Robert Wyatt - Just as you are

För första gången på en förstaklassplats på väg söderut, tillbaka mot Malmö från ett Stockholm där höstlöven redan börjat falla och det inte finns några klubbar att besöka. Tallskogar, vidsträckta fält kantade av gårdar passerar utanför fönstret. Inne försöker en tant och en japansk affärsman förstå varandra när de gör ett gemensamt försök att få förmiddagskaffe ur den framställda tv-kannan. Nästa Norrköping, Norrköping nästa. SJ bjuder på Aftonbladet som informerar om hur mycket det kostar att hyra en programledare. Det kostar en vd-lön att hyra honom, Martin Timell, till ett föredrag eller korvätartävling. Det var dyrt. Det var väldigt dyrt, tänker jag. Man kan rädda biografer eller barn och köpa riktig, om än kortvarig, lycka för den summan. Jag köpte en Fred Perry tröja i Stockholm som jag insåg inte var så fin när jag har den på mig. När jag gör så brukar jag säga att jag kan ha den till tennis men någon stal mitt rack förra veckan så nu vet jag inte vad jag ska ha den till. Löven faller när tåget far förbi. Det var inte trevligt när busschauffören skällde ut mig i morse för att jag tog upp biljetten för långsamt. Jag tryckte hörlurarna längre in i öronen och blundade och tänkte på någon annan söderut.

"Det är den där blicken som säger att så många löften brutits. Vad ska jag göra, vad kan jag, för att älska dig precis som du är?"

Några timmar senare somnar jag sakta när Robert Wyatt tar vid med sin snuvigt sorgsna röst. Jag ska be min nya vän pianoläraren att visa mig hur man spelar "Just as you are" så jag alltid kan ha den med mig. Jag vill också spela Peter Lemarc, Satie och Ludovico Einaudi och jag vill förbättra min backhand och min svikande konversationsförmåga. Det är en vacker tågresa till den tidiga höstens vackraste sång. Tillvaron är långt ifrån perfekt men jag älskar den just som det är.