frambringande av fullkomligt briljant musik. Detta är det finaste sedan det fanns tombola i parken, bekymmersfria eftermiddagar och ponnys som bodde i träaskar.

Blonde Redhead - Silently

Jag tror jag upptäckte alla 2007 års bästa sånger under det sista dagarna på året då man var tvungen att stänga in sig i musiken för att stänga ute familjer och kyla, även om det mest var regn som bjöds i södern. En av de sångerna som drabbade mig under en långsam promenad var "Silently" som redan i det både Abba och Tough Alliancedoftande introt bär mitt hjärta i sin hand. Jag har tyckt att en del av deras tidigare alster varit alldeles för kyliga och jag tror det är för att Kazu Makinos röst behöver bäddas in i varma täcken som dessa. Det här är verkligen vackert från den dämpade maraccasen till refrängen som ökar i styrka för varje upprepning.

Jag bör nog inte skriva längre än detta idag för jag har just sett båda avsnitten av "August" på raken så jag kan inte låta bli att låta som en sen kväll i Röda Rummet hur mycket jag än försöker. Mer om de där andra sångerna inom kort. Jag är förresten övertygad om att 2008, tågluffandets, tennisens, råttans och inte minst de uppfyllda drömmarnas år kommer slå oss alla med häpnad. Vänta bara och se.

Tenniscoats - Baibaba bimba

Så äntligen kom det finaste minnet,
från den första sommardagen,
som ett vykort från den tid som flytt.

Montt Mardié - Under mitt paraply

I afton kl 21 serveras det Montt Mardié med pianist på C/O i Malmö. Jag har haft ett gott öga till honom ända sedan jag såg David Pagmar utanför Nalen när le Sport spelade en sommarnatt iklädd en t-shirt som sade "I am Montt Mardié". Kanske var det för att det verkade vist att tala om för alla att man är en briljant eller av nostalgi för att jag tidigare hade en liknande tröja som jag skrivit "Jag hejter björn" på med kladdkritor när jag gick på lekis. Jag tycker verkligen det förstnämnda i vilket fall som helst. Här är en försmak av vilken vacker vinterkväll detta kommer bli i form av den omtalade paraplyhymnen.

Eric Malmberg - Söndagskonsert

Vi har inte setts på ett tag som det ofta blir nu för tiden men det finns ju andra bloggar som skriver varje dag så det finns inte så stor anledning att skriva förren det verkligen finns någonting fantastiskt att berätta om. Det vore väl att stjäla er tid som istället kunde gått till en promenad i Skogen (till vänster en av de få i Skåne), en visning av "Annie Hall" så ni kommer ihåg hur briljant den är, läsning av en bok eller någonting annat som oftast är roligare än att läsa bloggar. Under tiden jag varit borta har jag bara läst lite på "Said the Gramophone" ibland och lyssnat på hela album. Jag har alltid gjort det sistnämnda och jag tror att det är av samma anledning som man inte bara vill umgås med en vän i 4 minuter och det är väl för att man vill hinna förstå allt om dem.

"Söndagskonsert" med Eric Malmberg är en treminutslång dröm. En del av helheten han kallar "Verklighet och Beat" och samtidigt en del av hippiehösten tillsammans med Anna Järvinen som jag älskar trots att Dungen är med och spelar. Jag råkade förolämpa dem inför deras flickvänner en gång men som ofta visar det sig att jag hade fel till sist och nu är de förlåtna medans Dungens flickvänner alltid kommer uppfatta mig som en pajas. Touché. I vilket fall som helst har jag tyckt mycket om Eric innan men det är någonting med inramningen är verkligt ovälvande denna gång.

Under sensommaren som blev höst och nu skånsk vinter har jag inte spelat så mycket skivor ute. Detta har gjort att jag upptäckt hur många evergreens man glömmer bort när det finns ett slags krav att höra alla likriktade försök till dansgolvsimplosioner för att hitta de få verkliga örhängena. Det finns inte mycket som överträffar detta:

Mama Cass - Make your own kind of Music

Sigur Ros - Agaetis Byrjun (oerhört vacker modern klassiker i pianotappning från Hvarf/Heim. I jul ska jag ta mig tid att titta på när de spelar inspelat på DVD bredvid geysrar och ödetorp)

Marshall Crenshaw - You're my favorite waste of time (tack Said the Gramophone för den fantastiska versionen)

Pet Shop Boys - Friendly Fire (Frances Barbers röst som får mig att längta till West End och övertydliga musikaler som ofta lurat mina känslor)

Jag är fascinerad av att lära mig tycka om sådant som jag tidigare föraktat. På det sättet blev Elton John en av mina absoluta favoritartister för länge sedan trots att min mamma ofta spelade "Nikita" i vardagsrummet från en piratkopierad skiva inköpt i Estland i början av 90-talet. Jag har för mig att det var en av Estonias sista resor som min mamma och hennes kontor råkade vara med på. Jag tycker fortfarande inte om Enya i allmänhet trots att jag verkligen försökt men "Anywhere is" är den perfekta seglingshymnen och en uppenbar influens för Tough Alliance. Jag ska arbeta imorgon och regnet har just börjat falla på fönsterblecket vilket utgör ett perfekt tillfälle att tysta allt annat. Vi ses snart.

(En liten efterlysning. När min dator gick sönder och jag var tvungen att göra om allt försvann mina kontakter i Soulseek eller det var egentligen bara en. Det gör det enormt mycket tråkigare att titta efter musik så Larsgatan, hitta mig om du är kvar)

Berntholer - My Suitor