Ballboy - Olympic Cyclist (Peel session)

Längdskidåkning är en vacker sport - med tradition, klass och värdighet - obruten av eventuellt snor i skägget. Någonting speciellt sker då de ensamma människorna far fram i spåren på de längre distanserna, reducerade till ett högre syfte. Skidåkning är vinterns cykling, det är lika vackert, krävande, omänskligt i vad det begär av utövaren; fullgörandet av sträckan, allena med sin utrustning. I sina bästa stunder åminner de fina bilderna från snömästerskapen i bergsbyarna om en annan, gammal, värld som jag gärna skulle vilja vara en del av.

Desto mer osmakligt och tidsenligt ter sig masstarten i femmilen vid denna åtanke. Inte heller har man kommit så långt i strategin för den nu valda specifika formen. Det är häpnadsväckande osofistikerat. Istället för att de medelmåttiga lagmedlemmarna går upp och drar och rensar fältet för de starkaste, så promenadåker man nästan hela sträckan och överlåter segern till de andra lagen som är bäst i spurten. Man borde lära av hierarkierna och taktikerna i den mest taktiskt fulländade sporten, nämnda cykling. Då skulle man dessutom slippa söndagsåkning och sprintavgöranden med alldeles för många deltagare. Där man ändå inte har en möjlighet att ta segern utan blir placeringar som 6:a, 10:a och 25:a istället.

Jag tröstar mig med tankar på touren och lyssnar på den fine John Peels inspelning av Ballboys "Olympic Cyclist". Kanske är det Euskadis år i år.