The Mexicos - Klubbland

När det gäller musik så glöms ofta glädje och innovationsrikedom bort till förmån för ett slags äkthetssträvande som jag ändå kan sympatisera med. Misstaget tror jag åligger i att inte betrakta ens naiva och fantasirika impulser som äkta, eller att genast avfärda någon annans som flamsiga. Jag har gillat "Klubbland" sen dag ett, då min lillasyster - ett stort Håkanfan - införskaffade den vid släpp i handeln. Jag har också irriterat mig över att jag fortfarande inte kommit på vem det är herr Hellström har lånat melodin av egentligen, visst måste det vara New Order, men vilken låt?

Vad som händer i The Mexicos version är i alla fall att Mexicos coversignum - de lätta, lekfulla elektroniska ljudmattorna tillsammans med ett slags lofi sound - kombineras med Håkans eufori (som i en lugnare, röstmanipulerad form nästan ter sig ännu starkare) och ett helt briljant r&b-break (som förföljt mig idag ända sedan jag vaknade på morgonen och är den egentliga anledningen till den här posten). Tramsigt, sa den seriöse mannen med de diffusa autencitetskraven. Men jag hör skönhet i den här låten. Och bakom innovationen, inpyrd i konstruktionen, den essentiella värmen.