2006-09-25

Chris Price - And She Was

Det är år 2006 och Chris Price har i "And She Was" hittat den felande länken mellan Kompakt och Joy Division. Vi befinner oss åter i den teoretiska visionen om den perfekta klubben, som snarare är en dröm i ens inre än en plats i den här världen. Dess medel är den perfekta produktionen genomförd med enkelhetens storhet, vars smattrande trummaskiner och svävande gitarr-/synthmattor transporterar en från den yttre verkligheten i brittsommaren till ett omslutande inre, industriellt höstmörker. Om Peter Saville fick göra musikvideon skulle bilderna porträttera någons ensamma svartklädda promenader genom hamnen, sparkandes på löven. Men personen skulle alltid vara i rörelse, och de vita hörsnäckorna som bär de dystopiska diegetiska ljuden skulle kontrastera mot de svarta kläderna och det nästan gråskaliga, storstadsdystra. På slutet skulle vår ensamme vandrare aldrig gå in genom Haciendadörren utan stanna utanför och vända den ryggen, för att istället betrakta havet och dess omgivande lagerlokaler och kanske, kanske, kanske göra Ian Curtis-dansen.

5 Comments:

At 25/9/06 19:44, Blogger Kilroy said...

(. .)
--U--
Kilroy was here.

 
At 25/9/06 20:27, Anonymous Inkognito said...

Åh, jag vill tycka om!

Det som förstör är texten. Musiken kräver ett annat ämne, ett större och mer intrikat sådant. Ordvalen känns helt fel i kontexten. Jag vill inte acceptera denna rockiga "she's by the telephone, all alone"-mentalitet ("she could be my digital fantasy" - öh, Melody Club ringde och ville ha tillbaka sina fraser) över en annars så vacker behandling av (uppenbara) influenser. Jag brukar inte bry mig så mycket om texter, men är de högt mixade och jag upplever att de skär sig med resten, måste jag sätta ned min fot.

 
At 25/9/06 21:11, Blogger Ace said...

Inkognito: Det är intressant att du nämner texten då jag upprepade gånger tänkt att jag ska lyssna ordentligt på den, men alltid på något sätt förlorat mig i musikens skönhet och tankarna den väcker på vägen. Jag antar att jag genom att ha genomlidit alldeles för många taffliga texter (de flesta bands lyriska alster är ju trots allt det), på ett undermedvetet plan helt enkelt stötte bort den här låtens ordkombinationer. Dina exempel är ju mycket riktigt inget vidare, så jag ska sätta mig ner och höra igen. Men om det då är så illa som du säger så tänker jag bara ignorera det, för jag vill inte förlora musiken i den här låten. Så bra är den.

 
At 26/9/06 02:02, Anonymous Inkognito said...

Ace, jag håller med dig om att låten är fantastisk. Och jag kan inte göra annat än instämma i att man har blivit avtrubbad på textfronten då ens öron blivit bombarderade med för många tacky ordkedjor; så avtrubbad att man mer och mer enbart börjat sträcka sig efter ett dansant beat att följa.

Jag vill inte upphaussa Ian Curtis för mycket (en stor del av dennes geniaura finns trots allt i ett isolerat manligt martyrskapsrum) men hans existentiellt allmängiltiga ton är svår att mäta sig med. Den är iskall, precis och fruktansvärt samspelt med den nerviga musiken.

And She Was har musikaliskt lyckats ganska bra med att föra in Joy Division (ganska mycket New Order á la Low-Life också) i eh, framtiden. (Trummaskinen är som ett JD-komp och gitarrljuden är snygga och skickar tankarna till ett annat lyckat "New Wave äntrar 2000-talet"-verk, Kick In The Teeth av Fischerspooner). Men samtidigt väcker låten ett slags hungrande: jag inser jag att jag saknar den där samspelta nerven mellan iskalla samhällsiakttagande texter och musik.

"Thinking about hu-hu
waiting for me" (?)

Men! Detta ska jag tillägga och understryka väldigt hårt: jag tycker inte att texter är dödsviktiga. Musik kan vara progressiv, ur samhällsperspektiv exempelvis, på andra sätt. Ibland vill man bara dansa och älska den kollektiva handlingen.

(Det här om texter, jag känner att jag har mer att säga. Men det får bli en annan gång.)

Tack för trevlig läsning!

 
At 26/9/06 16:11, Blogger Johan B said...

Gud vad ni skiver långt. Det är inte bra för en stressad konsultsjäl. Jag älskar att han vänder i dörren. Fast bara i teorin. Jag hade aldrig vänt. Jag klarar inte av ensamheten och melankolin i att ställa sig utanför och vara excentriskt vacker.

 

Skicka en kommentar

<< Home