Fennesz - Transit

David Sylvian, del 2.

Sylvian är sammarbetets mästare. Transit finns med på den fantastiska Venice från 2004 och jag tror inte att det går att säga så mycket mer om detta än att både Christian Fennesz och David Sylvian här visar sig från sina bästa sidor när sången sveps in i svävande, brusig och melankolisk men ändå hoppfull elektronik.

Nicolas Makelberge - Dying In Africa (Mr Suitcase small room club edit)

Past, present and future.
Imorgon, fredag.

Det blir som förr i tiden!

Mr. Suitcase - Christmas Leftovers (Unarmed Enemies' starving gourmand mix)

I hård konkurrens om din semesterlön återvänder L'amour pour toi i somrig dräkt nu på fredag. I Retros källare kommer vi, precis som förra gången, spela de finaste låtarna och naturligtvis bjuda på osannolikt mycket Billy-hits. Kom, det är gratis och gott!

Orup - Magaluf (Mallorca mix)

Det går bra för Orup igen. Först ett reportage i andra numret av Ondskan, ikväll en inbokad spelning på Skansen, och nu på morgonen den absoluta höjdpunkten - en comeback på L'amour à trois. Det är ju trots allt inte första gången ni här får stifta bekantskap med vår popsmedsvän, då "Stockholm" var den andra låten jag någonsin postade på vårt kommunala musikbibliotek. "Magaluf (Mallorca mix)" har jag däremot avnjutit i min ensamhet, som en god Henrik Pontén.

Den passar ypperligt med vitt eller rosa vin, och kanske även med kokain, ty även om det inte är något som min värld innefattar så anar jag en röd tråd mellan drogens flyktiga, bubblande lycka och Thomas Erikssons smekande stråkar och trumpetstötar. Den sorteras under den luftigaste mjukpopelektroniken, tillsammans med Mont Ventoux Holiday-remix och Phofos omstöpning av "Homeless club kids"; pop som väger så lite att den när som helst kan lyfta mot himlen. Jag har i min ensamhet tidigare i sommar pysslat lite med en mixtape av sådana godsaker, som jag nu givit upp på grund av allmän tidsbrist och en disciplinerad prioriteringslista där hobbys som den nämnda hamnat rätt långt ner. Så här bjuds härmed låten enskilt istället, på allmän begäran faktiskt, tro det eller ej, efter alla år av smyglyssnande i pojkrummet. Ikväll förbyts irritationen över att Tomas Ledin alltid spelar på Skansen och att tonerna tränger sig in i mitt hem, till glädje över att bo so nära men ändå så långt borta, då jag stiger ut i trädgården för att höra hur det låter när Orup sjunger live igen.

Barbara Morgenstern - Initials B.M.

Barbara Morgenstern är en av mina favoriter just nu. The Grass Is Always Greener är en fantastisk skiva och Barbara, intervjuad i senaste numret av Sex, verkar vara en otroligt sympatisk och älskvärd person. Min gamla teori om fin musik av fina människor bekräftas återigen.
Även om jag verkligen gillar Barbaras sångröst och sätt att blanda tyska med engelska är det den avslutande, instrumentala, Initials B.M. jag fastnat vid flest gånger. Det är något med övergången från det brusiga introt till den drömmande pianomelodin som är helt oemotståndligt.

Ryuichi Sakamoto & David Sylvian - Forbidden Colours

I min lilla serie om artister jag upptäcker sent i livet (i vilken Kate Bush och Brian Eno & David Byrne redan har avhandlats) har jag nu kommit fram till David Sylvian. David var en gång i tiden stjärna i bandet Japan och är sedan dess firad soloartist. Själv var jag snudd på ovetande om detta tills alldeles nyligen då jag fick höra Nine Horses, som fick mig att spärra upp öronen och vilja höra än mer.
Jag har dock inte riktigt kunnat samla mina tankar om Nine Horses ännu, så under tiden får ni njuta av Forbidden Colours.

Ian Van Dahl - Just a girl (Peter Luts Remix)

Sommarens kanske mest ståtliga fyrverkeri till technoanthem som gör hjärtat varmt som Hornborgarsjön i juli, och natten nere i källarna lika het och vacker som eldflugorna över djungeln där jag tillbringat min senaste tid.

Beach Boys - Cuddle Up

Ni kanske vid detta laget har vant er vid en makligare publiceringstakt här på Prélude à l'après-midi d'un faune. Om inte, så kanske ni varit lika ointresserade av att upptäcka ny musik som jag funnit mig själva vara på sistone. Detta härliga sommarförslöande i kombination med att Björn åkt till Asien på semester, att johan e tillbringat alldeles för mycket tid ute på helfvetiska ställen som den östgötska slätten och matvarulager, samt att jag har installerat mig i säsongsboendet i hufvudstaden har lett till någonting mycket mera snarlikt naturromantik än mp3-journalistik. Här jobbas det på dagen och sitts på min punschveranda på Kungliga Djurgården på kvällen. Den nya musiken, den är brus i etern, och når inte upp till full signalnivå för tillfället.

Denna sommar beger jag mig istället till avdelningen för den förfördelade bloggmusiken (den äldre), för att där leta fram mina egna favorittoners motsvarighet till det där utsökta plagget som har favoriserats i hemmet, men av någon anledning fått vänta på att presenteras för världen. Det utlovas inga särskilda publiceringstakter, och ni - våra välutbildade läsare - har säkert redan hört och älskat sönder alla dessa gamla ljudstycken vid det här laget, så förlåt mig mina utsvävanden.

Vi börjar serien med en komposition av ovanligt pur skönhet. För när bröderna Wilson slutar springa på stranden och lägger sig ner på marken för att se på solnedgången, och sjunger ett stycke tillsammans med en symfoniorkester, då har de varje ogrumlat pojk- och flickhjärta i sina stilrena, vita, strandshorts ficka. "Cuddle Up" är deras biljett rakt in i odödligheten, där delar av dem just nu sitter och konverserar med Goethe. "Cuddle Up" är låten med vilken du ska fylla blandbandet till en förälske, ty den undanröjer allt tvivel om dina känslors äkthet. Det här är ren och skär kärlek.

Joe Dassin - Les Champs Elysées

...Dags att fira! Vi kanske ses även på söndag...?

Kalle J - J.U.

Nu är sommarlovet över! För tillfället är det där lagret i Arlöv min fasta punkt i tillvaron, förhoppningsvis kommer därav sprungen frustration bjuda på några inspirerade bloggningar emellanåt.

I våras såg jag Kalle J spela på en märklig tillställning på Mejeriet i Lund. Det var knappt någon där, och han spelade efter två jobbigt alternativa band. Inte de bästa förutsättningarna kanske, men det kändes verkligen som en befrielse när Kalle gick upp på scenen och inledde med att sjunga "Fråga inte mig, jag vet ingenting, fråga inte mig jag, vet ingenting, jag vet ingenting".