Kopia - Anemon

Någonstans i Sverige, närmare bestämt i Malmö, sitter en ung man med gyllene leksaksfingrar. Han heter Douglas Holmquist och har skänkt oss vacker musik länge vid det här laget. Ty det måste ha varit nästan ett halvt decennium sedan Rodriguez (som jag är stolt över att ha gjort den sista intervjun med någonsin) tog Skåne med storm. För att inte tala om bandet som föddes ur Rodriguez kvarlämningar, Dr Higgins, som även de belägrade våra örontrummor och spaghettiben med den finaste cirkusmusiken. I Kopia står Douglas ensam kvar, men hans händer smeker plastklaviaturet lika vackert som någonsin och många av hans tidigare bands främsta kännetecken lever till min stora glädje fortfarande. Det handlar först och främst om den lättfotade lekfullheten och det mjuka melodihjärtat, som här samverkar med mer moderna influenser ur den kontemporära indie-euron och housepopen.

Det handlar vidare om perfekta syntslingor som multipliceras med varandra, opålitliga trummaskiner som är för spjuveraktiga för att hela tiden gå i samma tempo, och flinka fingrar som dekonstruerar genom att bland annat låta basen tas itu och sättas samman igen. Den mjuka, lekfulla och melodiska pophousen åker för mycket barnsligt dekonstruvistisk berg- och dalbana för att nåt elektrohousegolv skulle tänka sig att spela det, men my god, vad dess instinktiva catchiness charmerar min värld.