New Order - Regret

Nyårsafton, 2006. Det är väl dags att föra bokslut över året för alla som orkar med den leken / eftertanken (beroende på personligheten). För mig själv känns det ungefär lika omöjligt att försöka summera årets bästa låtar, album, filmer, upplevelser, etc som att skriva ett brev till en vän jag borde hört av mig till för länge sen - och nu riskerar att förlora istället. Det där djupet / lekandet placerar jag i andra saker och projekt och sedan blir det inte så mycket över, helt enkelt, även om jag hoppas kunna bli bättre på det sistnämnda i den ovanstående meningen åtminstone.

Inför 2006 skrev jag det här: "Jag ska skapa det bästa året i mitt liv. Framtiden är ännu framtid." Ett par hånglade passionerat vid spärrarna på T-centralen, klockan var 08.08 och jag var på väg till pendeltåget, försenad till jobbet. Det som har varit bra i livet efter att jag hoppade av utbildningen och relationen för ett och halvt år sen är just den där tydliga strävan och kampen - viljan att gå vidare, att skrapa efter meningen, försöka reda ut allt det som snurrar där ute och där inne och att försöka pussla ihop det. Jag har varit modigare, vågat mer än tidigare, tagit mig vidare, blivit större. Världen har öppnat sig lite, mycket och varit förbryllande.

Men ändå, 2006 har väl knappast varit det bästa året i mitt liv direkt. Långt ifrån det sämsta heller, visserligen, men ändå med alldeles för mycket ånger hängande, gnagande. Med alldeles för mycket dåliga händelser. Dels i form av världens yttre påverkan på en. Dels i form av saker man själv gjorde men inte borde ha gjort (och motsatsen), sådant man inte sade men borde ha sagt (och motsatsen), samt den därav förlorade möjligheten att bli mycket större, bättre - som försvann på grund av de för stora egna misstagen, felstegen. Därav låten, New Orders "Regret".

2007 hoppas jag blir året som jag inte ska känna uppriktig ånger över så mycket av mitt eget beteende. Då talar vi inte om tillfälliga småsaker, utan kontinuerlig ångest, född ur verifierade dumheter som sträcker sig långt längre. 2007 hoppas jag att vi skippar den för att ta lättare steg här i världen. Det räcker gott med att det yttre motverkar en, man behöver inte själv göra det. Så, skål för en framtida brist på ånger och gott nytt år på er! Såhär innan det verkligen händer ter sig dess oskrivna möjligheter väldigt förlåtande.

Télépopmusik - Smile (Ridge & Thorne Remix)

I trygg förvissning om att bröllopsparet inte läser den här bloggen kvällen före äktenskapet, vill jag redan nu - före nattens Crushbravader och morgondagens presentMoet - ge dem den här låten, som anledning att le. Ta sångerskan på orden, för jag vill inte någonsin vara med om den här proceduren (eller motsatsen) med någon av er, igen. Jag är så himla glad för att jag får vara med den här gången att det räcker och blir över, så skål för er, S & E!

Dot Allison - Mo' Pop

Tillåt mig presentera en av mina absoluta favoritlåtar! Framtagen för att jag, trots min smärre Ulf Lundell-roman nedan, glömde nämna några viktiga saker. På fredag spelar jag och Sydsveriges bäste techno-dj Oscar Villata på Crush stora dansgolv, samtidigt som Heavenly Laban tillsammans med The Mexicos och flera andra, briljanta, tar hand om lilla golvet. Kom dit! Det blir fint. Maila om ni vill ha lista.

Dagen efter ska jag vara bröllopsvittne, för första gången i mitt liv. Det känns otroligt stort, otroligt viktigt, är en väldig ära och jag funderar på att bära min nya fluga. Inom en snar framtid berättar jag sedan om ytterligare en anledning till varför Dot Allison är så underbar och relaterar det återigen till Aidan Moffat.

LCD Soundsystem - Someone Great

Ursäkta att jag, vi, skrivit så lite på sistone (jag tar igen det genom att skriva hopplöst mycket). Jag har varit i vårt finaste grannland där jag sagt adjö till Someone Great, som jag inte varit här utan. Jag har varit i London där jag pendlat mellan Parsons Green, Archway, Hampstead, Brick Lane och New Cross som en annan lantmätare. Det har varit jul, jag har livskrisat, bestämt mig för att snart flytta och lärt mig knyta en fluga. Jag har läst "I skuggan av unga flickor i blom", "The year of magical thinking" och lyssnat på den bästa låten från "Sound of Silver", nämligen "Someone Great" med refrängen "When someone great is gone". Det är ett underligt sammanträffande, för de där titlarna anspelar alla på så himla mycket som har hänt i mitt liv på sistone. Ty även om jag inte skriver under varken på slutsatsen James Murphy sjunger i de sista orden av den här låten ("When someone great is gone... we're saved for a moment") eller på hans syn på fildelning, så tycker jag om honom och hans musik väldigt. "Vad är grejen med dig och LCD Soundsystem?" är en fråga johan e brukar ställa, så, tillåt mig berätta.

Det var hösten 2003 och jag hade precis kommit hem från Kanada, där jag lärt känna den där Johan B. Tillsammans med mitt första bredband fann jag ganska snart fram till DFA och LCD Soundsystem. Jag och Joakim (beställ hans fanzine om ni inte redan gjort det) befann oss i en buss på väg till en gammal kursare från filmvetenskapen för att se något obskyrt verk. Vi pratade om musik vi nyligen upptäckt, han talade om Vitesse (det är omöjligt att välja ut något att posta med dem, ty de gör sig bäst på album - enhetligt och icke enskilt) och jag om LCD Soundsystem. Han frågade om inte det var lite gammalt, lite 2002 (eller 2001?), lite electroclash? Jag visste inte - jag hade inte varit i Sverige på länge, man har inte koll på såna grejer då - men jag gillade det, och tillbringade följdaktligen hösten och våren med att tömma dansgolvet på otaliga ställen till deras låtar och DFA-remixer.

Det var en vurmande känsla som sedan bara blev större och kulminerade i den där spelningen på Malmöfestivalen den 15 augusti 2004. Det första James Murphy säger då han kommer in på scenen är: "Apparently your town thought it would be cool for us to come and play at this square?" med en attityd som är väldigt trött, otroligt avmätt. Bara för att sedan göra en av de absolut bästa spelningarna jag och en annan, sällsynt Someone Great någonsin bevittnat, där de till och med lyckades med konststycket att få kranskommunernas samlade befolkning att dansa. Efter det, förra hösten, så såg jag dem både i San Francisco och tillsammans med Björn i San Diego, mest för nostalgin kanske, men fint var det. Deras 45-minutersstycke för Nike är alltför ojämnt i sin helhet, men det innehåller briljanta partier, till exempel när det låter som att de har snott kören från Larry Levanremixen av "Stand on the word" i begynnelsen.

Albumet "Sound of Silver" är egentligen inget nytt under solen. Ibland balanserar LCD farligt nära den vita funkrocken, men det är ju också det som är en del av nöjet med deras elektronifierade gubbmelodier för dansgolvet i hemmet. Jag finner fortfarande James Murphy charmerande. Fyrkantigheten i musiken passar fortfarande som de där rektangulära svarta, glasögonen på en kulturunge. Som texterna inte passar ansiktet egentligen. Det känns som att vi är gamla vänner. Som att han och Aidan Moffat är bröder, som blev separerade vid födseln (visst är de utseendemässigt ganska lika? James uppe till höger, Aidan nere till vänster). Som om Aidan haft popkultur som huvudintresse istället för tjejer. Som att han tyckt om att dansa. Slött, långsamt, med händerna i fickorna, endast framtagna för att slå på en kobjällra.

Air France - Never Content

För ett par veckor sedan läste jag intresserat om forskarna på Alnarp som specialiserat sig på hjortron och sade sig ha sjukt bra idéer för hur man kan använda bären i framtiden. Ungefär samtidigt såg jag en förläggare som på Sydnytt talade sig varm om ett manus för en bok om enbart humlor. Det vackraste han läst på senare tid. Jag greps av önskan att finna samma fascination och försökte hitta områden jag kunde applicera den på. Jag funderade på att bli duktig på vin, segel eller kanske komediserier på 24 minuter men hur mycket jag än tycker om allt det är jag ändå hopplöst efter de unga hjortronforskarna eller de grånande humlespecialisterna.

Häromdagen när jag steg av bussen vid industriområdet där jag jobbar började så "Never Content" från "On trade winds" spelas som inne och överallt i mitt huvud genom de berömda vita. Jag insåg att det nog bara är de små specifika områdena man måste kunna mycket om för att verkligen älska. Större saker som Air France, vänner och sommaren är det inte alls svårt att ständigt fascineras och svimma av lycka för. Jag vet att det kommer förstärka vårt rykte som en gråtblogg men jag kan ärligt säga att glädjetårarna låg nära ytan den här morgonen. I de mest briljanta ögonblicken måste det få kännas så.

OMD - Telegraph

Indurain - The Trip

Det är den 12:e december och jag blir 26 år gammal. Inga fler billiga tåg- eller flygresor, men väl kanske en långsamt gryende vision om vad jag tycker om och inte tycker om? Väl kanske små, försiktiga steg mot att förverkliga åtminstone delar av allt det som annars hotar att försvinna ut i intet? Väl fler och fler ärliga, samt längre och längre gångna, ständigt växande försök att trä pärlhalsbandet tills det blir helt. Livet ter sig för kort i sina bästa stunder, då man är lyckligt upptagen med att göra saker som man längtat efter, som hotar att brisera inne i kroppens fängelse om man inte ger efter och släpper ut dem i världen istället. Min födelsedagspresent till mig själv och Indurain - ett av de allra viktigaste projekten för mig och min bandkollega Mikko i det här livet - är därför den här "outningen". Ni har hört "Hornstull Cinema" tidigare, här kommer några fler, äntligen färdigmastrade sånger.

"The Trip" handlar om att resa i det inre och det yttre, och för detta syfte försökte vi hitta ett omslag som skulle tjäna illustrerande. Personligen är jag rätt nöjd med det (tack Simon H!). Fonden är omslaget till en bok av allkonstnären Le Corbusier - med jorden, solen och himlen - på vilket vi placerar aktörerna i den här sången. De är Xavier de Maistre (författaren till "Voyage autour de ma chambre" och "Expedition nocturne"), inne i huset, resande i det egna sovrummet, samt Indurain, på cykeln, resande i världen. "The Trip" sammanfattas egentligen bäst av några rader som aldrig kom med i låten, men väl får bre ut sig här istället: "The key to mans unhappiness, like Pascal wrote some 300 years ago, is that he does not know how to stay alone in his room, quietly. You don't have to travel like Alexander von Humboldt, discovering continents. You can travel like Xavier de Maistre, in a pink & blue pyjamas, alone in his bedroom."

"Savoir Quoi Faire" handlar om vad titeln förtäljer. För flera år sedan läste jag och såg ett par filmer om Jean-Claude Romand som under extremt lång tid levde ett till stora delar fiktivt liv inför sin familj. Jag skrev de följande orden i relation till ett besök på biografen: "When I leave home, I go nowhere, I drive around, I stop, I wait, Je ne sais pas quoi faire". Romand åkte varje morgon i 18 år till låtsasvärlden, över gränsen till Schweiz och det påhittade jobbet på WHO, där han satt och fikade, läste på biblioteket och tog promenader i Jurabergen tills det blev kväll och han kunde åka hem igen. När hans familj till slut var nära att komma underfund med lögnen så dödade han dem hellre än att avslöja sanningen. Även om detta är och var väldigt långt ifrån min egen verklighet så fanns det något i de där orden, om att lämna hemmet och inte veta var man ska ta vägen, som levde kvar länge. Det blev på något sätt den här låten, tillsammans med den växande insikten om att man måste avsluta saker, tillsammans med försöken att bli större, bättre. Om att gå någonstans istället för ingenstans, om att göra någonting istället för ingenting. Om hur je ne sais pas quoi faire kanske kan bli Savoir Quoi Faire.

"You (Silly Love Songs)" är den andra låten vi någonsin skapade, för två och ett halvt år sedan (vilket inte bara kännetecknas av det något daterade soundet utan även av att den refererar till "punkfunk"). Det är en kärlekssång som handlar om andra kärlekssånger och den inneboende fiktionen (Sanningen? Lögnen?) i dem. Hur lögnen kan berätta sanningen, eller var det tvärtom? "That's the thing, a you does not exist, except in dreams and songs like this".

Här kan ni ladda ner de nya Indurainlåtarna, ihopsamlade i en gemensam och väldigt liten zipfil, med texter och "omslag".
Här kan ni bli My Space-kompisar med Indurain, för fler låtar, uppdateringar och för att det vore fint.
Sist men inte minst kan ni här bli My Space-kompisar med L'amour à trois, Rupert Murdochs senaste nytillskott i familjen! Fashionably late, som alltid.

The Cure - All cats are grey

Jag har fortfarande inte sett filmen om den vackra franska drottningen spelad av den lika vackra amerikanska skådespelerskan men jag har hört filmmusiken. Jag är övertygad om att jag kunde klarat det strama livet som fransk tronarvinge om jag bara fått äta gräddtårtor och dansa utanför Versailles till tonerna av Radio Dept och New Order ibland. Jag har försökt tycka om The Cure sedan min klasskompis på gymnasiet färgade håret svart efter att ha köpt "Disintegration". Tänkte att det måste betyda någonting stort men jag hade svårt att ta till mig svårmod på den tiden samtidigt som jag själv var ganska rödhårig och Hefnerlyssnande. Om jag redan tidigare förstått att det som paras med rosa spets och franska gods blir lättare att ta emot kunde Robert Smith och jag kanske stått varandra närmare idag men det stannar kanske vid att jag tycker "All cats are grey" är väldigt fin.

Debussy - Clair de Lune

De senaste dagarna har jag känt mig mycket betagen av Aaron Sorkins senaste skapelse "Studio 60 on the Sunset Strip". Jag var tvungen att se så många avsnitt igår att jag nästan somnade på kontoret idag. Relationen mellan Matt och Harriett är vacker, ensamblen fantastisk och jag blir rörd och glad av varje avsnitt. Det rekommenderas verkligen att testa.

Som en följd av detta har jag bara kunnat lyssna på sånger som jag tycker är lika fina som avsnitten, vilket betyder Prefab Sprout återigen och Claude Debussys skickliga försök att ta ner månen till oss. Han lyckas nästan men det är tur att den finns kvar för den Fuglesangska lyckan, efter så lång väntan. Tonerna faller lätt som de snöflingor vi kanske inte får se i år. Skivan som strax senare innehåller min version av "Clair de Lune" inleds med ett stycke som namngetts av en inte helt okänd fras för vana besökare, L'amours alter ego "Prélude à L'Après midi d'un faune".