LCD Soundsystem - Someone Great

Ursäkta att jag, vi, skrivit så lite på sistone (jag tar igen det genom att skriva hopplöst mycket). Jag har varit i vårt finaste grannland där jag sagt adjö till Someone Great, som jag inte varit här utan. Jag har varit i London där jag pendlat mellan Parsons Green, Archway, Hampstead, Brick Lane och New Cross som en annan lantmätare. Det har varit jul, jag har livskrisat, bestämt mig för att snart flytta och lärt mig knyta en fluga. Jag har läst "I skuggan av unga flickor i blom", "The year of magical thinking" och lyssnat på den bästa låten från "Sound of Silver", nämligen "Someone Great" med refrängen "When someone great is gone". Det är ett underligt sammanträffande, för de där titlarna anspelar alla på så himla mycket som har hänt i mitt liv på sistone. Ty även om jag inte skriver under varken på slutsatsen James Murphy sjunger i de sista orden av den här låten ("When someone great is gone... we're saved for a moment") eller på hans syn på fildelning, så tycker jag om honom och hans musik väldigt. "Vad är grejen med dig och LCD Soundsystem?" är en fråga johan e brukar ställa, så, tillåt mig berätta.

Det var hösten 2003 och jag hade precis kommit hem från Kanada, där jag lärt känna den där Johan B. Tillsammans med mitt första bredband fann jag ganska snart fram till DFA och LCD Soundsystem. Jag och Joakim (beställ hans fanzine om ni inte redan gjort det) befann oss i en buss på väg till en gammal kursare från filmvetenskapen för att se något obskyrt verk. Vi pratade om musik vi nyligen upptäckt, han talade om Vitesse (det är omöjligt att välja ut något att posta med dem, ty de gör sig bäst på album - enhetligt och icke enskilt) och jag om LCD Soundsystem. Han frågade om inte det var lite gammalt, lite 2002 (eller 2001?), lite electroclash? Jag visste inte - jag hade inte varit i Sverige på länge, man har inte koll på såna grejer då - men jag gillade det, och tillbringade följdaktligen hösten och våren med att tömma dansgolvet på otaliga ställen till deras låtar och DFA-remixer.

Det var en vurmande känsla som sedan bara blev större och kulminerade i den där spelningen på Malmöfestivalen den 15 augusti 2004. Det första James Murphy säger då han kommer in på scenen är: "Apparently your town thought it would be cool for us to come and play at this square?" med en attityd som är väldigt trött, otroligt avmätt. Bara för att sedan göra en av de absolut bästa spelningarna jag och en annan, sällsynt Someone Great någonsin bevittnat, där de till och med lyckades med konststycket att få kranskommunernas samlade befolkning att dansa. Efter det, förra hösten, så såg jag dem både i San Francisco och tillsammans med Björn i San Diego, mest för nostalgin kanske, men fint var det. Deras 45-minutersstycke för Nike är alltför ojämnt i sin helhet, men det innehåller briljanta partier, till exempel när det låter som att de har snott kören från Larry Levanremixen av "Stand on the word" i begynnelsen.

Albumet "Sound of Silver" är egentligen inget nytt under solen. Ibland balanserar LCD farligt nära den vita funkrocken, men det är ju också det som är en del av nöjet med deras elektronifierade gubbmelodier för dansgolvet i hemmet. Jag finner fortfarande James Murphy charmerande. Fyrkantigheten i musiken passar fortfarande som de där rektangulära svarta, glasögonen på en kulturunge. Som texterna inte passar ansiktet egentligen. Det känns som att vi är gamla vänner. Som att han och Aidan Moffat är bröder, som blev separerade vid födseln (visst är de utseendemässigt ganska lika? James uppe till höger, Aidan nere till vänster). Som om Aidan haft popkultur som huvudintresse istället för tjejer. Som att han tyckt om att dansa. Slött, långsamt, med händerna i fickorna, endast framtagna för att slå på en kobjällra.