Red House Painters- Katy Song
Engelska tésalonger, höst, promenader över frusen is, lägenheter med brunrödmurrig inredning, gråa kläder, kafferep med kanellängd, barndomsminnen, vandringar in i sig själv, kanske m någon annan, hålla handen eller sitta ensam.
Allt det är ord och associationer som dyker upp denna tågresa mellan Stockholm & Göteborg en mörk kväll, lyssnandes till "Katy Song" av Red House Painters. Det är ord som dyker upp för att beskriva musiken till en fiktiv samling av ljud för sådana här resor. Sånger som passar perfekt för att resa, på jorden & in i sig själv. Fina följeslagare att ha med sig på vägen, helt enkelt.
Jag skulle vilja berätta, för er som inte vet det, att Red House Painters och deras - kattälskande, människohatande - ledare Mark Kozelek, gjort några av de vackraste sånger som finns. Och jag skulle vilja berätta lite mer om "Katy Song", som är en av de allra finaste.
Den är ljudet av förlorad kärlek, tid, stunder med endast minnen bevarade, uttryckta genom musiken, sången - svagt, stillsamt men ändå längtandes utsjungen - ur ett gammalt pojkrum i San Francisco, in the corner where Mission street bends.
Mark sjunger
Glass on the pavement under my shoe
Without you is all my life amounts to
You got some kind of family there to turn to
And that's more than I could ever give you
och det är så tillbakahållet & samtidigt så känslouttömmande. Det är det perfekt fångade ljudet av melankoli, svag längtan, en förlust av någon, något; en förlorad stund, ett ögonblick. Någonting, förgånget, som det kanske, kanske finns en chans att man finner igen. Men antagligen inte, och då finns bara den här sången av förlorad, endast i låten infångad och bevarad, skönhet kvar att trösta sig med. Det i sig är ljudet av någonting vackert som aldrig vill ta slut.
Och när den väl gör det, trycker man bara på play, en gång till, igen.
Jag gör precis det och det slår mig att mitt tåg nästan är framme. Att det nu är helg. Och att jag ska njuta av den; fri från arbetet, fri från rutiner, på ett annat ställe - nytt, fräscht, rent, fint. "Katy Song" rensade själen från distraktioner. Det behövdes. Vi åkte tillsammans genom vintermörkret och kom ut som oss själva på andra sidan. Och mitt tåg når sin destination om mindre än en halvtimme. Så jag och Katy önskar er en trevlig helg och att ni aldrig ska glömma sångerna som hjälpte er genom de svåra åren. De finns där alltid, fortfarande. De skapades i just det syftet. Och de hjälper än.
2 Comments:
Den spränger fram tårar. Passar både som tågsällskap och nergrävningsackompanjemang.
Kozans röst, en rapportör från de sorgligaste platser som går att finna bland kött, blod och vävnad...
Och det gör så fruktansvärt ont.
jag hade glömt att jag brukade älska den här låten tack att du påminde mig
Skicka en kommentar
<< Home