2007-02-23

Badly Drawn Boy - The Long Way Round (Swimming Pool)


Det som först återkom var sångslingan. Jag fann mig själv, ute på promenad, nynnandes på något okänt. För en gångs skull så hittade jag inte på en egen text istället, utan lät istället hummandet brumma vidare därinne, i förhoppning om att bruset skulle leda till en signal som då skulle vara än klarare. Då jag på sistone har längtat mycket efter album i form av mysiga, säregna helheter och något mjukare (till att ackompanjera exempelvis läsning eller ut genom fönstretfundering i ett försök till fridsökande vardagsliv), men inte har orkat med att vare sig fysiskt söka eller internetbrussurfa så har det gamla fått repeteras. När jag inte arbetat och behövt en energikick, eller haft sällsynt Ibizadisco för mig själv sent på natten i vardagsrummet, har det dansgolvsaktiga eller för mig helt nya fått ge vika. Senaste Air, Jay Jay, Pop Ambient, Frosts tidigare och så Damon Gough är vad som har spelats för mitt behov av fundering och vila. Mitt liv har känts som på tomgång, mitt iTunes har fått symbolisera det. Varken nytt eller klassiskt, bara att ha fastnat.

Men så, där! Plötsligt, växande. Är det inte den där melodin jag söker? Den där sångslingan jag är ute efter? Trumpeten som följer på det. Rösten, trumpeten, rösten, trumpeten, åtföljandes varandra på ett ovanligt sätt. Så enkelt, men samtidigt så vackert. Först inget repeterande, utan bara som en glädje över att äntligen ha hittat det. Utmynnande i mera "Born in the U.K"-lyssnande. Senare, den här morgonen, efter Hannu Manninens efterlängtade guld i den ädla sporten Nordisk Kombination och ett fint samtal med Morfar i Finland för att tala om det - på repeat. "The Long Way Round" heter det magiska. Nu vill jag veta vad som döljer sig därinne. Tänk att jag aldrig har lyssnat på texten tidigare! Var det på något sätt den som trixade sig in i mitt hjärta undermedvetet, där den länge brusade, för att jag själv först skulle få komma fram till mina egna tankar om den nuvarande situationen - för mig i den här världen - och sedan slutligen även visa sig i form av en belöning i lyriken?

Ah, om det är något som jag är medveten om så är det fiktionen som konstruktion och att vi så väldigt gärna vill pussla ihop livet, på det där sättet som den illusionsrika konsten gör det. En enhet, en kontinuitet, ett samband med alla svaren, där det finns en sanning och en lögn och en väg som är rätt. Så enkelt är det naturligtvis inte - och det är kanske just tron på den illusionen, fiktionen, som är lögnen - men ibland är det fint att tro att det är så simpelt. Ett utdrag av det finaste jag hör Badly Drawn Boy sjunga lyder såhär:

”Sit and wait for the day, where your life might change
And that day never comes, this is rule number one
All the changes must come from you, is the second rule
Take a long way around, see how the sights here sound

I assumed you would be my strength
Oh, how wrong I was, that’s the wrong way round
The carousel keeps turning still
Life’s carousel keeps turning still...

If you go, take the long way round
You’ll be lost, then found
It’s a long way home, but you’re not alone

The carousel brings you back,
again..."

2 Comments:

At 24/2/07 07:21, Blogger Björn said...

Jag kanske anses partisk i det här fallet men du är verkligen briljant käre Ace. Underligt sammanträffande för jag började precis tänka på Damon igår och lyssnade igenom flera skivor när jag nattpluggade. Nu ska jag iväg på min förhoppningsvis sista tenta i tråkiga ämnen.

 
At 26/2/07 01:59, Anonymous klumpfisk said...

Hmm, efter att jag lyssnat på ett par låtar från Born in the UK har min uppfattning om BDB:s tråkighetskurva som kritiskt stegrande förstärkts till den grad att jag inte vågat lyssna på hela albumet. Den här låten ändrar tyvärr ingenting... :(

 

Skicka en kommentar

<< Home