Vapnet - Färjemansleden

Alla de bästa banden rör upp känslor. En (o)vän sa på Emmaboda, under världens vackraste sommar, att Vapnet är det mest menlöst hopplösa som finns och när jag läst och hört om dem den senaste tiden verkar det som det finns många som håller med. För mig är det precis tvärt om. Det har varit förbehållslös kärlek mellan oss, från ensamdans till Kalla mig, genom Sibiria för att stanna till vid Thoméegränd och vila ögat på maskrosorna som lyckats bryta sig upp ur dess asfalt. Ett tag ångrade jag att jag flyttat från Göteborg bara för att det verkar som att de spelar in nära mitt gamla hus på Masthugget. Det var en eftermiddag i San Diego när jag var besatt. Nu är jag bara förälskad men förälskelsen är det finaste som finns, eller hur?

(Vapnets skiva "Jag vet hur man väntar", som består av en ingång och ett helt kvarter trevliga vägar och gator som troligtvis ligger i Östersund, kom ut igår på Hybris. Du och jag kan ses på Metro i Malmö imorgon för då är det dags att umgås med L'amour a trois igen. Det blir roligt.)